Vandring; filosofi och japansk poesi

Nyligen hemkommen från en vandringsresa i nordvästra Spanien, närmare bestämt den spanska delen av Baskien, kungariket Navarra. Det var en organiserad gruppresa via en av våra vanliga researrangörer, vi bodde några nätter i den norra delen av området och vandrade där, sedan flyttade vi längre söderut och genomförde våra vandringsturer där.

Det var en liten och hanterbar grupp med genomgående trevliga människor, resan i övrigt var föredömligt organiserad och vandringsturerna bjöd på varierad terräng där vi mötte olika naturtyper. I övrigt bjöds på bra mat och gott vin. Vädret var bra, kanske ibland väl varmt, men för oss som är vana vid den svenska sommaren är det svårt att gnälla på sol och värme (och det är skönt att svettas).

Att vandra, särskilt om man vandrar långt och inte bara tar en liten tur där hemma, innebär att man dels koncentrerar sig bara på en sak, dvs att vandra – man kan inte göra så mycket om ens något annat - men också att man saktar ner i tillvaron och bromsar upp i livshetsen; man bara går där och njuter av vyerna och låter tankarna komma och gå som de vill. I den ibland lite enformiga lunken, som pågår under en längre tid, händer det inte sällan att man hamnar i närmast kontemplativa tillstånd, nästan som ”flow”, där problem kan lösas och man kan bli kreativ och där poesi kan bli till.

Japanerna kan det där. I det poetiska skapandet av den traditionella japanska diktformen haiku undviker man grubblandet, utan försöker hellre nollställa sig, göra sig öppen för intryck och skeenden, ofta genom att gå ut i naturen. Att ta en promenad ute i naturen för att hämta inspiration till en haiku kallas på japanska för ginko. Ginko är ett av haijins (haikudiktarens) vanligaste arbetssätt.

Den andra dagens vandring genomfördes på en del av den kända pilgrimsleden till Santiago del Compostela, där vi anslöt till leden som går mellan Pasaia och Hondarriba; en vacker och delvis kuperad sträcka som går längs Atlantkusten och där den dramatiska gröna kusten  möter det djupblå havet. Vi mötte en del människor som också var ute och vandrade, men de flesta höll sig tydligen till den mer ordinarie parallella leden lite längre in mot landet, vilket lämnade oss ganska befriande för oss själva.

Och det blev en haiku efter den dagens vandring:

Kängorna knirkar

Solen är obarmhärtig –

vandringen fortsätter

På återseende//Göran