Kultur utanför allfartsvägarna

Den stora och fina kulturen är det lätt att nå. Om man vill och ids. Braskande annonsering överallt lämnar ingen ovetande om de stora händelserna. Och översköljd av reklam blir man lätt mätt, och lite blasé och ibland kan det vara svårt att uppbringa energi att komma iväg, det blir för bökigt.

Men, det finns massor av kultur utanför de breda stråken, vid sidan om de stora händelserna; musik, teater, dans – ja allt. Det gäller bara att hitta det, vilket inte alltid är så lätt, även om det känns lättare att komma iväg på det inte så pretentiösa.

Att sjunga i kör kan ändå hjälpa, åtminstone till dels. Som idag till exempel: Några av mina körkamrater som håller på med musikverksamhet utanför barbershopen, bjöd in till konserten Sensommarkänslor i Andreaskyrkan på Södermalm här i Stockholm. Sånt går man gärna på, fast man inte riktigt visste vad det skulle handla om, jag menar barbershopen känner vi ju till, och vi vet ju att de kan sjunga, men sen?

Vi blev tagna med storm! Vi visste ju alltså att de var duktiga musiker och sångare, men så här! Om professionellt är bra i sammanhanget så OK, det var professionellt. Men det var mer än så. Det kom från hjärtat, musiken gavs oss med känslor, vilket gjorde det ännu bättre. Vi bjöds på högklassig musik med stor spännvidd; från barbershop (oundvikligt trots allt) via musikal över till klassiskt i form av grupper – kvartetter, duetter, trio och solosång, a capella och med pianoackompanjemang. Vi fick oss till livs en klarinettrio av professionell kaliber, många visade sig vara ”a man of many talents” och kompade på piano efter att ha sjungit innan man greppade klarinetten etc – det blev en totalupplevelse. Och mycket "ståpäls". Och tårar...

Så där satt vi, i en kyrksal som passade bra för ändamålet, omsvepta av massor av känslor, kärlek och värme och bara njöt. Och sjöng med i allsången - trots allt var det ju inte någon publik vilken som helst…

Efteråt passade en bit mat mitt i vimlet på Götgatsbacken bra. Our day was made!

På återseende//Göran

Alla bilderna tagna med Olympus OM-D E-M 10 mk II, med gluggarna 17mm/1,8, 45mm/1,2 och 75mm/1,8, den sistnämnda ett underbart objektiv i sådana här sammanhang. 

Stämmer in i hyllningskören

Det finns många väldigt bra och väldigt duktiga fotografer. Och det finns många väldigt bra bilder att titta på överallt, inte minst på nätet, på datorskärmen. Det är ändå inte så lätt att skilja ut och sortera, det är lätt att det blir för mycket. Sen att se på bilder genom att titta på bildskärmen är egentligen inte optimalt. Det är då befriande att få hålla en bok i händerna, att kunna bläddra fram och tillbaka, hålla nära och långt ifrån, känna den fysiska tyngden av boken och känslan av papper.

Genom årens lopp har det utkristalliserat sig några fotografer som jag har mer som idoler och föredömen än andra. Lite lustigt är de i mina ögon bästa företrädare för ungefär samma genre – dokumentär- och pressfotografin. Det är dels Paul Hansen, som är oomstridd i sina berättelser från alla världens hörn, inklusive vardagsskildringar från hemmaplan, men också Anders Engman, som i många stycken kan sägas vara PH’s företrädare.

Nu har Anders med hjälp av sin hustru Inga-Britt Liljeroth samlat ihop bilder och berättelser från en lång karriär som press- och dokumentärfotograf i en bok, en riktig bok med tjocka pärmar och blankt papper, en tung bok ur alla synpunkter.

