Gamla motiv i nytt ljus

Eller, nytt ljus - i alla fall annorlunda ljus.

Igår reflekterade jag ju över det här med att man ser samma motiv gång på gång, och hur det ändå kan te sig olika och nästan nytt för varje gång beroende på en mängd faktorer där ljuset är en av de viktigaste. Och bilden var på en klippa som stupar rätt ner i vattnet på andra sidan den lilla sjön som jag går runt mest varje dag när jag är ute på en längre promenad med Mystique. Det var tidig eftermiddag, klart väder med nästan molnfri himmel, solen stod ändå inte så högt - en typisk sån där fin höstdag, lite krispigt i luften utan att vara för kallt.

Idag var det helt annorlunda. Fortfarande tidig eftermiddag, men regn, sånt där tunt strilande duggregn som utan att det var dimma ändå liksom lade ett filter över naturen. Och därmed ett helt annorlunda motiv, en annan textur, en helt annan bildupplevelse. 

Regnet var så fint, att det stundtals inte ens märktes på vattenytan... Jag märkte emellertid att både hunden och jag blev blöta.

Sen kanske det kan spela viss roll att bilden från igår togs med  min "riktiga "kamera, Oly Pen F med mZuiko 45mm/1,8. Idag hade jag inte kameran med, men mobilen fick vara en fungerande stand in. Fast det blir ändå skillnad, exempelvis utsnittsmässigt. 

Jag tycker ändå att det är intressant, även om det är direkt självklart. Helt övertygad om att om man  tog samma bild på samma motiv ungefär samma tid på dagen varje dag under en längre tid skulle man ändå inte få två likadana bilder. 

På återseende//Göran 

Vanliga och återkommande höstbilder

Det finns bilder och utsikter och vyer man aldrig b lir riktigt mätt på, oavsett hur många gånger man än tittar på dem. Lite grann som en del musikstycken som man kan lyssna på hur många gånger som helst, hitta nya saker/harmonier etc varje gång och aldrig riktigt tröttna på. 

Vi har en runda, eller egentligen flera olika rundor men i grunden i samma område, som jag och hunden (M) går ett stort antal gånger i veckan, i ur och skur. Jag ser samma saker varje gång, men de är ändå lite olika, annat ljus, annat väder, ja också annan sinnesstämning (hos mig). Och jag tröttnar aldrig. Och det verkar som Mystique inte heller gör det där hon går med nosen i marken , det verkar även där finnas nya aspekter på lukterna och spåren. 

Vatten och berg, eller klippor, stora stenar, speglingar och reflektioner - när vädret tillåter - är ju mer eller mindre grundvyer, utsikter som vi mår bra av. Och det finns mycket sånt på våra promenader.

På återseende//Göran

Möten i skogen

Även om man går i skogen är man inte ensam. Man möter alltid någon eller något. Har man dessutom hund med i sällskapet är chansen än större att man faktiskt på riktigt möts, och inte bara går förbi varandra. Har den man möter också hund, vilket faktiskt händer rätt så ofta (obs underdrift), så kan man lätt bli vänner för livet.

 Här mötte M och jag till exempel Erik med sin Edda, en vacker vit jämte. Ett långt och trevligt samtal om allt mellan himmel och jord. Det visade sig att Erik var från Pite, och han hade många trevliga historier därifrån, inte minst om jakt.

 Fortfarande höstfärger vid den gamla bron.

 Ett gäng änder hade samlats. Nu hör inte M till de som jagar sådana här underliga varelser. -Vad är det för roligt med det? säger hon, det finns mycket mer spännande saker att lukta på här borta istället…

 En skidåkare – men var är snön? Men han försvann snabbt i fjärran.

 Det finns nästan inget roligare än att springa i skogen , galoppera omkring helt vilt och så alla dessa lukter och spår…

Jag tycker likadant. Fast jag springer inte så mycket... På återseende//Göran