Barbershop - mer än bara sång

Barbershopmusik är acapellamusik, dvs inga instrument, bara röster. Barbershop är också vackra harmonier och rena ackord, med strävan efter övertoner som fyller ut och gör musiken fylligare. Men i allt detta med musik, harmonier och ackord finns det också underhållning. Man sjunger alltid utan noter och strävar efter att vara trovärdig i sitt budskap. Och här kommer koreografin in. Barbershop har alltid koreografi. Ibland är det vilda danser på scenen – och det är en mäktig syn att se en stor kör röra sig tillsammans och i takt – ibland handlar det mer om ansiktsuttryck och ett kanske mer diskret men ändå tydligt kroppsspråk. Så man ser aldrig en barbershopkör eller kvartett bara stå rakt upp och ner och sjunga. Åtminstone lever kroppen och ansiktsuttrycket med. Det här gäller både när det gäller rent showande och i lite mer strikta sammanhang som tävlingar etc.

Och man tävlar alltså i barbershop. Precis som man gör i andra körsammanhang. Sverige rankas högt i världen när det gäller körmusik och acapellagrupper (tänk bara på The Real Group), och det gäller barbershopen också även om det är ett amerikanskt påhitt från början.

Snart är det regionala tävlingar. Det är det varje vår. Efter tävlingarna får de bästa åka till USA och försvara färgerna i de internationella mästerskapen. Inför tävlingarna är det viktigt att visa upp sig och pröva sitt tävlingsprogram. Så det är en bråd tid för alla barbershoppare, att försöka hinna med att kolla in alla körer och kvartetter som har öppna genrep eller mer regelrätta konserter i detta syfte.

Stockholm City Voices är en svensk kvinnlig barbershopkör som hör till de allra bästa i världen. Igår hade de ett öppet genrep inför kommande tävlingar. Jag var där, jag har följt den kören i många år, och självklart hade jag kameran med.

Barbershop kan också vara en frisersalong. Men det är en annan historia, även om det finns samband.

På återseende//Göran

Dokumentation av människor i sin aktuella miljö eller bilder från vardag och fest i mitt liv.

Frågan ”Varför tar vi bilder”, dvs varför vi fotograferar har nog lika många olika svar som antal fotografer man frågar.

När jag funderar på mitt eget fotograferande kokar det hela tiden ner till dokumentation. Och med det minnen. För mig står det helt klart att vi (=många av oss) för det allra mesta fotograferar för att komma ihåg. Jag dokumenterar i enlighet med min programförklaring i bloggen händelser i mitt liv, vardag såväl som fest. Och sen minns jag.

Jag fotograferar ögonblicken, de stunderna som är här och nu, just för att kunna gå tillbaka till bilden senare och minnas. Naturligtvis kommer vi ihåg stunder eller ögonblick ändå, men bilderna hjälper oss: ”Var det så där vi verkligen såg ut?”, ”Det var faktiskt inte mycket snö den vintern…”, ””Så här såg det ut innan vi byggde garaget”. Etc.

Vi kan följa våra barn och våra nära och kära hur de växer upp respektive åldras, vi kan minnas våra resor och med bildens hjälp återkalla intryck, vi kan minnas hur det såg ut och hur det var.

Och även om jag, förstås, fotograferar solnedgångar och vackra berg så är det så att vyn sätts i ett sammanhang på ett bättre sätt om det är människor med i bilden.

Sådana bilder blir ju emellertid mer personliga, och behöver sålunda inte äga någon direkt verkshöjd för att kunna uppskattas av andra. Förrän om kanske 50 eller 100 år, då någon ser bilderna och då kan bilda sig en uppfattning om hur det var när bilden togs. Men det är en annan historia. Och även om jag tycker om att visa mina bilder, så är de ju ändå personliga, det är för min egen skull jag fotograferar i första hand.

Det här är barbershopkvartetten Chili Treat. Det är mycket av mitt liv i sådana här stunder, dels för att jag är med i branschen, men också för att min dotter är med här. Det är på så vis både vardag och fest. Och alltså viktigt att dokumentera.  

Som sagt - det finns många anledningar till att fotografera. Det här står för mig. Samtidigt finns alltid en konstnärlig aspekt med också, man vill ju gärna göra bra bilder när man ändå håller på. 

Vilket leder oss vidare till vad som är en bra bild. Men det tar vi senare, varken tid eller plats här ;)

På återseende//Göran