Att fotografera tegelväggar 

Jag måste erkänna – jag har aldrig testat mina fotogrejor. Jag har förstått att det inte är ovanligt, inte minst läser man om det på nätet. Man testar och jämför, som om man vill skaffa sig egna mätdata. Jag tycker sällan jag ser skillnad.  

Nej jag har aldrig testat. Jag har köpt mina kameror och mina objektiv, och sen har jag använt dem. Jag har förlitat mig på omdömen, och köpt de grejor som har fått bra betyg, inom ramen för mitt system. 

Jag kan förstå om man vill experimentera, exempelvis köra gamla objektiv på nya kameror och se om det överhuvudtaget fungerar, eller kolla hur antika objektiv står sig idag jämfört med moderna varianter. Men i övrigt? Jag har heller aldrig behövt dokumentera eller mäta prestanda för min egen skull, jag tycker jag ser resultatet i mina bilder.  

Jag har flera olika kameror och objektiv som matchar dem. En kombination som jag är särskilt förtjust i är Olympus E-M5 III tillsammans med mZuiko 17mm/1,8. En perfekt kombo att ha med sig på resor inte minst, eller om man bara är ute och ändå har kameran med sig; liten och smidig utan att bli för liten. Kameran plus objektiv väger in på lite drygt ett halvt kilo, den går inte ner i fickan, men tål att bäras i handen eller runt halsen hur länge som helst. Ett fast objektiv ställer ju sina krav, man får zooma med fötterna, men i mina ögon levererar de här grejorna verkligen.  

Nu vet ju jag vad jag får ut av mina grejor, men om jag nu ändå ska pröva dem har jag förstått att det är tegelväggar man ska fotografera. Det är i sig märkligt, motivet blir liksom underordnat bilden eller vad man vill se. Det är ju till och med så att begreppet ”tegelvägg” i mina ögon har kommit att stå för petimäteraktighet, när man går längre än man behöver för att bevisa sin tes.  

Mycket av Vadstenas byggnationer räknar anor tillbaka till medeltid. Här finns en uppsjö med olika tegelväggar. Som denna! Den vittnar i mina ögon om hantverksskicklighet, sannolikt byggd på fri hand och varierar precis så pass mycket att det blir vilsamt för ögat att följa struktur och linjespel. Så den ”distorsion” man till exempel och eventuellt ser beror nog inte på objektivet. Men det visste jag ju.  

Men bara för att ha nåt att jämföra med tog jag en bild på en annan stenvägg. Också den har en struktur och ett linjespel som jag gillar, och det finns något vackert med att använda natursten, där varje sten är olik de andra, men ändå  få dem att passa ihop i ett mönster som samtidigt blir ändamålsenligt.  

Vad gav då det här testet? Tja, grejorna jag använder duger, vilket jag är glad åt, speciellt i dessa domedagstider för märket, och väggarna är i sig lite intressanta i sig. Och egentligen var det inget test, förstås.

På återseende//Göran

Lite svemesterutflykter

Det finns mycket att se och många platser att besöka längs Vätterns strand. Några mil söder om Vadstena ligger till exempel Omberg, som egentligen är en sk horst, dvs resultatet av en förkastningskollision. Berget, som inte är så högt, är ändå väldigt tydligt där det reser sig upp från slätten runt omkring. Uppe på berget finns möjligheter att vandra på mängder av vandringsleder som gjorts i ordning, och som föreföll tämligen välbesökta när vi var där. Omberg gränsar i söder i sjön Tåkern och hör till de här områdena som samlar konstnärer av allehanda slag. På många ställen såg man skyltar som hänvisade till ”Konst”, ”Atelje” etc., blandat med ”Antikt”, ”Loppis” etc

Lustigt nog ser man samma fenomen runt Hornborgasjön i Västergötland, på andra sidan Vättern.

Landskapet här domineras av slättlandskapet, med vidsträckta åkrar, och då det blåser mycket över slätten är sådana här vindmöllor tämligen vanliga. 

Tåkern är en Europas viktigaste fågelsjöar. Precis som vad gäller Hornborgasjön drev girighet bönderna längs stränderna att i mitten av 1800-talet försöka dika ut och torrlägga sjön, i akt och mening att vinna ytterligare åkermark. Det blev förstås fiasko, de vattensjuka strandängarna gick inte att odla på. Emellertid medförde sänkningen att fåglar mer och mer började trivas där, kanske inte minst och bland annat beroende på utbredningen av enorma vassruggar plus en annorlunda ekologi som följde av det minskade vattendjupet. Området där Tåkern ingår är nu naturreservat och skyddat av habitat- och fågeldirektivet (EU).

Det är lite svårt att komma till sjön, det är bara på bestämda ställen det går. Vi kom aldrig dit, men såg sjön på lite håll, där vi trängdes bland kor och kanadagäss och vanliga grågäss.

Rökstenen är en berömd runsten i närheten av Tåkern, i Röks socken. Den är placerad bredvid ortens kyrka, och räknas ha världens längsta runinskrift. Sedan den restes på 800-talet har den varit med om flera äventyr, där den bland annat varit inmurad och utgjort del av muren till olika byggnader. Nu står den under tak, med förklarande planscher runt om. Den lilla kyrkan skilde sig inte särskilt från alla andra små kyrkor man ser när man lämnar allfartsvägarna, och var som de brukar vara i gott skick. När vi tittade in hörde vi orgelmusik, och det är nåt speciellt att vara i en i övrigt tom kyrka och höra orgelmusik.

