Vyer och väder

Sveriges 17:e högsta byggnad ligger i södra stationsområdet i Stockholm, nära Medborgarplatsen Det heter egentligen officiellt Söder Torn, kallas i folkmun för Haglunds Pinne efter förre stadsbyggnadsborgarrådet Sune Haglund (vi har ju en tendens, åtminstone i Stockholm att kalla våra byggnader efter personer som varit med i byggnationen på nåt sätt), och är 86 meter högt, ungefär. Egentligen var byggnaden projekterad att bli ännu mycket högre, men som vanligt schackrades med planeringen och kompromissades så till den grad att arkitekten till slut hoppade av.

Allra högst upp, på det 25:e våningsplanet, finns en festlokal. Den har glasväggar runt om, kantas av en balkong eller terrass och bjuder alltså på en vidunderlig utsikt åt alla håll över Stockholm. Nyligen var jag där på en fest, en försenad examensfest för bonusdottern som klarat sina universitetsexamina från New England Conservatory i Boston under året som gått.

Det är mäktigt att så kunna titta ut över staden, oavsett väderstreck. 

Kvällen började vädermässigt ganska bra, med lite växlande molnighet och relativ värme. Här ungefär vid 5-tiden på eftermiddagen.

Vyerna över stan innehåller allra närmast den halvrunda byggnaden  Bofills Båge, efter den  katalanske arkitekten Ricardo Bofill. Huset kan sägas vara något av en pendang till Tornet, och tillsammans bildar byggnaderna en slags enhet, med den omgivande bågen och tornet som ett slags utropstecken. 

Efter några timmar, vid halv nio-tiden drog det ihop sig på himlen.

Det blev i ett slag mörkare och gråare.

Strax före klockan nio började det regna. Sedan regnade det intensivt i en halvtimme ungefär, vilket gav ett mjukt intryck och skapade en nästan trolsk stämning. Min vän meteorologen muttrade emellertid lite missnöjt; enligt hans planer skulle regnet inte komma förrän vid tio-tiden.

Men snart nog klarnade det upp igen. Himlen blev i detta också lite mer dramatisk färgmässigt. 

Dramatiken förstärktes av mörkret som började lägga sig, här vid 23-tiden.

Och så föll natten. Och festen tog slut.

Att Stockholm har många kyrkor är ju allmänt känt. Men det överraskade mig faktiskt att det blev så tydligt när man ser stan så här, hur många kyrktorn man faktiskt såg!

På återseende//Göran

Annorlunda konsertfoto och ankdammen Sverige.

Just nu pågår en musikfestival i Stockholm, Stockholm International Soloists. Det är ett gäng unga pianister från hela världen, inklusive Sverige, som samlas och inom ramen för kulturföreningen Forum för nutida kultur ger konserter, deltar i workshops etc.

Som allmänt musikintresserad person är det en fantastisk upplevelse att få ta del av dessa unga människors skicklighet, känsla och hängivenhet inför sitt konstnärskap. Varje liten konsert, varje kväll bjuder på musikupplevelser utöver det vanliga. Det handlar både om ren klassisk musik förutom mer kontemporär musik.

Med tanke på alla musikutbildningar som finns i Stockholm, inte minst den kungliga Musikhögskolan, skulle man kunna förvänta sig en uppslutning i publiken av alla musikelever. Men, de lyser – med några undantag – med sin frånvaro.

Här finns alltså chansen för ambitiösa musikelever att träffa unga kollegor från hela världen, att låta sig inspireras, lära sig, få influenser och ta del av annan erfarenhet och kunskap vilket är så vanligt i konstnärskretsar, men som man av allt att döma inte tar. Så Sverige verkar i det här avseende göra skäl för att vara en ankdamm, där det egna är gott nog, och där det som kommer utifrån endera förkastas (onödigt) eller ignoreras (vi behöver inget annat). Risken för stagnation är uppenbar.

 Det tråkiga är att man egentligen inte kan fotografera, dvs ta vanliga konsertbilder.  Stämningen, den totala koncentration och engagemanget i musiken är mer lättstörd än på exempelvis rockkonserter och det råder generellt fotoförbud under själva konserterna. Här lyckades jag ändå, från publikhåll ta en bild, men det var extranumret, själva konserten var avklarad och dessutom är min kamera helt tyst och sålunda diskret. Dessutom fick jag en bild från eftersnacket, där den intresserade publiken var fyllda av frågor.

På återseende//Göran

Öppningar i Stockholms gatubild

På många ställen i Stockholm kan man se i slutet av gator att det liksom öppnar sig och att det i den öppningen ofta finns något särskilt att se, som om gatan leder fram till något. Det kan vara en kyrka, någon spektakulär byggnad eller något annat; ungefär som här när man ser Stadshuset i slutet av vyn från Blekholmsterrassen. 

Kvällsljuset var magiskt, och kan inte göras riktigt rättvisa...

På återseende//Göran