Under radarn och in i dimman - med några fotografiska reflektioner

Den senaste tiden har jag både bokstavligen och bildligt legat lågt och legat still och sålunda flugit långt under radarn. Dimman har varit tät.

Den 20/12 2017 fick jag ett nytt knä på en ortopedklinik i södra Stockholm. Det är en tämligen omfattande operation - jag har varit med om den för några år sedan - och särskilt den första tidens rehabilitering är brutal. 

Så, med initialt stora svårigheter att överhuvudtaget röra mig, och omtöcknad av såväl smärta som smärtstillande medicin har det varken blivit något fotograferande eller, än mindre, bloggande. Det har blivit en stilla julhelg, minst sagt, vilket ändå varit skönt; inga måsten och ingen konsumtion.

Men dimman börjar lätta nu, jag blir mer och mer mobil och tankarna börjar återvända. 

Så, när jag nu suttit i korta stunder och tittat igenom årets bilder, hamnar mina tankar i frågan varför jag fotograferar. Det är en bra fråga, som man brukar säga, en fråga som hör till kategorin fotografiska frågor som "Hur blir man en bra fotograf?", eller "Vad är en bra bild", "Hur viktig är skärpan?", "Vilken kamera ska jag uppgradera till?"etc etc. 

Det är mycket människor bland mina fotografier, mycket porträtt, många snap shots eller snarare ögonblicksbilder. Och det är mycket dokumenterande; bilder från resor, från olika event och andra ögonblick i mitt liv, och jag känner att det är bilder med människor som jag också tycker bäst om. Visst tar jag också naturbilder - en del vackra vyer är naturligtvis oemotståndliga - men mer av att jag är där och vill ha minnen med mig, inte så mycket för naturbildens skull i sig. Vilket alltså förstärker mitt fotograferande av dokumentär karaktär. 

Så, jag tar inte bilden för dess egen skull. Den ingår i de allra mesta fallen i en kontext. Det är inte lätt för mig att exempelvis se och avbilda former i sig, även om jag kan uppskatta vackra former som ändå finns där - nåt slags berättande vill jag gärna ha med i mina bilder, även med risk för bilder av typen "Faster Märta och barnen i trädgården sommaren 2017". Men hellre det än ljusspelet hos ett knippe sugrör i en fräck vinkel...

Varför vi fotograferar och vilket slags fotograferande vi hänger oss åt varierar ju, och inte ens där är vi (jag) särskilt renläriga, de flesta av oss. Och det går inte att ifrågasätta någons fotograferande, man måste inte alltid ha något högre syfte med sitt bildskapande än att man gillar att ta bilder, man vill dokumentera och berätta och försöka göra det så bra man kan. Sen hyser jag en förutsättningslös beundran för bra bilder i övrigt, må det vara sportbilder, naturbilder, konstbilder, fågelbilder eller annat. Och det finns så många duktiga fotografiska konstnärer där ute...

Sålunda en ganska typisk bild enligt mitt resonemang ovan (även om skärpan kunde varit bättre)

Det finns grad av symbolik och berättande också i sådana här bilder.

Liksom i en sådan här bild - reflektioner föder reflektioner, var börjar det? Var slutar det?

Ett Gott Nytt År tillönskas er alla, och på återseende//Göran

Julskinkan

Julskinkan smakar ju aldrig så gott som när den kommer nästan direkt från griljeringen, fortfarande varm. Och har man då nybakat vörtbröd, också nästan varmt, och en pilsner så kan det inte bli mycket bättre. 

En ritual genom åren, normalt dan före dan, men tidigarelagd i år av logistiska skäl. Det blir en lugn jul, men skinkan kommer jag inte undan.

Bilden tagen med min nya Leica, dvs kameran i mobilen, en Huawei Mate 10 Pro. Höll till och med förvånansvärt bra i Lightroom.

God Jul till er alla där ute i bloggosfären, och på återseende//Göran

Här kommer det en viking, och ingen liten pluddeludelutt...

