En slags fotomässa

Alla sådana här händelser, som handlar om fotografi, prylar och högklassiga föreläsningar av kompetenta fotografer, är alltid behjärtansvärda. Så Photo Market på Fotografiska var trevligt ur många synpunkter. Inte så mycket prylar, men det gör inget. Behållningen var föredragen, och som alltid i sådana här sammanhang, att mingla omkring och träffa gamla bekantskaper som man inte träffar så ofta, och samtidigt göra en del nya bekantskaper.

Jag såg och hörde bland annat Knut Koivisto som berättade om sin Gotlandsresa med en ny kamera, en mellanformatare (som också visades i sin monter på utställningen). Nytt och i sammanhanget spännande format, cinematografiskt, en närmast extrem vidvinkel, panoramautsnitt som man ser på bio. Och det passade ju bra för Knut K som har erfarenhet från filmvärlden, främst som stillbildsfotograf. Hans bilder gjorde sig i formatet, och gav en filmisk känsla åt berättelsen.

Och så imponerades jag av Jimmie Nelson, framförallt hur han närmade sig fotografin som konstart, men också hur han närmade sig sina motiv, människor som bor på de mest avlägsna och svårtillgängliga platser i världen. Hans berättelse var långt ifrån tekniskt prylsnack, utan mer en berättelse om vem han var, hur fotograferandet hjälpte honom att lära känna sig själv och hur det i sin tur påverkade hand sätt att fotografera. Rysligt intressant.

Det var i övrigt flera andra intressanta föredrag med intressanta fotografer som delade med sig. Men så var det sociala också som blev behållningen. Och där hände det att det seriösa fotografiska samtalet kunde blomma ut, inte minst i samtalet med en Tårtankompis.

Och så lärde jag mig att man inte ska åka hemifrån utan att kolla om minneskortet sitter i kameran, istället för i kortläsaren vid datorn. Pinsamt! Men, Kjell o Co låg inte alltför långt borta, och mobilkameran fungerar bättre än väntat.

På återseende//Göran

Lunchgäster

Höstdis och dimma, klassiskt novemberväder innan snön har kommit. Och inte så kallt, flera plusgrader, en 8 - 10 stycken faktiskt. Inga detaljer, allmän oskärpa, nästan som en akvarellmålning med dova färger som liksom går in i varandra. Man vet aldrig om suddigheten beror på dålig hantering av autofokus, vädret och ljuset eller att motiven inte sitter stilla utan rör på sig direkt hela tiden. Det blev att skruva upp ISO, vilket ytterligare smetade ut detaljerna. 

Full fart vid fågelborden, de gamla vanliga gästerna - talgoxarna, nötväckan och koltrastarna - förutom ekorren som kommer på sporadiska visiter. Och i morse såg jag i eken en större hackspett, som jag tror bor här nånstans bland träden, men som inte dök upp till lunchen. Det är faktiskt ett påtagligt fladder runt öronen när man är ute i trädgården och ser när de kivas om platserna och maten.  

Och ekorren har ännu inte lärt sig hur hans egna ekorrmatare fungerar, utan snyltar på fåglarnas käk. 

På återseende//Göran

Sommarens sista ros. Och brasdags!

Höstsäsong, och trädgårdsstädning, dvs dags att göra i ordning trädgården inför vintern. En bra dag för sådana aktiviteter; inte för kallt, glimtar av sol och sån där skön, krispig höstluft som inbjuder till utomhusvistelse. Och trevligt sällskap av alla småfåglar som samlas kring fågelmaten; bofink, koltrast och gärdsmyg idag. Igår var ekorren på besök. Men han är fortfarande för dum för att fatta finessen med den speciella ekorrmataren. Istället för att lyfta på locket har han försökt gnaga sig in till nötterna! Snart har han dessutom lyckats. 

Egentligen ett väldigt trevligt jobb. Det blir en del löv, men jag är av den enkla åsikten att det sannolikt finns en mening med att löven trillar ner på marken. Jag inbillar mig (eller vet, rent av) att de försvinner ner i marken med hjälp av maskar och andra små djur och blir omhändertagna av maskarna och de mikroorganismer som finns i jorden. Och så blir det ny jord och näring. Rätt så fiffigt egentligen. Och så är löven en bra isolering i rabatterna. Så det blir inga lövhögar, och krattningen minimeras. Det blir roligare att göra den större "städningen" i trädgården till våren.

Det lyste rött bland rosorna på baksidan. Och bättre sent än aldrig tydligen, så hade Wild Eidric lyckats producera en sista ros, trots den sena säsongen och vädret som hittills inte varit så hjälpsamt.

Men, det är ändå oåterkalleligen höst. Snart kommer vintern. I och för sig kan man göra den uthärdlig också, särskilt med hjälp av kakelugnen och brasa på kvällarna att ackompanjera Netflix och HBO et al. 

Funkar nu också. Det är nåt visst med brasa och öppen eld. Knappt man behöver TV'n då ;).

På återseende//Göran

Alla är inte fotografer. Men alla kan vara fotografer, ibland.

Exempel:

- Vem har lagat maten?

- Det var jag som var kocken (dvs agerade som kock = lagade maten, vid det aktuella tillfället). 

- Vem har tagit den där bilden?

- Det var Sture som var fotograf (dvs fotograferade vid det aktuella tillfället, den aktuella bilden).

- Den andra bilden har Greta tagit, det var hon som var fotograf (då). 

Så visst kan alla vara fotografer, ibland, liksom man kan vara kock eller snickare eller målare i situationer…. 

Men ”Fotograf” är man ju inte för det. Om man inte jobbar som fotograf, dvs tjänar pengar på sin fotografiska verksamhet. 

Fotograf, eller snickare eller kock är ju inte skyddade titlar, ingen beteckning som hänger samman med något regelverk, som läkare, sjuksköterska, psykolog etc., där det krävs viss utbildning och legitimation. 

Så svårt är det ju inte, egentligen. Och det borde egentligen inte vara något problem. Sedan kan man för att förtydliga sig, och inte förhäva sig, kalla sig amatörfotograf, hobbyfotograf eller fritidsfotograf eller nåt liknande.

 Fotograf (dvs för den här bilden): Göran Redmo

Att göra anspråk på att vara fotograf relativt en speciell bild, dvs vara den som fotograferat vid det tillfället går alltså bra i min bok. Problemet blir när alla ska fotografera i alla upptänkliga sammanhang bara för att man kan och får, med mobilen i samband med olyckor eller liknande. Och där räddningspersonalen blir störd av alla som hävdar sin rätt att fotografera vad de vill, när de vill och hur de vill. 

Detta skildras i en nyutkommen bok av Benny Haag och Pär Carlsson, ”Drottninggatan” som innehåller ögonvittnesskildringar från terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm förra året. 

Johan Hilton på DN har idag en krönika om boken: ”Framför allt en detalj hänger kvar som ett flugpapper efter läsningen: uppgifterna om hur förbipasserande, i stället för att hålla sig undan så att hjälppersonalen kan komma fram och hjälpa offren, langar fram sina mobiler och filmar förödelsen.

Det börjar bli en vanlig iakttagelse från frustrerade blåljusanställda, senast i somras kom flera liknande rapporter. Vid minst två olika drunkningstillbud hade människor då ställt sig i vägen för ambulanser för att få med så mycket som möjligt när de förevigade dramatiken.”

Hela artikeln kan läsas här: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-hilton-vad-ror-sig-i-skallen-pa-de-som-filmar-vid-katastrofplatser/

Alla borde inte få vara fotografer!

På återseende//Göran