En vardagsupplevelse med guldkant i det lilla

Vi har varit i Alicante förut. Ändå är stan ganska ny och okänd för oss. 

Och, ni vet när man kommer till en genuin spansk stad, särskilt i den äldre delen med sina trånga och vindlande gränder och fullt med olika matställen med borden ute på gatan, så drömmer man om att hitta en riktig spansk restaurang, gärna som ett hål i väggen, med genuin spansk husmanskost och personligt bemötande. 

Och så gjorde vi det, dvs vi hittade den restaurangen! Mitt i gamla stan, ovanför ett litet torg eller en liten plaza, mitt i trapporna som utgjorde den vindlande gränden. Och den var precis som vi drömt om. Maten var gudomlig, en oxsvansgryta och en vegetarisk paella i rustik miljö utan tjafs och ett bemötande som gjorde att vi kände oss direkt utvalda. 

Och som kronan på verket en ung och synnerligen begåvad klassisk gitarrist som med sin musik förhöjde stämningen under måltiden, Pedro Javier Castro.

Vi satt länge!

På återseende//Göran

Lite bilder. Och lite funderingar över vikten av att dokumentera.

Jag har sällan något direkt mål med vad jag ska fotografera när jag har kameran med mig ut. Det vill säga om jag inte går på någon särskild händelse, har något särskilt mål. Jag stoppar ner kameran i väskan, eller fickan, och sedan får jag se vad jag tar fram den för.

Ikväll tog vi en liten promenad på strandpromenaden i Torrevieja. Precis som vi brukar, vi bor ganska nära, och precis vad många andra gör så här på kvällarna.

Så, klockan är snart åtta, det är mörkt sedan någon dryg timme, och eftersom det varit en solig dag utan några moln är himlen stjärnklar och det är, om inte direkt kallt, så i alla fall med ett litet bett i luften, typ behov av knäppt jacka. Stranden är tom, och det är ganska glest här nu med människor, definitivt lågsäsong. Många av restaurangerna – som ligger mer eller mindre vägg i vägg - är stängda. Annat är det längre fram på säsongen, det myllrar av människor, alla restauranger är öppna och det sjuder av liv vid den här tiden på kvällen.

Stranden är öde, men Medelhavets vågor fortsätter att rulla in i en ändlös ström mot Playa del Cura, Torrevieja.

Många restauranger alltså stängda.

Men andra är öppna. Ska vi gå in eller?

Snapshotporträtt av makan. Och himlen stjärnklar (även om man inte ser stjärnorna här).

En bit bortanför själva stranden finns en arkad där man har en fast utställning av gamla fotografier från hur det såg ut i Torrevieja tidigare, särskilt den här stranden med tillhörande område, typ för 30, 40 år sedan, eller ännu längre. Stan är inte så gammal, som den ser ut nu, man började bygga upp den nuvarande versionen på senare delen av 1900-talet.

Alltnog, de här gamla bilderna är väldigt intressanta, där de visar hur stan såg ut tidigare, innan byggboomen med turism, semesterboende etc. Det blev väldigt tydligt för mig hur viktig den raka dokumentationen är, bilderna egentligen inte särskilt bra, ur gatufotosynpunkt duger de inte till mycket till exempel, ofta visar de bara rakt upp och ner hur det såg ut med miljö och människor. Inga fräcka kompositioner, inga ”decisive moments”, men alltså ändå fängslande.

Jag tar ibland sådana bilder, men visar dem sällan, jag fastnar i tänket att de är ointressanta ur många aspekter. Samtidigt kom jag att tänka på ett blogginlägg nyligen här, med bilder av samma karaktär - även om frågeställningen var en annan, det handlade om kategorisering – men mer dokumenterande, människor som gick på en kaj i Göteborg.

Man kan väl inte fotografera och tänka så, men frågan är om inte de bilderna, dvs de raka dokumenterande bilderna, står sig bäst mot tidens tand.

På återseende//Göran