Om "riktiga" fotografer

Alla har kameror (om inte annat mobilkameran), alla fotograferar, men inte alla är fotografer. Så när är man (riktig) fotograf?

Läste nyligen en blogg där en ung kvinna gav uttryck för sin frustration och förtvivlan över att inte fullt ut kunna livnära sig på sitt jobb, eller ens vara erkänd som riktig fotograf.  Detta trots att hon varit oerhört intresserad och hängiven fotograferandet ända sedan tonåren (sålde sin moppe för att köpa en kamera), hade fotat under hela sin skoltid i alla möjliga och omöjliga sammanhang, och sedan satsat hårt på att gå bra utbildningar för att sedan satsa ännu hårdare på att jobba, i flera år som mer eller mindre oavlönad assistent.

Och nu är hon där. Hon är en riktig fotograf med gedigen utbildning och erfarenhet, hon har en superutrustning men får inte tillräckligt med uppdrag för att försörja sig, och de uppdrag hon får är för dåligt betalda. Kunderna väljer hellre kompisar, som ändå har en fin/stor kamera, eller sin svåger, som också har en stor och fin kamera och som alltid tar bilder, men framförallt; uppdragsgivarna betalar för dåligt, vill ha för mycket för väldigt lite pengar. Och, till slut kanske hon inte kan överleva på sin hängivenhet utan måste överge och svika sin beslutsamhet, sin egen surrealistiska stil för att kunder/mediabransch/uppdragsgivare inte ser värdet i vad hon (och andra fotografer) gör.

Vems är felet? För frågorna hon ställer letar efter syndabock.

Men en stilla fråga: Hur gör ”vanliga” konstnärer? Dvs exempelvis de som målar. Redskapen finns ju i snart sagt vart hem, och otaliga är ju de som går akvarellkurser, lär sig måla i olja och översvämmar både sina och sina vänners väggar med egenhändiga alster. Så att konstnärerna inte får sälja nåt…

Har ingen aktuell bild, sitter med min laptop, hittade den här från Spanien tidigare i år. Men, säkert kan man läsa in nåt i den.

På återseende//Göran