Det är verkligheten som gäller, även i musiken

Att lyssna på musik i verkligheten, att gå på konsert, är en helt annan sak än att lyssna på skiva eller motsvarande. Jag har märkt att till och med musik jag egentligen inte riktigt klarar av i radion eller Spotify eller grammofonen (om nån till äventyrs minns en sådan apparat?) kan bli direkt njutbar när man hör den live. Det är nånting med den kombinerade upplevelsen av att se musikerna och höra dem och samtidigt vara del av ett sammanhang som publik i verkligheten som föder helt andra känslor och ger upplevelsen helt andra dimensioner.

Och då blir det ännu bättre när man också gillar musiken ändå.

Moon Safari är ett band från Skellefteå som spelar rock av närmast symfonisk progressiv karaktär, med mycket stämsång, ibland a capella. Bandet innehåller bland annat tre bröder ur den supermusikaliska familjen Åkesson (pappan Leif Åkesson årets körledare för några år sedan), där Simon Åkesson är den klart lysande stjärnan – sång, keyboard och arrangemang och komposition.

Bandet är stort i Japan, men har också inbitna fans i Sverige med omnejd. De spelade på Bryggarsalen i Stockholm, för femte gången nu, en ganska liten men trevlig konsertlokal, ståplatser, ganska spartanskt men fullt tillräckligt, jag hörde dem för något år sedan första gången och alltså nu igen.

 En upplevelse. Långa låtar där musiken böljade fram och tillbaka, durackord som gick över i moll och tillbaka till dur, ett mästerligt hanterande av instrumenten med ibland närmast smärtsamma gitarrpartier och keyboardavsnitt och så stämsången. Av och till helt trollbunden.

Jag glömde mina öronproppar, så det ringde i öronen efteråt, men det var det värt.

På återseende//Göran

En sväng på Fotografiska – som om det inte räckte med Tårtan

Det blev en innehållsrik dag igår. Och myten om pensionärens vardag spräcktes – ni vet den att pensionärslivet bara låter en sak göras per dag; posten en dag, banken en annan etc.

Efter en livlig Tårtansammankomst bar det iväg till Fotografiska med makan, ett slags afterwork, som jag gärna deltog i. Jag ville gärna se mer av Tunbjörk och var också nyfiken på utställningen om våra resurser på jorden med vatten och hygien med Paul Hansen och Åsa Sjöström.

Tunbjörk kan man se flera gånger, eller snarare – åtminstone jag orkar inte ta in en hel sådan utställning på en gång, jag behöver ta mindre tuggor men flera gånger för att kunna smälta alla intryck. Och Paul Hansen levererar ju alltid, fantastiska bilder med ett socialt patos, väl värt att se och med många tankar och reflektioner efteråt.

Fotografiska är en klar tillgång i vårt kultursamhälle, mer än bara ett ställe att visa och se bilder. Lokalerna är trivsamma och ändamålsenliga, det är lätt att vandra genom utställningarna utan risk att gå vilse eller missa något. Och sen har vi ju fiket, och puben och restaurangen, som inte minst ligger i framkant kulinariskt. Bara utsikten över Stockholms ström är värt ett besök. Sen alla andra möjligheter inom ramen för Fotografiskas verksamhet; fotokurserna, konferensmöjligheterna, alla evenemang som anordnas, förutom alla utställningar som åtminstone gett mig upplevelser jag aldrig kunnat få annars – det är ofta trivsamt att besöka stället och jag tycker vi kan vara glada för att det finns. Det blir lätt en helhetsupplevelse.

Krögaren och kökschefen själv, Paul Svensson, i full färd med plejtningen. Den vegetariska touchen är omisskännlig.

Och det är klart prylarna och tekniken spelar roll. Lars Tunbjörks kamera, en fullformats- eller snarare storformatskamera, tillsammans med den berömda hembyggda blixten. Det var den här utrustningen Tunbjörk ofta använde, och som medgav ett långsamt och reflekterande fotograferande som av allt att döma passade bra med hans intentioner att försöka väva samman hur han mådde och kände sig med hur han såg på omvärlden och sedan omsätta det till bilden och dokumentationen.

En sammantaget väldigt trevlig dag. På återseende//Göran

Vad är det för fel på de nya bloggverktygen, eller rättare sagt varför fungerar det inte?

Jag har inte haft några bekymmer med de nya bloggverktygen. Förrän nu, idag när lade jag upp en ny blogg, där jag berättade om dagens Tårtansammankomst. Jag försökte tilldela en av de uppladdade och i bloggen inlagda bilderna "puffstatus", dvs jag ville (och hoppades) att den skulle bli den bilden man såg som presentation av bloggen (det brukar vara, eller har i alla fall tidigare varit den första bilden, om man alltså inte märker en särskild bild, vilket jag således gjorde). 

Till min häpnad blev det en helt annan bild som blev puffbild. En bild som, visserligen uppladdad, inte ens var inlagd i bloggen. 

Snälla administratörer: Varför blir det så här? Jag har försökt läsa på hur man gör, men det blir inte som jag vill. Vad gör jag för fel?

Jag utgår ifrån att det är de bilder jag aktivt lägger in i bloggen som kommer med. Även om flera bilder är uppladdade ska de inte komma med i bloggen, om jag alltså inte aktivt bestämmer så. Och den bilden som jag bestämmer ska bli puffbild, ska väl då också bli puffbild. Och ingen annan bild. Eller?

//GöranR

Trångt men trivsamt på Tårtan idag

Stor uppslutning. Från Sötälje, ja ända från Gnesta, till Korsheda kom dom. Pryldiskussioner förstås, om kameror och objektiv – gamla Jupiterdito som också passar på Fuji och jag tror nästan att jag hörde Leica nämnas vid något tillfälle…. Men det visades också bilder, sådan där riktiga bilder, på papper, som förr, typ, och Ronny visade sin bok från ett tidigare arbetsliv, en stark dokumentär bildserie i svartvitt. Sen diskuterades, åtminstone vid min ända av bordet, vådan av internet och fotografering. Vi lägger ut bilder för att bli sedda, samtidigt som det saknas en reell diskussion kring bilden, konstruktiv bildkritik kanske som vägledning för nyare och oerfarna fotografer, och i övrigt återkoppling och reflektion? Skulle fotografiskt mentorskap kunna vara nåt? Till exempel.

Anders E var där. Och han fick signera sin nya bok, bland annat mitt exemplar. Inga-Britt, hans hustru var där också, som ju varit initiativtagare och primus motor i framtagningen av boken (inte bara ”hjälpte till” alltså!) och det kom fram att det egentligen ligger ett väldigt stort jobb bakom boken utöver bilderna och texten; att leta bilder, skanna in dem, få tag i rättigheterna att visa dem, alla kontakter, layout etc etc. Så kudos såväl till Inga-Britt som gjort boken och Anders som fotograferat och skrivit.

Så nu har jag en raritet här hemma, en signerad bok med Anders Engmans fotografier. Väldigt stolt!

På återseende//Göran  

PS: Boken heter alltså Blänk av verkligheten – Anders Engman pressfotograf, av Anders Engman och Inga-Britt Liljeroth. Den finns i bokhandeln, åtminstone på nätet. Den bör inte saknas i något fotografiskt bibliotek.