En cykeltur.

Idag gjorde jag en cykeltur längs kusten och in i landet. Elcykel - vilken känsla! För varje pedaltramp får man ytterligare skjuts! Det kändes som om man flög fram. Stannade efter lite drygt tre mil och tog lite kort. Och sedan var batteriet dött!

Att cykla på en elcykel utan batteri är en helt annan känsla. För varje pedaltramp är det bara trögare. Kronans cyklar är lättviktsracercyklar i jämförelse. Och solen sken, mer och mer obarmhärtigt. Alla de ställen jag hade cyklat förbi och tänkt att jag skulle stanna på på hemvägen försvann, min första känsla var att överleva. 

Men jag passade ändå på att fotografera så länge batteriet höll, dvs så länge cyklingen inte höll på att ta död på mig.

Den vita kusten - Costa Blanca - har fått sitt namn från de långa vita sandstränderna som sträcker sig miltals upp längs kusten. Emellertid är de vita sandstränderna på sina ställen avbrutna av klippor, antagligen gammal lava (ser det ut som). Det blir mer dramatiskt.

Men de vita stränderna återkommer snart, och tar över, här La Mata strax norr om Torrevieja.

Byggboomen tog slut för drygt tio år sedan, i samband med recessionen. Sedan dess har de här ruinerna stått, halvfärdiga om ens det. Men nu börjar man bygga igen. Här en sk urbanization (turistboende, lägenheter för alla som vill bo i ett bra klimat, exempelvis inlandsspanjorer, många engelsmän och nu mer och mer skandinaver).

Under den här tiden har naturen tagit tillbaka mycket av vad som byggdes och planerades. Kan inte låta bli att tycka att känns lite apokalyptiskt...

Men jag kom hem till slut, genomtrött och genomsvettig, med illröda underarmar (klassisk cykelbränna), och åkte direkt till uthyrningsfirman. Där tittade man bekymrat på först cykeln, sen på mig - det visade det sig att jag av misstag råkat komma åt en knapp längst bak under batteriet - ett nytt tryck väckte cykeln till liv igen. Men det var ju så dags...

På återseende//Göran

Pjål, gnäll och ämmel. Och några vykort från Spanien.

Kommer ni ihåg Skäggmanslaget 1970? Proggens förlovade årtionde, traditionell spelmansmusik med gästartister som Marie Selander och Kjell Westling, och inhopp av Contact för att rocka upp det hela.

Så först lite gnäll: Vad är det med våren egentligen? Eller är det SMHI’s fel? Gör om, gör rätt! Våren ska bestå av lika delar sol och regn, kryddat med begynnande värme. Inte som det varit nu, kallt och ruskigt. Och snö!?!

Och det har nästan inte blivit något fotograferat alls, dvs förutom barbershopaktiviteter, som vanligt som händer på våren. Och således nästan inget bloggat, inte på länge. Det är som jag inte iddats (heter det så när man inte ids?) att ta med kameran ens en gång. Det är som det ingenting har hänt. Vilket inte är riktigt sant, jag har planterat en rosenhäck till exempel. Fast den är så ynklig ännu, så det har inte varit något särskilt att fotografera.

Men nu möter jag den riktiga våren på Spaniens Costa Blanca. Här är det runt 25 grader och för det mesta ganska strålande solsken. Och här växer palmer.

Den lilla staden är fortfarande lite sömnig, men om bara ett par veckor slutar skolorna och stan exploderar när alla inlandsspanjorer åker till kusten för att sola och bada tillsammans med alla turister från övriga Europa och världen. Befolkningen sjudubblas, alla urbanizationes (turistbostäderna) fylls till brädden. Men då är inte vi där. Det blir för stökigt, och för varmt. Vi hoppas som vanligt på den svenska sommaren, som i sig saknar motstycke. Men just nu, i maj, är det skönt med solen och värmen här nere.

Här finns ingenting att göra, dvs förutom att gå långa promenader i stan med omnejd, göra paus på något utomhus/trottoarkafé för en doble espresso, lite vatten och kanske en glass, kanske ta lite tapas som en sen lunch i ett hål i väggen, och i övrigt sitta på terrassen eller ner vid stranden och läsa.

Och det är rätt mycket av det som är finessen, att inte göra något särskilt, att faktiskt unna sig att ha tråkigt. Jag är övertygad om att ha tråkigt är den bästa drivkraften för kreativitet. Om man vill vara kreativ. Jag har i alla fall börjat ha med mig kameran igen.

Så här kommer några bilder från en typisk kvällspromenad.

Inte så mycket folk ute alltså.  Men man samlas gärna framför kyrkan, på Plaza Constitutionale och umgås. Och ungarna leker och spelar fotboll. 

Och ingen riktig fart i basarkvarteren heller. Men snart så. Det kommer att vara knökat med folk och den märkliga blandningen av krimskrams och kvalitetsvaror.

Inte minst de här Carmencitaklänningarna (hittar inget bättre ord) är bara för söta.

Strandpromenaden är också ett ställe att hålla till, sitta och prata eller titta ut över havet eller bara promenera. 

Kvällssolen kastar långa skuggor. Fotografen avslöjad.

Och inte längre någon trängsel på stranden....

På återseende//Göran