Ja se det snöar...

Ja se det snöar... Det blir vitt och fint, lite fluffigt på grenarna sådär, som med rätt ljus gärna blir en fotografs dröm. 

Men det blir också halt. 

Så, plötsligt händer det. Vi tittar ut över den vitklädda trädgården, och ser en bil som kört in i den. Över och genom vår hyfsat nya rosenhäck/rabatt. 

Chauffören pratade ingen svenska, och bara rudimentär engelska och hade ingen förklaring till vad som hänt, mer än "Problem!", eller information vem han körde åt eller så. Emellertid visade det sig att han var från Kirgistan, så hans anonymitet försvann när makan kom ut och pratade sitt modersmål med honom. Nu hjälpte det inte mycket tyvärr, men vi har i alla fall fått några telefonnummer och några namn. Så vi får se. Inte minst till våren...

På återseende//Göran

Stjärnjul

Så är Stockholms största julspektakel avklarat. Fillan* fylld vid fem tillfällen, sammantaget närmare 10 000 biljetter sålda och alltså har nästan tiotusen personer kunnat njuta av julsånger och andra sånger av högsta dignitet. Årets gästartister var en triumf och matchade varandra och kören tillsammans med orkestern på ett sätt som överträffade alla förväntningar.

Och så tycker ni kanske att jag skryter? Visst gör jag det. Men med all rätt, åtminstone att döma av de kommentarer vi fått. Publiken, nära och kära, folk som ingen av oss känner men som kommer år från år var nästan gränslösa i sina komplimanger. Och det kändes väldigt bra, allt som allt. 

Vi har till exempel en synnerligen duktig och proffsig orkester under ledning av Mattias Bylund, som 2016 fick en Grammy award för stråkarrangemang på Taylor Swift's "1989", vi har två körer som tillsammans bildar Stjärnjulkören och som hör till de allra bästa i världen i sin basgenre, barbershop men som sjunger klassiskt och gospel också här, och våra ledare och regissör som skördar lagrar runt om i musikvärlden. Och det är ju så, att Sveriges största exportvara är kultur, och musik, faktiskt.

Våra gästartister var: Kjetil Støa, en coming operatenor, med en röst som överträffar nästan allt. Hans You Raise Me Up och Adams Julsång (O Helga Natt) lämnade ingen oberörd. Annika Herlitz, musikalartist, mest känd som rösten Elsa i filmen Frost, rankad bland de bästa i världen av alla de inspelningar som gjorts förgyllde sånger med kören som Karl Bertil Jonssons Julafton, Kiralina Salandy, en gospelartist från Kanada, bosatt i Sverige sedan  några år var helt formidabel i sin förmåga att få med både kören, orkestern och publiken och få gamla dängor som Down By The Riverside att låta lokalen koka. Och så Music Maestro; Kalle Moraeus, en multiinstrumentalist som klarar allt på fiol och gitarr, från finstämda klassiska stycken till hälsingepolskor  och pop - jag är oerhört imponerad av den mannens musikalitet...

Mycket jobb, och det tar på krafterna, men fantastiskt roligt att få vara med. Och självklart var kameran med. Jag fick av naturliga skäl inga konsertbilder, från min plats högt uppe på gradängerna i kören kunde jag bara fotografera under, emellan och efteråt. Så alla kom inte med...

Kalle Moraeus värmer upp inför konsert.

Elsa i Frost, alias Annika Herlitz

Delar av stråksektionen förbereder sig

Mattias Bylund in action

Och vår fantastiska saxofonist, med alla sin underbara solon

Och kören, sett bakifrån, under uppvärmning. 

Och så är det snart jul. Hoppas ni alla får en fröjdefull sådan. Med Stjärnjulföreställningarna är grunden lagd för mig i alla fall.

På återseende//GöranR

*/ Fillan = Filadelfiakyrkan i Stockholm, Rörstrandsgatan

Här kommer Lussebrud

Ibland är det aldrig fel med traditioner – Lucia som kommer vitklädd med ljus i hår och serverar frukost på sängen i mitten av december är ju en sådan tradition som vi omhuldar starkt. Och det är ju fint, det är stämningsfullt, vi förenas i sång och känslor och det är viktigt. Vi har ju dessutom här en källa till gräl och käbbel; ska vi fira Lucia, vilka ska vara med, ska det vara en blond flicka eller någon annan, vilka kan bli kränkta av att vara tvungna att vara med respektive inte får vara med etc etc.

Här ser vi också ytterligare hur en sedan lång tid närmast hednisk ritual – där vi firar årets längsta natt – har blivit approprierad av kristendomen; egentligen har ju inte den vitklädda flickan med ljus i hår ett dugg att göra med det italienska helgonet från Syracusa som led martyrdöden på 300-talet.

Vår Lucia, vår Lussebrud, är ju istället en tribut till ljuset. I det gamla bondesamhället klädde ungdomarna ut sig och gick omkring bland gårdarna när det var vintersolstånd och sjöng och tiggde mat. I tradtionen finns också att ungdomen ställde till med en Lussedans. En var utklädd till Lussebrud. Hon var utklädd i långhalm och hade ett halmband runt midjan. Med Lussebruden kunde alla dansa till halmen föll av.

