The Greatest Show – Stjärnjul är tillbaka

I filmen The Greatest Showman som handlar om den amerikanska cirkusens stora man PT Barnum sjunger den svenska näktergalen Jenny Lind en sång, Never Enough, som blir en megahit. PT Barnum träffade Jenny Lind under en turné i Europa och tog henne till USA där hon gjorde succé.

Föga anade vi när vi såg filmen att det inte var skådespelerskan som gjorde Jenny Lind som sjöng sången. Det var en inspelning, ett så kallat tracks, som en av tjejerna i kören hade gjort. Det blir många tagningar av de olika scenerna, och inspelningen gjordes för att underlätta för skådespelerskan. Emellertid lät det så bra, att man behöll inspelningen i filmen, faktiskt på grund av skådespelerskans inrådan.

Tjejen i kören som sjöng in sången, vars röst strömmade ut från Jenny linds läppar i filmen, heter Loren Allred. Hon deltog senare i Englands motsvarighet till Idol, Britain’s Got Talent där hon berättade hela historien. I tävlingen gick hon till final, men fick sitt liv i övrigt att vändas upp och ner;  världsturnéer, att sjunga tillsammans med Andrea Botticelli och Michael Bublé och mycket mer.

Och nu var hon med i vår Stjärnjul. Tillsammans med världstenoren Kjetil Stöa och musikalartisten och sång- och dansmannen, tillika Queenuttolkaren Johan Boding, förutom vår egen soul och gospeldrottning Gladys Del Pilar.

Johan Boding

Kjetil Stöa

Loren Allred

Gladys Del Pilar

Stjärnjulorkestern under ledning av Johan Landqvist, känd från bl a Så Ska Det  Låta

Stjärnjul är Stockholms sannolikt största julevent. Två körer, manskören The Entertainmen och damkören och flerfaldiga världsmästarna Rönninge Show Chorus bildar tillsammans en nästan 200 personer stark kör som tillsammans med en full orkester och gästartister i närmare 30 år har levererat Stjärnjul. Tidigare har vi hållit till i Fillan, dvs Filadelfiakyrkan vid St Eriksplan i Stockholm, men efter en sväng på Hovet 2019 och sedan uppehåll på grund av pandemin, blev föreställningen i år av i Victoriahallen i Älvsjömässan.

Jag sjunger till vardags, och i fest som nu, i kören The Entertainmen. Vi gjorde sammantaget sex föreställningar sistlidna helgen inklusive test och genrep – det tar på en att stå på scenen och gradängerna två och en halv timme varje gång, så jag är fortfarande ganska mör i både kroppen och knoppen. Och vi gav allt, bokstavligt; klassiska julsånger, pop och rock, soul och gospel och Disneys Julparad, Adams Julsång förstås och Nessum Dorma och mycket mer. Innerlighet och känslor varvades med ordentligt sväng och utlevelse och när alla, körerna, orkestern och alla artisterna förenades i The Greatest Showman, soundtracket, så blev det ett våldsamt tryck i salongen.

Bilderna är från våra repetitioner, och från vår efterfest. Av lätt insedda skäl kunde jag inte fotografera under föreställningarna (även om jag hade velat…).

På återseende//Göran

Det är kanske så här fotomässan ska vara - egentligen

Vi har levt under goda tider en lång tid nu. Vi har haft råd. Inflationen har varit mer eller mindre obefintlig och räntorna nästan löjligt låga. Och dollarn och euron har legat under tian i kurs. Vi har kunnat flyga som vi ville, överallt.  Maten har varit jämförelsevis billig. Vi har haft det bra!

Men som alltid slår pendeln till baka.

Mitt i alltihopa kom pandemin.  I ett slag, bokstavligt talat, slog stora delar av världen igen och stängde ner. Och visserligen är det alltid krig nånstans i världen, men nu kom det plötsligt väldigt nära. Efter att Ryssland hotat de skandinaviska länderna och varnat för att vara kaxiga mot vite av att det skulle vidtas åtgärder (minns ni det berömda brevet?), så startade Ryssland, eller Putin, ett invasionskrig mot sitt grannland Ukraina, ett land som blivit alltmer västorienterat efter sovjettiden. Och alla våra kartor ritades om.  

Nu är allt dyrare, och det råder brist på energi (läs elektricitet). Inflationen växer och räntorna blir högre.  Möjligen konsumerar vi mindre.

Så det är inte så underligt att fotomässan är magrare än den har varit på mycket länge. Snarare är det kanske underligt att den överhuvudtaget blir av.

Mässan tjänade ändå sitt syfte som en slags marknad, dit man kunde gå för att träffa folk och kolla in bilder och lyssna på föredrag. Och att det var glest gör ju egentligen inte så mycket – trängsel är nåt åtminstone jag inte direkt aktivt söker…. Och visst, mindre att se på, men samtidigt lättare att titta.

Jag tycker det är bra att mässan var tillbaka. Även om den var en smula tunn. Saknar jag överdådet? Kanske lite, men inte så det egentligen avgör.

På återseende//Göran

Fotomässan is back! Några intryck och avtryck. Och betydelse av bra ljus.

För oss som minns tidigare fotomässors överdådighet när det gällde fotografisk utrustning och bilder och trängsel är dagens mässa direkt blek i jämförelse. Det var glest, man hade för det mesta gott om plats vart man än skulle; visserligen fanns montrarna med fotografisk utrustning av allehanda sorter där, men ändå. Alla var inte där, Och allt var jämförelsevis enkelt, montrarna var små och kändes nästan lite försiktiga.

