Det fotografiska samtalet – i verkligheten

Häromdagen hälsade jag på hos Tore Marklund, fotograf och (framförallt) filmfotograf, hemma i hans studio i Vaxholm. Det blev en lång och intressant eftermiddag. Samtalet böljade fram och tillbaka om kameror, fotograferande och filmande och Tore delade med av sig långa yrkesliv som framförallt filmande fotograf; kanske främst dokumentärer men också produktfilmande och fotograferande, med stora kunder som uppdragsgivare.  Sen hade vi synpunkter på lite olika projekt vi har respektive, med bra påfyllning av idéer inte minst.

Till exempel: En väldigt stark dokumentär handlar om Ronnie Gardiner, den amerikanske jazztrummisen som spelat med de största inom jazzen men nu är bosatt i Sverige sedan många år och här främst har spelat med Charlie Norman, förutom egna band. Ronnie har utvecklat en metod, RGM-metoden, som bygger på musiken och koordinationen för trumspelet för att hjälpa strokepatienter och personer med neurologiska sjukdomar. För detta har han erhållit Mensapriset, och metoden som sådan är i bruk på flera av våra stora sjukhus.

Vi har förutom fotograferandet beröringspunkter inom musiken– våra döttrar sjunger i samma kör (det är så vi lärde känna varandra) och vi fotograferar och filmar framträdanden körens liv och dokumenterar på olika sätt alltså musikens värld.

 Det är ju nu detta med att verkligen träffas, att sitta i verkligheten och prata och fika som är så trevligt och så berikande. Man har ögonkontakt, man är medveten om nyanser och de små tecknena i samtalssituationen, samtalsämnen föder samtalsämnen och samtalet är fyllt av intresse, respekt och hänsyn. Det är någonting att ta fasta på, och ta vara på så att vi inte bara hemfaller till diskussioner via nätet som lätt blir så flacka och meningslösa, utöver rent informationsutbyte alltså.

Vi måste slå vakt om det fotografiska samtalet IRL.

På återseende//Göran

På banan igen - och årets första Tårta (för mig)

Den 20 dec. 2017 fick jag ett nytt knä, en lite tidig men välkommen julklapp. Dock innebar det att jag blev bunden till soffan (och TV’n) mer eller mindre under hela januari och det är först nu jag har börjat komma mig ut – lämnade tillbaka kryckorna i förrgår. Igår var det Tårtan, vilket var det bästa incitamentet för att komma ut och ta med kameran, som jag inte rört sedan före jul.

Synnerligen roligt att träffa alla gubbarna, att fylla på samlingen av ”gubbaporträtt” och delta i det fotografiska samtalet igen. Som vanligt högt och lågt, från knäoperationer till hur man lever i förhållanden (med lite tonvikt på hur man försvarar nya prylinköp och kameror…), förutom pryldiskussion med vederbörlig beundran av medförda Leicakameror, inte minst SL-varianten (med övertäckt Leicalogga) och ända till den vanliga nördiga neddykningen i de historiska annalerna med diskussioner runt tidiga väst- och östtyska och ryska objektiv och kameror, exempelvis Zeiss och Minox med flera.

Kombinationen trevligt sällskap, bra diskussioner och gott fika i en trevlig lokal där allting händer kan aldrig överskattas!

På återseende//Göran