Till skillnad från dagens lucia så var det ingen ära att blir lussebrud. Hon betraktades som lösaktig och karltokig. Inte alls som dagens lucia och definitivt inte som helgonet. Från Bohuslän finns följande uttryck: Den som en gång varit Lussebrud, hon får aldrig någon brudeskrud.

Vårt ”moderna” lussefirande, med ett Luciatåg och frukost på sängen finns belagt från Skövdetrakten i mitten av 1700-talet. 1927 anordnade Stockholms Dagblad en kortege genom Stockholm med Lucia, vilket snart följdes efter i övriga landet.

Och här är vi nu.

Så den 13.e december finns det väl ingen som kommer undan Luciafirandet och lussetåg. Jag mötte mitt i Eric Ericsonhallen på Skeppsholmen när kören Stockholm City Voices begick sin, numera, traditionella Luciakonsert, med årets gästartist, Anna Larsdotter Persson.

Första akten oerhört stämningsfull med både gamla och nya luciasånger, en del i ny tappning, och eftersom kören är så oerhört bra och välsjungande – man är inte för inte en av världens bästa kvinnliga barbershopkörer – så är det en ren njutning. Andra akten blev mer profant ”julig” med jul- och tomtesånger, men på en väldigt hög nivå.  

Anna Larsdotter Persson med Stockholm City Voices

Så nu är man i julstämning på riktigt.

På återseende//Göran

Slut för i år – tack för i år.

Cirkeln sluter sig. Allting har en ände (utom pannkakan enligt det gamla talesättet: Allting har en ände, korven den har två. Pannkakan har ingen, men den går åt ändå), så ock fotofikasammankomsterna på Tårtan. Årets sista Tårta således. Nu väntar jul- och nyårshelgerna, men sen, i januari, sätter vi igång igen (eller hur Bengan?).

Tårtan är viktig ur många synpunkter. Här får det fria fotografiska samtalet utvecklas, här får man perspektiv på sitt fotograferande och Tårtan ger avtryck – det räcker att nämna Tårtan i olika sammanhang, så får man ett ”Aha…” som svar, inte sällan med grad av uppskattning och respekt. Och då räknas inte de som bara förknippar Tårtan med TV-programmet…

Och som vanligt ögonblicksbildporträtt. Men inte bara som vanligt; idag använde jag (för första gången) min blixt som följde med kameran en gång när jag köpte den. Liten men naggande god, räckte väl till för att lätta upp det ganska skumma ljuset i lokalen. 

Fotofika har fått ett ansikte. Många Fuji, några Leica. Om nu Fuji kan kallas den nya Leica, så blir väl följaktligen Leica den gamla Fujifilm (fast den nya, moderna), eller?

Några är regelbundna besökare, andra kommer lite då och då. 

PG's bilder från Musikplats Stockholm - verkar kunna vara ett riktigt vattenhål för fotografer, härliga bilder!

Det är inte bara vi som fikar. Tårtan är populärt i flera kretsar.

Och så här ser väl en riktig fotograf ut...

På återseende//Göran

Fast i systemet

Som den prylnörd jag är tittar jag alltid på kameror, objektiv och allehanda tillbehör. Och hela tiden sneglar jag emot andra kameror än de jag har, värderar och begrundar, jämför och funderar. Så när det kommer ut nya kameror på marknaden och det skrivs om dem i allehanda media, typ på nätet, olika fotomagasin etc, så läser jag med stort intresse,

Nu senast har ju exempelvis både Nikon och Canon kommit ut med fullformats spegellösa kameror som verkar väldigt läckra. De är bra (enligt recensionerna), det är alltså fullformat och de är ändå hanterliga storleksmässigt och de har ingen spegel (vilket jag är van vid).

Många av mina fotokompisar har Fuji – Tårtan till exempel drar iväg åt att bli en Fujiklubb – och Fuji verkar vara en väldigt läcker kamera oavsett typ, det finns ju allting där man kan önska sig; mätsökartypen, de mer traditionella och den berömda X100:.an i olika utföranden.

Och visst blir man sugen, och visst vattnas det i mungiporna när man ser hela det stora utbudet av fotoprylar som finns.

Men så sneglar jag på prislappen. Och på det kamerasystem jag har, med kamerahus och alla objektiv och övriga tillbehör, gör en snabb överslagsberäkning och inser att jag sitter fast i mitt system. Så enkelt är det. Jag har inga möjligheter att köpa parallella system, det blir för dyrt. Och börja om med begagnat, och successivt ta sig fram till vad man vill ha och behöver – nej, jag ids inte.

När jag sen tittar på bilder som andra har tagit med likadana kameror som jag har, så inser jag att det inte är nya grejor jag behöver. Och ibland blir jag faktiskt ganska nöjd med egna bilder.   

 Annars en bra dag, fått en del gjort, förutom att det nu igen rinner vatten i diskhon (märkvärdigt vad det kloggar igen i rörsystem) och ramat in en bild till dottern i USA som hon beställt. Frågan är bara grå eller svart ram…

Och snart dags att fara iväg till Tårtan!

På återseende//Göran