Bilder som man alltid tar, om och om igen...

Var på Fotografiska häromdagen. Som vanligt bra utställningar, man kunde gå omkring länge - vilket jag gjorde - och ändå har jag kvar att se. 

Ett besök på Fotografiska kräver besök på fiket. Jag gillar deras ekologiska touch, det finns en uttalad ambition med det som tilltalar mig. 

Och sedan är det förstås helt omöjligt att låta bli att ta bilder ut mot fönstren, som är som tavlor i sig, och där människorna blir som silhuetter, en slags levande konst. Undrar hur många sådana fönsterbilder jag har.

Och det verkar nästan som fiket blivit nån slags extern studiekammare...

När man sen kommer ut är det också självklara motiv, där kameran närmast reflexmässigt kommer fram. Lite olika vinklar varje gång, men den lite vintriga utomhusmiljön med sina kalla färger, utsikten över vattnet, och den gula pollaren som jag bara inte kan låta bli att fotografera, igen.

Undrar just i hur många datorer och på hur många minneskort den finns.

Det blir säkert fler bilder på det här. På återseende tills dess//Göran

Dogmatiskt beteende, eller jag hade nog lika gärna klarat mig med en Fuji X100.

Jag är inte så förtjust i regler som snävrar in i onödan, gillar inte självpåtagna tagelskjortor eller flagellans. Det blir gärna onödigt tråkigt och dystert, oavsett om det rör sig om mat och dryck eller foto eller andra upplevelser.

Och ändå, detta till trots, finns det lägen och situationer när det kan vara bra och kanske till och med positivt med regler och begränsningar, framförallt om man får bestämma själv, och så att säga blir sin egen herre över de inskränkningar man gör. Och ett fullständigt sybaritiskt leverne är ju inte heller något att sträva efter…

Så, under julen och nyåret och en tid var jag på resande fot i Spanien. Vi kom till Malaga dan före dan, reste runt i Sevilla och Granada under några dagar tills vi ”kom hem” till Torrevieja och var där innan vi avslutade resan med några dagar i Alicante.

Fotoutrustningsmässigt reste jag lätt vilket är enkelt med m43-systemet – den ”lilla” kameran Olympus OM-D E-M10 mkII, med mZuiko 17mm/1,8 (ungefär 35mm i FF), 45mm/1,2 (motsv 90 mm i FF) plus 75mm (alltså som 150mm i FF). Tre behändiga och lätta objektiv som täcker upp det mesta, särskilt 17mm/1,8.

Jag använde uteslutande 17mm/1,8! Till alla fotografering; gatubilder, turistbilder, dokumentärbilder, porträtt, översiktsbilder etc, you name it. Eller, nästan uteslutande - till slut satte jag på 45:an för att ta bilder på gitarristerna i Alicante, nästan för skams skull.

Det var trevligt att begränsa sig i detta, att leta vinklar, att zooma med fötterna, och i viss mån beskära i efterarbetet. Jag vill inte direkt säga att det blev någon skillnad konstnärligt, men viss positiv påverkan på mitt sätt att fotografera blev det.

Nu ska sägas att 17mm’sobjektivet är mer eller mindre default på den här kameran, men ändå positivt att se hur mångsidigt det är, och hur mycket man kan kompensera för inskränkningen när det gäller brännvidd. 

Malaga, dan före dan 

Sevilla, Plaza de Espanol, julaftons dag

Sevilla, juldagen

Granada annandag jul.

Gambas i Alicante.

Flera bilder finns i mina tidigare blogginlägg från Spanien under jul och nyår. 

Tidigare har jag tyckt att en kamera med fast optik skulle vara begränsande i onödan. Systemkamerans mångsidighet är ju överlägsen. Så även om jag fascinerats av exempelvis Fuji X100 - jag umgås ju ibland med inbitna Fujifilmare - så har jag aldrig kunnat tänka mig att bara ha en sådan kamera med mig. Jag är inte lika säker nu. Men då fungerar det med min utrustning som jag har, någon Fuji blir det ändå inte.

Ibland kan det ändå vara värt att styra upp tillvaron lite! 

