Behövs skärpan eller kan det bli för skarpt?

Vi diskuterade autofokus, fokus och skärpa häromsistens över en fika på stan. Och tog slumpvisa bilder förstås. Jag visade en sådan bild för min fotokollega, som har rötter i den svartvita filmeran, med mycket korn på redan låga ISO etc,  som spontant utbrast: - Det är alldeles för skarpt för mig!

Vad jag tror det handlade om var att man kanske skaffar sig något slags bildseende som präglas av de omständigheter man lever i, i det här fallet alltså svartvit film, typ (exempelvis) Tri-X, med mycket kontraster, mycket korn  och en mjukhet skärpemässigt, särskilt vid en pressad framkallning, jämfört med dagens digitala bilder.

Med moderna fotografiska verktyg blir det lätt knivskarpt, och väldigt "rent" i bilderna - blir det suddigt så är det utanför fokus och då ser det bara suddigt ut, utan den själ man kan ana i "gammaldags" svartvita bilder som alltså inte är så skarpa.

Men, kan man acceptera grad av oskärpa (suddighet?) även digitalt? Just frustrationen över oskarpa bilder trots autofokus och dyr utrustning är en vanlig forumfråga. Ofta är det faktiskt oskarpt pga tafflig behandling av exponeringsparametrar eller att inte skärpedjupet beaktats eller liknande. Men ofta är det i mina ögon inte så oskarpt att det stör. 

Så frågan är om vi verkligen ska sikta mot den ultimata skärpan. Och var går då gränsen för den? Och kanske vi här igen får fundera över betraktningsmedia (skärm, papper, canvas, etc), betraktningsavstånd, och vad bilden vill säga oss - kontext, information, budskap etc. 

Satt och grävde i arkivet och hittade den här räven som bodde uppe vid Tjuonajokks fjällstation/fiskecamp vid Kaitumälven. Han var inte särskilt skygg, men på sin vakt. Han visste var han kunde hitta mat, och han hade nästan orsakat slagsmål mellan två tyska fiskare och deras stuggrannar; tyskarna hade lagt sin fångst på trappan utanför stugan, och när den sedan var borta kunde de inte förstå annat än att grannarna snott den och det var den fisken de grillade.... Nå det löste sig till sist. Men, alltså, blev räven tillräckligt skarp på bilderna?

Och nu inser jag ju också att jag borde haft de grejor - kamera och objektiv - som jag har idag, förstås, eller ännu hellre de jag kommer att köpa i morgon. Hade ju blivit så mycket bättre då, eller hur?

På återseende//Göran

Vad blev det av sommaren?

Höstens första nattliga minusgrader. Frost på löven, vitt på gräset och igenisade bilrutor. Det är den tiden nu. 

Och det är väl då man söker i minnet efter den sommar som flytt, det är då, eller snarare nu, som man ska kunna minnas de varma dagarna med sol och bad, de ljumma kvällarna när man skulle sitta ute och äta på altanen och lyssna på fåglar och syrsor, dra sig till minnes när och var man glömde solglasögonen som hade behövts och hur det skarpa solljuset inverkade menligt på fotograferingen dagtid...

Men, hur var det egentligen i somras? Blir vi kanske lurade av vårt minne? Kanske vi försöker komma ihåg hur vi ville att det skulle ha varit....

Nå, det kommer nya somrar. Och hoppet är det sista som överger oss. 

På återseende//Göran

Södermalmsmiljöer - kyrkor, fik och öppningar

En liten promenad på Södermalm igår, innan Tårtan och fotofika. Och inte minst i sådana lägen har man ju kameran med sig. Det är svårt att låta bli att fotografera där, det är en alldeles särskild miljö och det är inte svårt att förstå att just den här delen av stan - Söders Höjder - blir mer eller mindre mytomspunnen.

Maria Magdalena Kyrka, i hörnet av Bellmansgatan och Hornsgatan, egentligen mittemot Tårtan.

Stairway to, tja, om inte Heaven så i alla fall Hornsgatspuckeln, dvs från Hornsgatan. 

Och då kommer man nästan direkt upp till Tårtan . Fortfarande möjligt att sitta ute, i den bleka och inte längre så varma höstsolen. 

Takåsar - linjer och skuggor.

Öppning i gatubilden - finns så många i Stockholm.

Och här kan man kika in bakom kulisserna (köket) på Tårtan.

Och till slut Hornsgatan, sett från Hornsgatspuckeln , så här i särla aftonstund.

