Alla är inte fotografer. Men alla kan vara fotografer, ibland.
Exempel:
- Vem har lagat maten?
- Det var jag som var kocken (dvs agerade som kock = lagade maten, vid det aktuella tillfället).
- Vem har tagit den där bilden?
- Det var Sture som var fotograf (dvs fotograferade vid det aktuella tillfället, den aktuella bilden).
- Den andra bilden har Greta tagit, det var hon som var fotograf (då).
Så visst kan alla vara fotografer, ibland, liksom man kan vara kock eller snickare eller målare i situationer….
Men ”Fotograf” är man ju inte för det. Om man inte jobbar som fotograf, dvs tjänar pengar på sin fotografiska verksamhet.
Fotograf, eller snickare eller kock är ju inte skyddade titlar, ingen beteckning som hänger samman med något regelverk, som läkare, sjuksköterska, psykolog etc., där det krävs viss utbildning och legitimation.
Så svårt är det ju inte, egentligen. Och det borde egentligen inte vara något problem. Sedan kan man för att förtydliga sig, och inte förhäva sig, kalla sig amatörfotograf, hobbyfotograf eller fritidsfotograf eller nåt liknande.
Fotograf (dvs för den här bilden): Göran Redmo
Att göra anspråk på att vara fotograf relativt en speciell bild, dvs vara den som fotograferat vid det tillfället går alltså bra i min bok. Problemet blir när alla ska fotografera i alla upptänkliga sammanhang bara för att man kan och får, med mobilen i samband med olyckor eller liknande. Och där räddningspersonalen blir störd av alla som hävdar sin rätt att fotografera vad de vill, när de vill och hur de vill.
Detta skildras i en nyutkommen bok av Benny Haag och Pär Carlsson, ”Drottninggatan” som innehåller ögonvittnesskildringar från terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm förra året.
Johan Hilton på DN har idag en krönika om boken: ”Framför allt en detalj hänger kvar som ett flugpapper efter läsningen: uppgifterna om hur förbipasserande, i stället för att hålla sig undan så att hjälppersonalen kan komma fram och hjälpa offren, langar fram sina mobiler och filmar förödelsen.
Det börjar bli en vanlig iakttagelse från frustrerade blåljusanställda, senast i somras kom flera liknande rapporter. Vid minst två olika drunkningstillbud hade människor då ställt sig i vägen för ambulanser för att få med så mycket som möjligt när de förevigade dramatiken.”
Hela artikeln kan läsas här: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-hilton-vad-ror-sig-i-skallen-pa-de-som-filmar-vid-katastrofplatser/
Alla borde inte få vara fotografer!
På återseende//Göran
Nu e ofta de här bilderna som tas väldigt bedrövliga, men de som vill betrakta de här bilderna, e nog också ganska bedrövliga! Men utan att fatta det själva såklart! ;)
Att handskas med frihet e svårt för en del, och nackdelen e att det kommer förbud, som även drabbar de som kan handskas med friheten!
/B
Ps. Fast de här som filmar, vill nog inte att det egna barnet skall bli filmat i en olycka! Så e det nog!
Jag skulle inte bli förvånad om fotografifriheten inskränks på sikt.
//GöranR
Jeg bliver også gal, når jeg ser den type "fotografer" ved ulykkestilfælde og endnu mere gal på tabloidpressen, som efterlyser billederne og øjenvidne beskrivelser.
Så det er en trøst at se dit billede her, som er taget af en "rigtig" fotograf - smukt lys og farver og med en dejlig dybde.
Med mange venlige hilsener fra Erik.
Förut fanns ju paparazzifotograferna. Nu verkar alla vara paparazzis. Och det finns en dubbelhet, kvällspressen/tabloiderna som efterlyser dramatik och alla som har en mobiltelefon. Risken är ju att det blir förbud.
//GöranR
Ibland vill polisen ha hjälp med ev bilder från allmänheten.
//GöranR