Den boken ligger nu framme på mitt bord. Det är en bok som man återkommer till, en bok att bläddra i, stanna upp ibland och fördjupa sig, vända tillbaka till och ta om, en bok som föder tankar, att begrunda och fundera över. Spännande och välskrivna berättelser med ett spänstigt språk och så alla dessa bilder, alla väldigt bra, många fantastiska, inte minst när man ser bilderna i sitt sammanhang.  Det är ett stycke fotografihistoria som jag tycker egentligen är nödvändig som grund för att kunna hantera alla de bilder man översköljs av idag.

 Det här är en också en bok som är ett måste om man är minsta intresserad av fotografi och av att se på bilder och ta del av fotografisk historia. Exempel den ikoniska bilden från Ungern 1956.

 Jag har förmånen att träffa Anders ibland, på fotofika på café Tårtan. Det är uppskattade möten, med många träffsäkra berättelser och nya aspekter på händelser man minns, och alltid med glimten i ögat.  

På återseende//Göran

Att fokusera och titta på bilder

Jag har årskort på Fotografiska. Det innebär att jag kan slinka in lite när jag vill, och utan att känna någon press är jag är där att jag betalat inträde och måste utnyttja tiden. Dessutom har jag svårt när det blir för många bilder på en gång, jag vill njuta av en utställning flera gånger och hellre ta den i småportioner, fast flera gånger. Så jag slank in i kväll.

Just nu är det i mina ögon framförallt Tunström som är aktuell. Och det var en underbar utställning. Fantastiska bilder i flera genrer, där jag ikväll fick mest behållning av bilderna från projektet Landet Utom Sig från 1993. Väldigt starka bilder i sin skenbara enkelhet, några gav nästan ångestkänslor med sina vackert fotade trista och torftiga miljöer som inte sällan verkade spegla en långt gången uppgivenhet.

Jag är glad åt Fotografiska. Jag tycker att det är bra att det finns, fastän det inte är ett museum i strikt bemärkelse, utan mer en utställningsverksamhet med sidoverksamheter.

Det har genom åren varit möjligt för mig att se fotografiska verk som jag aldrig hade fått se annars. Och de här sidoverksamheterna då; jo fiket och restaurangen är värda ett besök i sig, och sedan alla kurser i fotografi som man har. Shoppen lär vara en av största fotoboksaffärerna i Europa och det är alltid, ja vad ska man säga – trevligt att gå dit. Fotografiska är ett bra ställe för möten och konferenser och en del kvällar har man en livescen med allehanda kulturella program. Ikväll värmde en DJ upp när jag var där men jag hann gå innan hon kom igång.

På återseende//Göran

Vad är det med Leica?

Ja, vad är det för särskilt med Leica? Ingen annan kamera, inget annat kameramärke ger upphov till sådana diskussioner eller väcker sådana känslor som just Leica. Inget annat märke har blivit föremål för sådan mytbildning som Leica, där till och med användarna/köparna har fått sin släng av sleven – det är en kamera som köps av kulmagade direktörer och tandläkare och andra med hög inkomst, inga riktiga fotografer (vilket de facto inte är sant!). Och ändå braskar man inte i marknadsföringen. Modelluppgraderingar sker diskret, jämfört med exempelvis Canon eller Nikon, men det är Leica som nästan i bakgrunden får känslorna att svalla och som ingen annan delar upp oss i ”för” respektive ”emot”.

Leica har en oomstridd status i kameravärlden. När den kom (Ur-Leican, prototypen 1914, serietillverkning från mitten av 1920-talet) var den nydanande på ett närmast revolutionärt sätt. Storleksmässigt, design- och användarmässigt plus den smarta användningen av filmremsan var den något helt nytt jämfört med dåtida reportagekameror, och alla de stora fotograferna som Henri Cartier Bressons, Robert Capa, Ansel Adams och sedan flera andra i Magnumbyrån använde ju Leica. Den blev den självklara framförallt reportagekameran men även kameran för gatufoto/streetfoto.

Vad jag förstår blev Leica något som andra kameratillverkare tittade på och härmade. Och tysk noggrannhet och kvalitet gjorde väl sitt till.

