Turist i egen stad

Jag bor i Stockholm. Egentligen bor jag i Tyresö, men det är ju en kommun som ingår i Stockholms län, så tekniskt sett bor jag ändå i Stockholm. 

Stockholm är inget märkvärdigt för oss som bor där, även om man är förortsbo. Man åker in till stan för att göra sina ärenden, men tar sig dit man ska, uträttar det man ska och så är det bra med det. 

Ibland händer det ändå att man åker in till stan för något event, typ bio, konsert eller liknande. Och då blir det annorlunda. Då blir man mer av besökare, mer av turist, faktiskt. Och då åker kameran med, och så fotar man (=jag) som möjligen en turist skulle fotat. 

Så, när vi var inne i stan igår för att lyssna på Musik På Slottet, passade jag förstås på att fotografera i Gamla Stan, ta en matbild för Instagram och ett vanligt snapshotporträtt på restaurangen där vi åt. Och förstås högvakten runt slottet.

På återseende//Göran

Onsdagskultur - musik på slottet

Anders Paulsson & Royal Palace Chamber Orchestra - Musik på Slottet stod det i annonsen och på programmet. Goda vänner till oss som spelar i orkestern hade tipsat. 

Anders Paulsson spelar sopransaxofon. Han hör till de främsta i världen på sitt lite annorlunda och i solistsammanhang udda instrument, och har fått flera tonsättare att skriva just för honom, bl a Anders Eliasson. Den relativt nybildade slottskammarorkestern består av gräddan av musiker från andra orkestrar i Stockholm. 

Det blev naturligtvis en underbar konsert i Rikssalen, fantastisk musik som spelades så väl, den vackra lokalen med ett tak som är målat så man får känslan av att det är himlen vi har ovanför oss och en fantastisk akustik. Arkitekturen i övrigt går inte av för hackor heller.

Och så hann vi med att titta runt i Gamla stan en smula. Alltid lika roligt att fotografera där på kvällarna, det speciella ljuset, de gamla husen etc. 

Det är skönt och trevligt att vara och känna sig kulturell! Och det var god mat på restaurang Tradition i närheten , bara vällagad husmanskost. Kombinationen mat och musik är alltid balsam för själen...

På återseende//Göran

Trädgård. Och val.

Idag är det en viktig dag; valdag, röstdag. Möjlighet att påverka, att göra sin röst hörd, att praktiskt utöva demokrati.

Möjlighet och rättighet, kanske också i viss mån skyldighet - att kunna och få tala om och stå för vilket samhälle jag vill ha, vilka värderingar som jag tycker är viktiga.

Sommaren dröjer sig kvar. Fortfarande blommar perennrabatten, och sköldpaddsörten börjar – ganska sent – utveckla sina knoppar. Vi väntar fortfarande på höstsilveraxen, men det syns att den är på gång.

I trädgården råder mångfald. Blommor, växter och örter från alla världens hörn trängs och trivs tillsammans i rabatten, och förhöjer upplevelsen av varandra. Färger och former kolliderar och sätter fart på fantasin; ibland kan det nästan se ut som om blommorna flyger eller flyter iväg, som maneter i havet. Och de svenska grundfärgerna – blått och gult – bryts av mot vitt och svart och rött och andra färger och bildar en spännande helhet. Fortfarande ser man insekter, mest humlor men också fjärilar i full färd med att äta och samla från blommorna, samtidigt som de sprider pollen fram och tillbaka för att säkerställa att växterna överlever och kommer tillbaka och bär frukt. Allt har en mening i naturen.

 Naturen, och miljön, är värd att ta på allvar. Kanske man ändå inte kan dra för stora växlar på den gångna ”extremsommaren”, men jag ser det som en signal, klimatet och hoten mot klimatet är värt att beakta. Och vi behöver vår natur hyfsat oskadad, det är en grundläggande sanning att vi behöver vårt vatten, vår luft och våra träd och alla växter och djur för vår överlevnad, inte bara för att beundra i trädgården eller för utflykter i den närbelägna skogsdungen.

Jag ser inget parti som i alla frågor motsvarar riktigt vad jag vill. Så min röst idag blir lite av en kompromiss, där ändå frågorna avseende miljön och klimatet i såväl stort som smått är viktiga, vid sidan om alla andra viktiga frågor som solidaritet, lojalitet och respekt för både människor och natur.

Det blir en spännande kväll. På återseende//Göran

Like the legend of the Phoenix

Den kvinnliga barbershopkören Stockholm City Voices fyller 40 år i år. Det firades i kväll (i går kväll?) med en galamiddag. God mat, trevlig samvaro och mycket sång och glädje, förstås. 

Tidigare och aktuella och nya medlemmar var bjudna (plus anhöriga), och folk kom verkligen från när och fjärran. Kören har en brokig historia bakom sig, över tid såväl uppgång och framgång som fall och nedgång. I början på 2000-talet var det tal om kören skulle kunna fortsätta. Men med hjälp av en dirigent från Kanada reste sig kören likt fågeln Fenix ur askan, och de senaste årens utveckling har varit exempellös. Som den relativt lilla kören i sammanhanget, cirka 40 personer (vanliga kvinnliga barbershopkörer räknar inte sällan +100 medlemmar), har man nått final i de internationella mästerskapen flera år i rad, vilket är direkt anmärkningsvärt. 

Men förutom den höga musikaliska kompetensen slås man av all den värme, gemenskap och kärlek som finns här, och som jag är väldigt stolt över att få vara med om. 

Nu är det här en kvinnlig barbershopkör, så vad har jag där att göra?

Jo, jag är anhörig, dottern sjunger här, och som barbershopsångare i övrigt har jag haft att göra mycket med den musikaliska ledningen i kören; vi gör så i den här branschen , delar med oss och hjälper varandra och till och med sjunger tillsammans ibland. Normalt är ju barbershopsång strikt könsuppdelad, men mixade grupper, framföra allt kvartetter, vinner allt mer mark. 

På återseende//Göran

Kan man lita på Valbarometern?

Det var bara en av många frågor som diskuterades på dagens fotofika på Tårtan. Svaret är ju inte direkt givet, det finns många parametrar med i ekvationen. 

Men för den som bettar (som det möjligen heter nu, jag skulle säga satsar) på att samtalet i övrigt handlade om kameror, film, sensorstorlekar och visning av fotografiska bilder, plus erfarenheter från resor runt i Europa och en massa annat får låga odds. Sorry!

Hyfsad uppslutning, det märks att de här sammankomsterna varannan onsdag är viktiga för oss. Fast visst saknades några, exempelvis pojkarna från de södra regionerna, inklusive maestro - initiativtagaren själv - Bengan. Och inget visste vi, fastän träffen vara annonserad i laga ordning. En kort stunds undran, som löstes upp i och med att kaffet, bullarna och lingon-päronpajen (med nyvispad grädde!) serverades och någon lyfte sin kamera. 

Ett finger mot världen - fotografisk skada? Fastän fel finger i så fall. Möjligen försök till handarbete på egen hand i övrigt. 

Och sen den vanliga trottoardiskussionen innan vi begav oss var och en till sitt. Möjligen får vi höra om mässingskårsmusik och fyrverkerier nästa gång, och bilder på det(?).

På återseende//Göran

PS: När jag säger "pojkarna" ovan, i dessa gendermedvetna tider, så menar jag förstås pojkarna. Det är ju så det är. Så, var är ni, alla kvinnliga fotografer?