Spansk kulinarism - Fabada asturiano

Precis runt hörnet där vi bor i Torrevieja ligger ett litet tapascafé som verkligen motsvarar det slitna begreppet "hål i väggen" - Asturianina. Det drivs av ett par som ursprungligen kommer från Asturien, en liten autonom provins i nordvästa Spanien, också (tidigare) känt som Furstendömet Asturien. Området är bland annat känt för sin produktion av äppelcider.

Maten på det här lilla caféet präglas av rätter med asturianska influenser. Exempel är Chorizo i äppelcider och just Fabada, som är olika vita bönor kokade tillsammans med fläsk och chorizo i olivolja.

La Fabada asturiana, har jag  lärt mig, räknas som en av det spanska kökets tio mest typiska rätter, riktig rejäl husmanskost som egentligen kräver siesta efteråt. Tar lång tid att laga men finns även som konserv. Kan vara svårt att hitta på restauranger , men då är jag alltså så lyckligt lottad att jag har knappt 50 meter till en sån restaurang, runt hörnet bokstavligt talat.

Och efter en sådan här måltid är behovet av siesta helt uppenbart! Det är mäktigare än det ser ut. Som tur är är det så trevligt här, trots de något spartanska omständigheterna med det för Spanien klassiska stolar och bord direkt på trottoaren, så man sitter gärna kvar en stund, tar en espresso och smälter maten i lugn och ro.

På återseende//Göran

Små viktiga ögonblick i livet

Som till exempel att få ett glas vin av sin man när man halvligger på bänken på strandpromenaden och kollar sönerna som leker ner vid vattnet...

Och finns det nåt mer ursprungligt för ett gäng grabbar att leka i vattnet, kolla krabbor och andra små djur och utsätta sig för skummet när vågorna bryter mot korallklipporna...

Och hur blöt kan man bli, och hur långt vågar man luta sig för att bli nedstänkt...

Mitt på blanka eftermiddagen i Torrevieja, på strandpromenaden, kantad av olika restauranger och barer med sina utomhusserveringar på ena sidan, och på den andra Medelhavet, korallklippor och sandstränder. Det regnade idag på förmiddagen, men klarnade upp framåt dagen, och det blev igen riktigt varmt, en typisk sommardag nu så här på höstkanten. 

På återseende//Göran

Kameran som kommunikation. Och musik.

Jag har ett favoritcafé här i Torrevieja, på den spanska Costa Blanca. Egentligen ganska plastigt och mysfaktorn är inte särskilt hög där man sitter på trottoaren vid en ganska trafikerad gata, men de har fantastisk glass, synnerligen gott kaffe och alldeles färsk apelsinjuice förutom trevligt bemötande. 

Jag har ju träffat innehavaren flera gånger, med det vanliga "Hola, Buenos Dias" plus beställningen förstås, men inte mycket mer. Idag såg han emellertid min kamera, lyste upp och frågade intresserat om den var analog. Och den ser ju analog ut, närmast en replika av den gamla Olympus OM-kameran, så frågan är ju i någon mån relevant. Det blev ett längre samtal på blandad bruten spanska och engelska, som sedan gick över till musik, då Joe Bonamassa var aktuell på den stora TV-skärmen. Han berättade att han en gång fått ta en selfie med Eric Clapton på en konsert i Cartagena, och vi enades i vår musiksmak med de gamla ikonerna som idoler. 

Ett perfekt avbrott så här mitt på förmiddagen...

Och vid en hastig blick så...

Lite guldkant på tillvaron så här ibland; möte mellan människor och kommunikation.

På återseende//Göran

Graffiti eller graffiti? Eller muralmålningar...

Man målar på husen här i Spanien betydligt mer än i Sverige. Stora väggmålningar som utgör del av det offentliga rummet. Ofta väldigt konstnärligt utförda. Och de lyser upp, de tillför. 

I Sverige kanske vi inte har tillräckligt med tomma husväggar att måla på, inte tillräckligt med gavlar och fristående hus. Och så har vi möjligen en annan inställning till den här sortens konst i det fria. 

Min tanke är också att man faktiskt har byggt mer, och kanske lite annorlunda, särskilt under 90-talet här i Spanien, så man fått en massa tråkiga husväggar som man försöker försköna genom att måla på dem. 

Här ska också sägas att det förekommer vanligt standard klotter också, med ett meningslöst "taggande". 

Los Pinoso, en liten inlandsstad på landsbygden Costa Blanca.

På återseende//Göran

De små skillnaderna i vardagen

Det är lätt att vara här i Spanien. Och det är ju Europa, och EU så livet är inte så annorlunda. Man lever ungefär som vanligt. Bortsett från klimatet då, och solen och värmen. Oktober är den perfekta månaden här; hyfsat varmt men inte för hett, inga turister, livet har återgått till det vanliga och vattnet fortfarande behaglig badtemperatur. 

Sen finns det alltid lite annat som skiljer. Frukt och grönt till exempel smakar bättre, rikare och saftigare här, mognat som det har i solen och utan transporter.

Och man har riktig konst på väggarna; graffitin, den riktiga, har en helt annan ställning är. Det livar upp! Till exempel utanför den här skolan.

På återseende//Göran