Även om det är höstruskigt ute är det varmt och ljust och trevligt inne på Tårtan

Varannan onsdag är viktig. Det är då det är fotofika på Tårtan, med frågeställningar om konsertfoto, porträttfoto, vidden av DOGMA-fotograferande och gamla objektiv på gamla, och nya, kameror. Hög Fujifaktor!

Frågan är om porträtt ska vara i svartvitt eller färg?

Men det vore väl synd på färgerna att göra svartvitt av detta?

Men även om höstrusket gör att man mer och mer ser världen monokrom, tenderar man ändå att uppleva tillvaron i nya färger efter en stund på Tårtan. Även om vi blev utkörda i förtid pga vattenläcka…

På återseende//Göran

Med kameran mellan sig och omvärlden

Jag har två kameror som jag använder mest; en Olympus OM-D E-M 1 mkII och en lite mindre Olympus OM-D E-M 10+ mkII. Till den förs nämnda använder jag mest en del zoomobjektiv, vidvinkel, normal och en (lite kortare men ändå) telezoom (plus en del speciella objektiv som macro etc). Till den lilla kameran har jag ett gäng fasta objektiv, där jag i huvudsak använder ett 17mm/1,8 (motsvarar en 35.a på exempelvis Leica).

När jag åker till Spanien – som jag gör ett par gånger om året för några veckor, ett annat land, annat klimat - har jag bara med mig E-M 10:an plus 17mm’sobjektivet plus några till objektiv. Mer och mer har det emellertid visat sig att jag inte byter objektiv. Senast fotograferade jag bara med 17mm’sgluggen, oavsett var jag var och vad jag fotograferade.

Jag är ju medveten om DOGMA-konceptet här på Fotosidan, och normalt värjer jag mig mot regler för reglernas egen skull, att tränga in egentligen bra tankar i ett småttigt regelsystem som andas osäkerhet och rädsla för klander. Samtidigt finns det nåt bra med DOGMA-tänket; ett avvikande sätt att fotografera, begränsningar som tvingar en att se på fotograferandet med andra, lite nya ögon etc etc. Att göra det lite svårare för sig kan paradoxalt nog kanske leda till utveckling?

Jag märker att jag med bara en kamera och objektiv får fundera lite mer, vara ännu lite med medveten om vad jag håller på med när jag fotograferar, just på grund av begränsningarna som det medför. Det är lite som anledning till att jag inte gillar för långa så kallade superzoomar, de gör mig lat och får mig att sitta still och vrida på zoomringen och begränsar min kreativitet.

Och att vara mer aktiv, att springa runt och leta vinklar och avstånd, att zooma med fötterna sätter faktiskt fart på hur man betraktar omvärlden genom kameran, utan att därför iaktta alla DOGMA-regler eller svära mig till något fotografiskt kyskhetslöfte eller ens ta på sig någon självvald begränsningars tagelskjorta.

I sammanhanget är det intressant det här med kameran mellan sig och omvärlden; ett vanligt påstående är ju att man tappar fokus på var man är och vad man ser och håller på med och tappar i upplevande om man bara ska fotografera hela tiden. För mig är det tvärtom! Jag minns mycket mer, upplever starkare och får en bättre översikt över vad jag håller på med om jag fotograferar. Att ha kameran med skärper mina sinnen, jag blir mer aktiv och uppmärksam på vad som händer, vad som är runt mig och hur situationen ter sig. Och det hjälper ju att jag i någon mån återupplever vad jag varit med om när jag tittar på bilderna igen i efterbehandlingen och leverans till bloggar och inlägg.

Samtidigt använder jag med glädje mina zoomobjektiv annars, utan minsta annan eftertanke eller några grubblerier. Det är ändå så att bilden är viktigast, inte vilka grejor man använt eller hur den kommit till i övrigt. Det är viktigt att man inte låser sig utan försöker upprätthålla en öppenhet inför vad man håller på med.