Men tiderna förändras. Andra kameratillverkare har kommit ikapp, och förbi. Leica lyckades inte heller så väl vid övergången till det digitala, till en början. Trots detta kvarstår märkets särställning. Och den håller sig kvar på marknaden, en marknad där många ärevördiga märken har gått under eller köpts upp. Och det trots en hög grad av konservatism designmässigt och funktionellt, där innovationer inte (längre) hör till det mest framträdande dragen.

Idag verkar ju Leica vara i stort sett en kamera som de flesta andra; samma ungefärliga grundkonstruktion och kvalitetsmässigt både när det gäller bildkvalitet och byggkvalitet i par med andra jämförbara kameror.

Men en sak skiljer – priset. Den senaste modellen kostar fyra till fem gånger så mycket som andra jämförbara kameror, i och för sig för kamerahuset, men prisskillnaden gäller i stort för objektiven också.

Så varför köper man, eller åtminstone vill ha, en kamera som inte är bättre än andra kameror, som är större och klumpigare än jämförbara andra kameror, men som jämförelsevis kostar så mycket mer, lika mycket som en bättre begagnad mindre bil? Är det myten? Dess status i kameravärlden? Den röda runda loggan, som dessutom ofta tejpas över i föregiven rädsla för stöld, men som kanske paradoxalt nog då ännu tydligare annonserar vilken kamera det är…?

Jag ställde frågan nyligen till en typisk Leicaägare. Hans svar var enkelt, kort och koncist: ”För att det är en Leica!”

Och i det svaret ligger väl, när jag funderat lite, kanske egentligen allt! Myten och historiken som ger den dess status i kameravärlden men också känslan, denna svårfångade faktor som inte låter sig definieras men som inte sällan är direkt avgörande i många val här i livet.

Och folk köper ju Rolls Royce och Bentley och enstaka Ferrari, man samlar på svindyra klockor som inte visar någon annan tid än andra. Så det verkar som vi människor inte alltid är homo functionalis eller homo rationaliensis, den funktionella eller rationella människan, utan det är andra, mer obskyra drifter som styr vårt handlande. Och känslan är en viktig faktor, kanske den viktigaste. Och det finns ingen annan kamera som har en sådan speciell logotyp som Leica.

“When you keep being different from everything, changing makes no sense.”

Nej, det kanske är så det är. Och alltså väldigt personligt. För mig, personligen, är det ingenting jag ens funderar på, det är helt enkelt inte värt det. Prissättningen framstår för mig snarast löjlig i relation till vad man får. Men det är ju jag. Och jag köper inte Rolex heller. Men jag är ändå genuint intresserad av själva fenomenet Leica, och av det faktum hur människor väljer, där ofta känslorna är direkt överordnade andra, mer till synes förnuftiga val.

Eller så är rönnbären, för mig och i detta, för sura. F-n vet.

På återseende//Göran

(Ytterligare) En rapport från en fotofikastund på Tårtan

Valet är över, den politiska situationen är fortfarande synnerligen osäker i den svenska sandlådan, men på Tårtan är det lugnt och ordning och reda. Vi kommer varannan onsdag, borden belamras med allehanda fotografiska prylar förutom kaffe och bulle (alternativt svartvinbärspaj med grädde) och det fotografiska samtalet rullar på, lika säkert som vågorna i Östersjön. Eller Mälaren. Det var många diskussioner på gång idag, inte minst den som följde med när vi sakta strosade ner genom Minnenas Allé, där en del namn tappades på vägen och vi stannade till ibland i eftertänksamhet innan vi fortsatte.

Lustigt förresten vilken övervikt det är på Fuji-kameror i den här församlingen – den hajpen är fullständig, nästan. Men som motvikt kunde vi ändå plocka fram en Ricoh, någon Olympus och faktiskt – The Real Thing, komplett med röd plupp och allt. Månne Fuji is the new red?

Och sedvanliga snapshotporträtt, förstås:

Sammankomsten fortsatte, som vanligt ute på gatan, innan var och en drog åt sitt håll, mot andra äventyr.

På återseende//Göran