Stadsvandring i naturen - stadsnatur?

Inga svåra frågor idag, inga heta diskussionsämnen, inte ens den eviga frågan om rätt låt vann. Istället bara en ren och skär berättelse, man kan nästan säga naturpoesi.

Stockholm är en vacker stad. Som inflyttad stockholmare (från Luleå via Skövde och Göteborg) tog det lite tid, men jag verkligen kommit att uppskatta allt vatten, alla broar, och sist men inte minst all lummighet mitt bland alla husen, alla små och stora parker som finns överallt i stan; alveolerna och bronkiolerna i stadens lungor. 

Idag var jag nere vid Trekanten (fd Trehörningen), den lilla sjön i Gröndal och Liljeholmen. Det är en just en sån här liten pärla bland alla de andra parkerna. Nästan osannolikt ligger här alltså en lite sjö mitt i storstan, inramad av lummiga träd, ett parkområde som fastän det är omgärdat av de stora vägarna och genomfarterna ger en känsla av att man är ute i den vilda skogen ibland. Trots närheten till Essingeleden, som svävar strax ovanför, trots närheten till all bebyggelse hör man inga bilar eller något stadens brus. Det man hör är hur fåglarna sjunger och hur den lilla bäcken porlar, och hur hur smågrabbarna skojar med och ropar till varandra där de står på den lilla spången i änden av sjön och kastar sina drag efter sjöns fiskar.  

På stigen runt om flaneras det, och joggas, och marscheras, svettiga och flåsiga löpare rundar mer eller mindre elegant barnvagnarna och pensionärerna. Men fast det är rätt mycket folk i rörelse, blir det ingen trängsel. Stundtals kan man faktiskt prata om någon slags stillhet. 

Man kan bada i sjön, den är till dels dricksvattenreservoar och man planterar ut ädelfisk. Vintertid är det en populär skridskosjö, och man kan alltså flanera längs sjöns stränder. Den lär ha ett hyfsat rikt fågelliv också, men det såg jag inte så mycket av idag. 

En lite bäck som porlar mellan stenarna.

Några sena vitsippor i skuggorna av träden vid sjön dröjer sig kvar.

På avstånd, men inte så långt ifrån syns Essingeleden.

Bilden är rättvänd. Det blev et märkligt ljus, solen kom fram och molntcket lättade en smula, så att det blev sådana här speglingar i vattnet.

Närheten till staden ändå tydlig...

Men staden också på behörigt avstånd, i kvällssolen, med molnen speglande sig i vattnet.

Faktiskt första gången jag var här. Men det finns sannolikt fler sådana här godbitar att upptäcka. Mitt i stan.

Bilderna inte särskilt dogmatiska, även om det handlar om ett fast obejktiv - Pana 40mm/1,7 - på min Olympus OMD EM-5. Finns en del beskärningar gjorda, och bilderna är definitivt inte direkt ut ur kameran - RAW och Lightroom. Men det fungerar också.

I morgon ska jag åka och klämma på Leicakameror!

På återseende//Göran

En promenad i parken

Det var ett tag sedan som jag var ute och fotograferade. Har mest blivit inomhushändelser på sistone.

Men, idag lördag. Fint väder, ganska (ovanligt!) varmt, till och med lite sol. Borde vara läge för promenad, exempelvis på Djurgården. Kameran med förstås, med ett av mina favoritobjektiv, Panasonic Leica Summilux 25/1,4, vilket blir motsvarande 50mm på min Olympus OMD EM 5. Vi kom iväg lite sent, lördagsförmiddagarna är lata hemma här, så vi räknade först med att behöva lite bränsletankning på Rosendahls Café. Men sen började det regna, så promenaden gick om intet, egentligen bara raka vägen tillbaka till bilen.  Även om det inte spöregnade, utan var mer som ett fuktigare dis eller duggregn, kändes det inte rätt för kameran och objektivet, eller över huvud taget, och är man inte rätt utrustad från början är det inte kul. Och inte bara lördagsförmiddagarna, utan snarare lördagarna i sin helhet är lata, så det gjorde egentligen inget att åka hem igen.

Det märks att hösten är här...

Den lilla butiken vid caféet är mysig, och vi fick i vanlig ordning med oss ett gott bröd hem.

Men, jag som trott att jag missat höstfärgerna fick i alla fall några bilder på färgstarkt flammande träd och buskar, och några fina porträtt ute bland dem. Och soppan på Rosendahls Café var god!

På återseende//Göran