En selfie, eller inte egentligen - bilden tagen av Johan W, fast med min kamera (mobilen). Så upphovsrättmässsigthade det varit lite tveksamt om jag inte fått fri förfoganderätt över bilden. 

Den kör jag sjunger i har en del sådana här hyss för sig. Vi heter The Entertainmen, och har alltså ett ansvar att underhålla. Och det gör vi. Vi har ett kocknummer också, men här alltså vikingar, vilket är högeligen intressant och exotiskt, inte minst för utländska sällskap. Det här är från Skansen, Högloftet, och i lussetider, och vi brukar bli engagerade just för detta. 

I övrigt strävar vi efter att sjunga barbershop och annan körmusik så bra vi kan, med vanliga kläder, kostym och skjorta. 

Och det är roligt att klä ut sig. Det är speciellt att klä sig och agera i en annan roll, det ger en trevlig  känsla av att kunna gå utanför sitt vanliga jag och vara någon annan eller något annat. 

Och det har varit roligt att kolla på nätet angående utrustningen, hur man ska vara klädd och hur man ska fixa sina kläder. Det finns i och för sig inte så jättemycket om just vikingar, men desto mer praktisk information om medeltidskläder, med mönster och allt - just det här rollspelandet, lajvandet, med medeltidstema är ju riktigt stort i vissa kretsar, fortfarande. Och medeltiden är ju inte så olik århundradena innan, dvs vikingatiden. 

Och rubriken; Minns ni Sigge Fürst? Han sjöng den här sången, kan det ha varit 30 eller 40-talet.

På återseende//Göran

Både Tomten och Lucia kom till Tårtan

Årets sista Tårtan. Välbesökt som vanligt, fast faktiskt fler än vanligt. Och diskussionerna som vanligt med sedvanligt högt i tak.

Och som det redan berättats om överraskades vi av att gänget som jobbar där lussade för sina gäster. Synnerligen trevligt, och riktigt bra dessutom. 

Men så kom också Tomten till Tårtan!

Om att välja kamera. Från 30-talet, då aktuellt pris 3.75 kr. Och, vid en hastig titt påtagligt aktuell, en intressant form av det fotografiska samtalet; om bild, komposition, kameratyp etc. Någon skulle kanske ha sagt att det rörde sig om mansplaining, vilket kan äga sin riktighet, men eftersom inte det begreppet fanns på 30-talet kan vi kanske bortse från det här. Historia!

Och så några "gubbporträtt", jag kommer inte undan dem.

Grubblar fast ej det lär båta, över en underlig gåta....

Nu är inte Tårtan tillbaka förrän i mitten av januari nästa år. Får försöka hitta motiv till mina snap shot portraits annorstädes under tiden. Vi får se.

På återseende//Göran

Vårt behov av Lucia

Igår var det alltså Lucia. En märklig dag som ju bygger på kristendomens förmåga att annektera de urgamla hedniska högtiderna och sätta sin egen stämpel på dem. Men det har ju uppenbarligen funkat genom åren, med tanke på hur stor genomslagskraft ett sicilianskt helgon fått här uppe i Norden.

Men sett i ett tidsmässigt kortare perspektiv är det viktigt att förstå vårt behov av Lucia. Vi har ett behov av traditioner och ritualer. Hur skulle till exempel den 13.e december vara utan Lucia med ljus i håret, omgiven av stjärngossar och tärnor? Och hur skulle vi klara att inte få höra Luciasången, eller Jul Jul? Eller alla andra vackra sånger vi är vana vid att höra nu.

Det här blev så tydligt när man går direk från Tårtan till Eric Ericssonhallen för att se och höra Stockholm City Voices med sina drygt trettio gästartister från Pops Academy (elever från årskurs 6-8) göra just den här Luciaföreställningen vi vill ha. 

Sång och musik, glädje och stämning alltså; med imponerande solister från bägge körerna, med sånger så stämningsfulla att nackhåren ibland reste sig.

Det är precis vad man behöver i dessa tider! 

På återseende//Göran