På återseende//Göran

Fikakultur eller kulturfika

Fikakulturen är stark i Sverige. Vi har ju redan begåvat omvärlden med det svenska ordet "ombudsman", och "smorgasbord" är nästan lika känt. Begreppet "fika" som ju innehåller så många betydelser och nyanser börjar också bli internationellt, inte minst i takt med att konditori- och kafékulturen i Sverige kommer tillbaka mer och mer. 

Det finns en typ av fika som är synnerligen viktig. Jag har brukat missa den, men genom ödets(?) nyck har jag nu kunnat vara med två gånger i rad. Jag menar förstås fotofika på Tårtan, det från TV kända fiket på Hornsgatspuckeln i Stockholm, som i sig är en kulturinstitution. Varannan onsdag, vid tretiden samlas man och sedan fikas det, och pratas. Och ni vet, det där när man helt ostört får grotta ner sig i fotografi, prata teknik, diskutera kameror och objektiv, argumentera för färg eller svartvitt och i övrigt lösa världsproblemen - det är väldigt trevligt!

Och så även idag.

Tårtangeneralen Bengan - det är ju det här med en eventuellt ny kamera, eller inte....

Hela dagens gäng...

Men det finns andra fikagäster också

Diskussionen fortsätter ute på gatan.

Nu håller jag tummarna för att schemat medger fortsatt deltagande.

På återseende//Göran

Spegellöst eller DSLR? Fullformat? Vilken kamera ska jag köpa? Etc. Eller hur man blir nöjd och tar bra bilder ändå.

Vanliga frågor i Fotosidans forum, och överallt annars också när det handlar fotografering. Ofta intressant läsning, även om det kan bli lite tjatigt ibland.

Det är ofta tjejer som ställer frågorna, det är i stort sett uteslutande (och ofta samma) män som svarar och ger råd. Trådarna följer också för det mesta samma mönster; frågan om vilken kamera eller byte till FF ställs, efter inledande svarsfrågor om vad vederbörande brukar fotografera och vad de ska kameran till, blandat med direkta råd – där svaren ofta blir ”köp den här kameran, för den har jag” – handlar fortsättningen om argument för den egna teorin, egna tankar och övertygelser, inte sällan på ett missionerande sätt. Detta leder ofrånkomligen till detaljdiskussioner som i sin tur inte sällan urartar till personangrepp och diskussionerna devierar ut tills de är långt ifrån grundfrågan som ställdes. Ibland kommer det vettiga inlägg, med allmänna råd som är relevanta för den ursprungliga frågeställningen, men de försvinner oftast i det allmänna bruset av teknikaliteter och personligt tyckande.  

Visst finns det grundläggande skillnader mellan olika kameror. Sensorstorlek är naturligtvis en sådan. Större sensorer tar in mer ljus, ger utrymme för bättre upplösning (men inte nödvändigtvis mer detaljer) och ett större dynamiskt omfång. Processorkraft är en annan viktig detalj som påverkar utläsning av sensorytan, snabbhet i fokusering och antal bilder per sekund etc., och det finns mycket annat att diskutera.

Men, den enkla sanningen är att för att kunna ta en bra bild så spelar egentligen inte skillnaderna i prestanda eller de tekniska förutsättningarna eller utseendet eller vikten någon roll! För de flesta av oss. Alla moderna kameror är i det avseende egentligen lika bra. Och skillnaderna som finns, i exempelvis DR är i sista änden, för de flesta av oss, försumbara.

Det som skiljer är på ”finessnivå”; förfinade AF-system, repetitionshastighet, data/processorkraft, knapparnas placering, inställningsrattarnas utseende och handhavande etc.

Till slut hamnar vi ju ändå i BILDEN. Var vill vi visa den? I vilka sammanhang? Hur vill vi visa den? Vi ställs inför visningsmedia (skärm, papper, förstoring, magasin/tidningar, Facebook, Instagram etc), och vi konfronteras med betraktningsavstånd (100% uppskalning?), känsla, budskap och grad av intresse (kontext). Och då blir frågan om de skillnader som vi kan se avgörande – vi har ju en tendens att se vad vi vill se i bilden (eller inte se) – och då får man fråga sig vad jag ser och vad jag kan leva med.

Så, dels handlar det i slutändan om vad som är ”good enough” för mig och vad kan jag leva med när jag ser bilden. Sen handlar det också, och kanske viktigast hur jag trivs med min kamera/utrustning, hur känns den i handen, hur förtrogen är jag med den och menysystemet och handhavandet - grundläggande fotokunskaper, om storleken (som får vägas mot andra fördelar/nackdelar) etc. Och, visst, man får väl också tänka på vad man ska ha kameran till, där finns faktiskt en del verkliga skillnader. Frågan är emellertid om de inte är mer eller mindre försumbara i sista änden, vilket är mer ett personligt ställningstagande. 

På återseende//Göran