Det blev ett trevligt samtal med organisten, som var där och utnyttjade möjligheten att få öva i lugn och ro.

På återseende//Göran

Bortom allfartvägarna

Tittar man på vägbeståndet idag i Sverige, jämfört med hur det såg ut när jag var en liten grabb, så inser man att det hänt väldigt mycket. Genom landet skär nu maffiga och flerfiliga motorvägar, som har både kortat restid och gjort resan en smula bekvämare. Kanske till och så bekvämt att man har svårt att avvika från dem där man sitter i sin bil och bara mal på.

Vadstena ligger emellertid utanför och bortom de stora vägarna, lite för sig själv vid Vätterns strand. Vi åkte dit för några dagar, som en liten svemester, en roadtrip i Östergötland och för att med Vadstena som bas titta oss runt lite.

Stadsbilden präglas förstås av slottet och den stora klosterkyrkan och resterna efter klostret (som nu är hotell – vi bodde där), men Vadstena är också en liten närmast pittoresk stad, med låga hus i centrum, mestadels av trä, med rosor på ytterväggarna och en massa små gulliga butiker och kaféer längs den centrala gågatan, förutom de stora utomhusserveringarna på Stora Torget. Närheten till Vättern är påtaglig, inte minst med småbåtshamnen, där inte bara små båtar ryms sida vid sida. Men det är ju lätt att komma hit sjövägen, Göta Kanal ligger ju inte långt härifrån, och Vättern är så pass stor att många har fina båtar även här.

Interiör från hotellet, det gamla klostret.

Inifrån den gamla klosterkyrkan, den heliga Birgittas kyrka. Pampig orgel, inte minst. Men inte heller här får man sitta trångt, distansprincipen gäller, tydligt markerat.  

De små pittoreska husen och affärerna

Stora torget med sina uteserveringar.

Småbåtshamnen och bryggorna med fritidsbåtar, del av slottet i förgrunden.

Vyer längs strandpromenaden, med Vättern som fond

Vädret som synes lite si så där, stundtals regn, och när det inte regnade hängde det i luften. Fast ibland sken solen också. På det hela taget hade vi tur med vädret.

På återseende//Göran

Svemester - om vägfika.

Svemester är det nya ordet, efter hemester.  Vi tyckte att vi nu hemestrat tillräckligt och att det var dags att vidga vyerna lite. Egentligen inget märkvärdigt för oss, vi brukar göra små och stora utflykter, roadtrips, runt om i landet - det finns alltid nånting att se och uppleva - med lite av "gräv där du står"-tänket. Och då händer det att man hamnar på ställen dit man aldrig skulle komma annars, vilket ofta, om än inte alltid, skapar minnen som man kan leva på länge.

Så vi for söderut från Stockholm på E4:an med sikte på Vadstena. Den stora motorvägen är bred och ganska rak och bekväm, det går undan och man lägger milen bakom sig. Samtidigt är motorvägen så tråkig. Och när det blir dags för fika, vilket för oss hände i höjd med Nyköping, så hamnar man på de stora motorvägsfiken - fullt med folk, blaskigt kaffe, industrigjorda och plastiga smörgåsar av obestämd ålder - om man inte tar pyttipannan - och plastiga inredningar. Det är föga inspirerande.

Vi var emellertid lite kaffesugna, det gick emot lunch, fast Nyköpingsbro, den stora anläggningen strax söder om stan kändes inte helt OK. Visst, vi hade fått vårt kaffe och säkert blivit mätta, men...

Lite på vinst och förlust tog vi av rakt in i landet, i hopp om att finna nåt mysigare fik. Det visade sig sedan finnas ganska gott om små kaféer, inte sällan i anknytning till skyltar som "Loppis", eller "Antikt", men i trakten av Stigtomta, mot Katrineholmshållet hittade vi ett litet strandkafé vid utloppet av sjön Yngaren. 

Pittoreskt beläget, långt borta från allfartsvägarna, nykokt kaffe och nybakat bröd till de hemmagjorda smörgåsarna - hela situationen andades enkelhet och hemtrevlighet. 

Det var väldigt gott.Och synnerligen trevligt. Sen att vår resa blev förlängd med nån timme är smällar man får ta. Vi fick se en hel del av det inre Sörmland också, vilket var värt en del.

På återseende//Göran

En sommardag i skärgården

Det är lätt att göra kopplingen sommar med skärgården, som får stå som liksom själva arketypen för sol och bad och övergående regnskurar och glittrande fjärdar i solen.

Så vi åkte och hälsade på goda vänner på en av de största öarna i Stockholms södra skärgård. Och alla ingredienserna var där. Till och med sommarmaten, med en klassisk bärpaj som efterrätt.

Smala vindlande vägar efter färjeturen, glest mellan husen, de röda stugorna blandat med mer moderna schabrak, ömsom jordbruksbygd, ömsom ängar, blandat med skog och glittrande vattenspeglar däremellan. Lummigheten i trädgården att bli lite avundsjuk på, och M upplevde ett paradis där hon kunde rusa mellan buskar och träd, med alla nya och spännande lukter.

Det var en bra dag!

På återseende//Göran