Om att våga gå sin egen väg, vara nöjd med det man har och lägga krutet på väsentligheter

När Robert Capa, Cartier-Bressons, Felix Mann och Gunnar Lundh och de andra stora grabbarna köpte sina Leicor, på 20-30 – talet, bröt de med den rådande traditionen. Istället för de stora och otympliga bälgkamerorna, eller ännu otympligare glasplåtar hade man nu en liten och behändig kamera, för ”kinofilm”, låt vara med mycket mindre bildrutor.

Och så gjorde de historia. Och Leican blev kultförklarad. Och så sa Gunnar Lundh nånting om att dagens banala bild kan bli unik i morgon, relativt att han i mycket fotograferade vardagsbilder utan att arrangera dem.

Sånt här gillar jag att höra, eller läsa, inte minst i dagens tekniknördiga samhälls(läs kamera)debatt, där små sensorskillnader blir jättestora i diskussionstrådarna och man på allvar diskuterar (förlåt) skitsaker i kamerornas ergonomi och layout och specifikationer i övrigt.

Till slut är det alltså den gamla sanningen som gäller, dvs att det är den som håller i kameran som är ansvarig för bildresultatet, inte kameran.

Så får jag ytterligare bekräftelse att jag gör rätt i mitt kameraval i alla fall – inte minst eftersom jag är nöjd med mina Olympuskameror och objektiv, behöver jag inte lägga mer energi på att grubbla över min utrustning. Istället ska jag fokusera på att göra bättre bilder.

En banal vardagsbild, javisst, från en skoaffär i Spanien, Torrevieja. Men, som sagt, den kan vara unik i morgon, vem vet?

På återseende/Göran