Lite höstblommor

Grad av tomgångsblogg.

Gräv där du står heter det ju. Och översatt till fotografiska blir det nånting i stil med fotografera där du är, det du har runtomkring dig nu.

Och här gäller det trädgården.

Vi gick runt i trädgården när vi kom hem från dagens promenad i skogen, M och jag. Jag har varit handikappad av ett bandage höger arm i flera veckor, men nu när det är borta är det dags att kolla hur det ser ut trädgården och vad som behöver göras (förutom att klippa gräsmattan förstås…)

Det finns en del att göra i trädgården. Förutom att klippa gräsmattan, så behöver perennrabatten ses över, till exempel. Samtidigt kan jag inte undgå att imponeras och kanske framförallt fascineras av hur en del blommor frodas i marken nu och blommar som aldrig förr. Trots att hösten börjar bli sen, och man får skynda sig, och leta om man vill fotografera höstfärger.

Rudbeckian förstås. Men även höstsilverax; lite oansenliga blommor kan tyckas, men med en magisk doft.

En liten hund som nyss kommit hem efter promenad i skogen. Jag trodde hon var trött, men så hittade hon sin pinne.

Blåbärsbusken (den amerikanska) med sina höstfärger.

På återseende//GöranR

Frukost på Hawaii

Disclaimer: Möjligen har jag visat de här bilderna, eller snarlika i tidigare blogginlägg. Må så vara, i så fall så länge sedan att det knappast torde vara någon som kommer ihåg!?! Och de är värda att visas igen, särskilt i aktuell kontext.

Inspirerad av en bild på Facebook av en häger som spanade efter fisk från en brygga (av en i de innersta kretsarna känd och väldigt duktig fotografkompis) översköljdes jag av minnen från Hawaii!

2014 var jag på Hawaii, en dryg vecka i Honolulu plus några dagar på Kawai, den gröna ön. Jag var turistande supporter till min dotters kvartett och kör som tävlade i de internationella mästerskapen i barbershopsång för kvinnor.

Hela den resan var en oförglömlig upplevelse!

Nå, till saken: Jag började leta igenom arkivbilderna och fann till slut bilder från Hawaii. Och det är lustigt hur minnet triggas av bilder – jag tog många bilder, många rätt betydelselösa och oansenliga; bilder från mina promenader i stan och närområdet som egentligen inte säger så mycket, men det blev nästan en minneschock. Varje bild framkallade känslor och hågkomster; jag kände det milda klimatet, solen, lukterna, känslan när jag gick tog min morronpromenad (och mitt morrondopp) på Waikiki Beach (jag bodde precis bredvid med en formidabel utsikt över stranden och havet) – minsta detalj blev tydlig.

Och så kommer jag till hägerbilden: Frukostmatsalen på hotellet var beläget i markplan, med öppna väggar, omgiven av en slags vallgrav där det simmade små guldfiskar (eller liknande).  Några dagar hade vi sällskap av en liten grå häger, som uppenbarligen också var ute efter frukost.

Och så här såg det ut.

Det här är en sådan stund då jag var glad över att jag iddes ta med mig kameran.

På återseende//Göran

Tårtan – nypremiär

Var det inte bortemot ett och ett halvt år sedan? Eller mer? Pandemin spred sig över jorden och medförde restriktioner i samhället och ritade om kartan hur man kunde umgås, inte minst på lokal. Och Tårtansammankomsterna – fotofikastunderna – dog ut. Det blev tuffa tider för näringsidkarna, inte minst restauranger, kaféer och motsvarande och det blev tuffa tag för fotografer – visst kan man visa sina bilder på nätet, visst kan man chatta i de olika program som finns för det, men det blir aldrig samma sak. Det är IRL som gäller!

Men vi ser ljuset i tunneln, vi är alla, eller åtminstone de flesta, eller alla i vår ålder(faktiskt!) dubbelvaccinerade och då vågar vi mer och mer sticka näsan utanför dörren och lite yrvaket börja umgås, till och med utan ansiktsmask…

Och det blev läge att återuppta Tårtansessionerna. Några hade redan tjuvstartat, stället fanns kvar, och hade uppenbarligen överlevt och det var dags. Och maestro Bengan kallade till möte.

Och vi kom, inte alla men faktiskt de flesta av det gamla gardet, de som tillhör det illustra Tårtanfotofikasällskapet. Och diskussionerna flög lika högt som vanligt och det var som om tiden stått stilla och tagit paus. Det var som vanligt alltså. Och kaffet , chailatten, bullen och västerbottenpajen smakade lika gott som någonsin förr.

Så nu är vi igång igen! Känns lite häftigt faktiskt, och visar inte minst på hur viktigt det är att träffas i det verkliga livet, öga mot öga. Verkligheten är svår att överträffa!

På återseende//Göran

PS Tyckte jag tog många bilder, men som det visade sig, de flesta med min nya(?) gamla analoga Voigtländer. Och då får man vänta tills filmrullen är slut och framkallad innan man kan visa bilderna...

Öppningsceremoni (som inte luktade fernissa, men det gör det ju inte nuförtiden, särskilt inte när det gäller fotografi)

Dvs vernissage: Fotoklubben Avtrycket som hör hemma i centrala Stockholm, alltså Söder, hade vernissage idag. Utställningen ska pågå idag och i morgon om jag minns rätt.

Själva grejen är intressant. Det är ett stort steg mot någon slags normalitet i vårt samhälle; att man kan samlas flera människor på en gång i samma lokal. OK, spritflaskorna samsades med Loka och chips på ett ord när man kom in i lokalen, några hade munskydd och skyltarna med råd om avstånd fanns där, men ändå.

I och för sig har vi ju sett utställningar förut, inte minst Planket i Gnesta i somras, men det var ändå utomhus. Här handlade det om en inte särskilt stor lokal.

Det var lite glest i början, men sedan började besökarna strömma in. 

Lite bilder på några av utställarna och några besökare...:

 Själva utställningen var som vanligt, det är ju ett återkommande evenemang som Avtrycket sysslar med, så det var bra och intressant. Det är duktiga fotografer det handlar om och det var genomgående hög standard på bilderna. Motiven varierade förstås, det var bilder från trädgården, naturbilder och arkitektur och cityscapes, porträtt – ingen röd tråd förstås, eftersom det handlar om bilder från flera fotografer. Det var ändå roligt att se att några fotografer som jag (förstås) har sett många bilder av tidigare i olika sammanhang, inte minst här på bloggsidan, blivit nästan lite wild’n crazy och gått utanför sina tidigare ramar. 

Men det var också roligt att känna att man kunde röra sig nästan fritt, och att få träffa gamla bekantingar och andra och diskutera som om det var som vanligt.

Utställningen har öppet lö-sö 2-3 oktober mellan 12 och 16, Timmermansgården på Söder i Stockholm, Timmermansgatan 46.

På återseende//Göran