På återseende//Göran

Linjer och fält - former

Den klassiska bilden med en flygplansvinge uppe i luften! Men ingen vilken vinge som helst. Vi pratade mycket former på porträttkursen med Knut Koivisto på Fotografiska. Och jag känner mig ovan när det kommer till sånt, alltså att tänka mer aktivt bara på former. 

På hemresan idag satt jag i mitten av tre stolar. Innerst, mot fönstret satt en kille som verkade väldigt intresserad av fotografi. Han hade ett redigeringsprogram som liknade Lr CC i sin mobil och tog upprepade bilder på molnen, marken och vingen som han grejade med i mobilen. Jag satt och funderade på linjer och former som jag börjat göra på sistone, inspirerad av diskussionerna på kursen. Till slut fick jag fritt mot fönstret, när min bänkgranne lutade sig tillbaka för en  kort stund och såg linjerna och fälten som bildades av vingen. Jag hade bara mobilen tillgänglig, men fick den här bilden, som är resultat också av viss beskärning, för att inte hans händer och mobil skulle komma med. 

Kanske en tråkig bild i sig, men alltså i början av linje och formtänkande på ett mer aktivt sätt. 

På återseende//Göran

Spridda bilder från Torrevieja på den spanska Vita kusten (Costa Blanca).

Och snart dags att fara hem. Tiden går fort här trots att man egentligen inte har nåt att göra, dvs inget schemalagt eller som man är uppbunden av. En del strand och bad har det blivit förstås, några utflykter och i övrigt promenader runt i stan och området. Och så har vi hunnit med att läsa, fotografera och (inte utan viss möda) hållit oss hyfsat underrättade om omvärlden (Trump?)

Vår "badstig". Stranden är Playa del Cura. 

På stranden.

På (företrädesvis) kvällarna kan man se någon eller några som försöker fiska från land, trots att det är ganska långgrunt. Ibland händer det emellertid att de får någon liten medelhavsfisk.

Och på väg ner till stranden (cirka 4 minuter) kan man göra en liten paus hos Asturianina för en pilsner och lite tapas. 

Och på kvällen ta en sväng på stan och ta en bit mat på någon av alla restauranger som finns, vid den här tiden ganska tomma på turister utan där lokalbefolkningen åter kommer ut och återtar stan. Här är klockan cirka halvåtta på kvällen, det är 22 grader i luften, väldigt angenämt.

På återseende//Göran

Alla dessa spanska städer. Och spanska kattjävlar...

Om man vill ha omväxling till strandliv och vardagsliv i Torrevieja, till exempel när vädret bjuder på moln och smärre regnskurar, kan man åka upp till bergen, till vindistriktet som ligger ungefär en timmes bilresa från kusten, rakt in i landet. I dalarna trängs vinrankorna med olivlundar och de små städerna klättrar på bergssidorna. Det är historiskt område, genom åren har det varit skiftande styren; romarna, kartagerna och araberna (utan ordning) med flera, som alla satt sina spår i landskapet och i städerna. Nästan varje stad ståtar med en borg, eller rester efter en. Det är ofta kuperat i städerna, med vindlande trappor och trånga gränder särskilt i de gamla kvarteren som ofta räknar tider från tidig medeltid. Gamla kyrkor trängs med både gamla och nyare byggnader och här och var öppnar sig städerna och man kommer fram till någon plaza eller grönskande allé.

Städer som Jumilla, Abanilla, Monovar, Alguenya och El Pinõs är typiska vinstäder. Vinerna är inte sällan robusta och kraftiga och rekommenderas njutas till det lokala köket (som jag aldrig riktigt har förstått vad det skulle vara…). Caravaca de La Cruz räknas till en av de fem heliga städerna i världen och mål för både pilgrimer och andra vandrare, efter påvens utnämning av staden 1988, tillsammans med exempelvis Santiago De La Compostela, Rom, Jerusalem etc.

Så det finns mycket att se och uppleva. Och överallt ser man dessa "straycats", som tycks leva i något slags symbios med människorna, inga huskatter men inte riktigt förvildade heller, ofta ändå till dels matade och omhändertagna.

På återseende//Göran