Men mässan är tillbaka. Och ändå alltid lika rolig att besöka, inte minst för att träffa folk som fotograferar som man känner.  Det var gott om bilder på väggarna, inte minst DN hade en stor utställning – Visuell dokumentation – där tidningens erkänt goda fotografer hängde sina bilder. DN har ju en kader väldigt duktiga fotografer, som förutom att de kammar hem priser överallt också förnöjer läsarna (bl a undertecknad) med högklassisk bildjournalistik.

En annan behållning var trevliga och intressanta föredrag av kända och mindre kända fotografer. Själv hamnade jag hos Moderskeppet och fick tips om trädgårdsfotografering och hur man kan undvika reflexer och skuggor i ansiktet när man porträtterar människor med glasögon. Bara det, liksom. Det skulle snart visa sig att det var långt ifrån bortkastad tid.

Nedan följer spridda bilder från mässan

Det är underligt, men det krävs alltså inte mycket för att man ska få känslan av ansikte, typ robot. Vad det är har jag ingen aning om. 

 Innan jag skulle hem hamnade jag i slang med gänget i Moderskeppets monter. Min vana trogen, och eftersom jag ändå hade kameran med mig (vilket man väl närmast självklart har när man går på fotomässan) ville jag ta en bild på mannen med trädgårdsfotograferingstipsen, Jan Wallermark (som dessutom hade nästan samma dialekt som jag). Den blev sådär.  Ljuset var helt fel, inte minst. Men där stod också tjejen med glasögontipsen, Linnea Heinerborg. Hon reagerade direkt; först provade vi olika positioner relativt befintligt ljus, och sen gick hon helt sonika och hämtade en ljusbox hon hade haft med sig. Så där blev det en lektion i porträttljussättning helt plötsligt och oplanerat.

Första bilden av Jan Wallmark Moderskeppet, med dåligt ljus

Och med ordentligt ljus, tillhandahållet av Moderskeppets Linnea Heinerborg.

Så jag hade en bra utdelning av min dag på mässan. Förutom att träffa fotokompisar, då.

På återseende//Göran

Skogsbad med hund och urladdat batteri

Inte långt ifrån där jag bor finns ett litet skogsområde, inklämt mellan Drevvikens stränder och den fortfarande relativt nya Strandkyrkogården i Skrubba. Där brukar jag och M ta vår dagliga promenad, där får/kan hon springa fritt och utan koppel och det är  i sin enkelhet en riktig skog, med alla de intryck, dofter som en skog har, och så förstås skogsterrängen där man - särskilt om man är hund - bokstavligt kan hoppa över stock och sten. Där finns också ett bad, där man får ha hundar nu (hundförbud mellan 31/5 och 31/8). Och M  gillar att bada, om det inte är för kallt, som det är nu. Fast man kan alltid plaska lite med fötterna i strandkanten. 

Det är fler än vi som hittat den här skogen. Vi brukar möta många hundar här ibland, särskilt under lunchtid. Och ibland  möter vi Ludde, en 50/50-blandning Schäfer och Leonberger, alltså en  riktigt mastodontisk hund, med ett skall som skulle det komma ur underjorden. M och Ludde har bra ett förhållande, om än lite svalt, han är ju alldeles för stor för att leka med. Tycker M, men inte Ludde, även om han i någon mån respekterar det. 

Luddes husse och jag hittar alltid en ton av filosofi i vårt samtal. Vi känner inte varandra mer än att vi ses ibland med våra hundar, men vi har ändå mycket att prata om, mest våra hundar men också om andra saker som händer ute i världen och på hemmaplan. 

Idag hade jag med mig kameran, för en gångs skull. Min fortsatta ringrostighet visade sig efter några exponeringar, då batteriet tog slut och jag förstås inte hade med något extrabatteri. Några bilder blev det ändå, även om Ludde och hans husse slapp undan den här gången.

På återseende//Göran

Jag hade nästan glömt hur det var…

att bada i Medelhavets 24-gradiga vatten i oktober och känna hur skönt det svalkar

eller att sitta i solen och liksom bli omsluten av värmen och riskera att bli bränd utan sån där salvsmörja

eller att ha med sig kameran, igen, och då och då försöka se den omedelbara verkligheten genom kamerans sökare.

Eller ta den där vanliga kvällspromenaden genom stan, titta på folk som endera strosar runt som vi eller sitter på någon av de otaliga uteserveringarna;

och uppleva kvällsvärmen efter att det blivit mörkt

Det fanns ett ”före” coronapandemin. Och jag tolkar det nu som att det finns ett ”efter”,

även om jag vet att det fortfarande är många som smittas och blir sjuka av covidviruset

Det är tre år sedan jag var här sist. Men det är skönt att vara tillbaka.

Det handlar alltså till dels om vanliga semesterbilder, i färg; badstrand, folk som badar, folk som råkar gå förbi min kamera etc. Kanske lite banalt, kan tyckas, visst kunde man kanske ha gjort en del svartvita för att höja dramatiken, göra det lite mer konstnärligt så där, men det var så här det var, en dokumentation liksom. Och utan några sneglingar på Martin P....

Väldigt skönt att mitt i höstrusket hemmavid få möjlighet till sol, värme och bad. 

På återseende//Göran