På återseende//Göran 

Jul i Spanien, De Tre Kungarna – Los Reyes Magos

Man firar jul lite annorlunda i Spanien och andra katolska länder. Även om juldagarna 24/12, 25/12 och i någon mån den 26/12 är viktiga, med familjemiddagar, midnattsmässor etc, är det trettonhelgen som är den stora begivenheten. Det är då de tre magiska kungarna, dvs de tre vise männen kommer och delar ut julklappar, precis som sagan säger att det var då de kom till Jesusbarnet med sina gåvor.

I många, eller snarare de flesta städer firar man detta med stora parader och festivaler, där man delar ut godis till barnen som står och tittar på processionerna.

I de här paraderna förekommer de tre kungarna, som har olika roller i julfirandet, men också deras medhjälpare, klädda i fantasikläder som ser ut att representera olika tidevarv, folk som tidigare genom åren varit i besittning av områden i Spanien; morerna och araberna, kartager och fenicier och romare. Dessutom passar man på i bästa festivalstil att plocka med en massa gycklare, clowner, fantasidjur och annat. Det är mycket rök och eld, många styltgångare, och alla är ute för att se på och förhoppningsvis - barnen mest - kunna fylla sin påse med gåvor, dvs godis.

Så här följer, i vild oordning bilder från paraden i Torrevieja den 5/1.

En liten grabb med sin påse som han hoppas få fylld med godis. Dessutom en alldeles ny GoPro-kamera som han tyvärr inte hade en susning om hur han skulle använda. Kanske till nästa år...

 Det är en sådan där allmän fest som man är så bra på i Spanien, och alla är glada och uppspelta men allt går ändå städat till.

Samtidigt, ur fotografsynpunkt, är det mörkt och rökigt; gatubelysning och facklor räcker inte till att hålla nere ISO och alla rör sig hela tiden – med de påföljande långa slutartiderna finns det små chanser att undvika rörelseoskärpa och brus. (Det är i sådana stunder jag sneglar åt FF, men sannolikt skulle det inte hjälpa ändå)

På återseende//Göran

Om fotofika, fotoskrönor och i trevliga fotografers sällskap

Nytt år, ny säsong - fotofikastunderna är tillbaka! 

Idag i Sötälje. Det här gänget har av allt att döma en osviklig förmåga att hitta trevliga lokaler; här egentligen en second handbutik med tillhörande kafé. Gott kaffe, enkla men goda smörgåsar och kakor, väggarna kantade med bokhyllor med direkt fyndvarning och gott om plats både för kaffet och för våra verktyg. 

Och diskussioner, berättelser och skrönor som naturligtvis höll sig inom ramen för vad som skulle kunna vara fullständigt sanna, eller i alla fall plausibla - i vilket fall direkt intressanta och i någon mening underhållande, och det räcker ju långt.

Joråserru, devasåhärallsåatt... Jag kommer ihåg i Kalmar...

Inte direkt ifrågasättande alls, men...

Det är en konst att lyssna.

Ögonblicksbildporträtt

Glädjen över alternativa fotoverktyg. Uppenbarligen finns det prylar som motsvarar och kanske i situationer ersätter Jupiterobjektiv, eller?

En synnerligen trevlig stund alltså. Ett stycke praktisk kulturutövning, så här en vanlig onsdag eftermiddag.

På återseende//Göran

Spontanunderhållning - mer guldkanter i det lilla

Alicante i Spanien, januari 2019. En av de otaliga små torgen i den gamla delen av stan, Plaza Santísima Faz - ett antal restauranger som alla placerat ut bord i det fria. Solen skiner, och det är bortemot 18-20 grader varmt. Vi valde restaurang Quo Vadis, där vi fick dels en soppa med havets frukter, dels hemgjorda köttbullar, Albóndigas Casera. Och en liten pilsner, caña, och ett glas vin, förstås. 

Plötsligt hörs gitarrmusik, vilda spanska rytmer, typ vad vi skulle kalla sån där spansk gitarrmusik som man hör i samband med flamenco. Gitarristen är av allt att döma i högsta grad professionell, det är synnerligen hög klass på framförandet; såväl tekniskt  fantastisk som med känsla ut i (bokstavligt!) fingertopparna. Man fick nästan lust att resa sig och dansa, eller åtminstone önska att man hade kastanjetterna med (och kunde använda dem...), klart medryckande.

En härlig upplevelse!

På återseende//Göran