Synas eller bli sedd?

Vi har ett behov av att bli bekräftade, av att synas, bli sedda och finnas till för andra i vårt samhälle. Samtidigt är många är osynliga, de finns helt enkelt inte till i andras eller våra ögon. Frågan är om det är vi andra som inte vill se? Vi ser vad vi vill och är blinda för det som stör oss, som vi kanske finner obehagligt, som påminner oss om vår egen dödlighet - den hemska tanken: -Det kunde vara vi.

I Spanien finns det en mängd lottförsäljare ute på gatorna. Ibland går de omkring med sina lotter , inte sällan placerar de sig vid ett bord, typ ett campingbord, företrädesvis mitt i stan eller på andra ställen där det går människor.

Jag har aldrig sett någon köpa någon lott. Å andra sidan ser man väldigt få tiggare. 

På återseende//Göran

En kvällspromenad vid Medelhavet

Tunga vågor som rullar in mot stranden och strandpromenaden. Stranden är öde. Nästan fullmåne. Det är vid 9-tiden på kvällen, fortfarande varmt, runt 23-24 grader. Lite länge bort en kvällsmarknad med hantverk och hemslöjd, mycket runt mat med de typiska lagrade fårostarna, grill av kött och de speciella korvarna som finns här. Mycket folk ute, som vanligt, men ändå ganska lugnt och stilla. 

Och inte bara jag som fotograferar. 

På återseende//GöranR

Skattjakt(?) på stranden

Det är fortfarande varmt och badväder här nere på Spaniens vita kust, även om det var en regnig och klart kyligare dag igår. Kanske skrämdes de vanliga strandbesökarna iväg, det var betydligt glesare idag mellan solstolarna och parasollerna. Men vattnet fortfarande direkt njutbart för bad, även för en badkruka som jag - tränade en myckenhet simning i tonåren, och har fortfarande en olustkänsla kvar för att frysa i när man badar. Då, när man låg i flera timmar frös man till slut ganska duktigt, trots vattentemperaturer på 24-25 grader, och det sitter i. 

Men det är trevligt att sitta på kanten på strandpromenaden och titta på folk, gärna med kameran i handen, förstås. Och så såg jag det här. Uppenbarligen en apparatur känslig för metall, men frågan var vad de letade efter. Pengar? Jo, då och då hittandes något mynt, men inte av den mängden att man kunde bli rik. Klockor? Ringar? Smycken? Kanske låter rimligare, sanden sväljer sannolikt en hel del.

En del gåtor har längre till sin lösning.

På återseende//Göran

Om flugfiske och annat.

En betraktelse över redskap och dess utveckling, till dels apropå aktuell diskussion om gamla grejor, analoga kameror  (eventuellt med en röd prick) och manuella objektiv från förra seklet

Flugfiskets historia är äldre än till och med fotograferandet. Första gången man på allvar hörde talas om flugfiske var på 200-talet, även om detta med att fiska för sportens skull kanske inte blev aktuellt förrän i slutet av 1400-talet.

I början var redskapen synnerligen primitiva. Spöna var oproportionerligt långa och bestod av grenar från företrädesvis asp eller ask, linorna var av flätat hästtagel.

Med tiden utvecklades emellertid redskapen, i mitten sav 1800-talet började man göra spön av ihoplimmade bambustavar, splitcain, vilket innebar överlägsen aktion och spänst, samtidigt som man ersatte hästtaglet med oljade silkeslinor. Rullarna utvecklades också, men ser idag ut ungefär som de alltid gjort, en trumma där man rullar upp linan, en vev för att snabbt rulla in linan och en broms, även om utseende, material och design moderniserats.

Flugfiske är ju speciellt i det att det inte är kroken som är tyngden och den man kastar ut. Flugan väger ju nästan ingenting, så det är linan som är tyngden, eller den yttersta delen på några meter som man alltså svänger omkring uppe i luften tills man fått fart och kan lägga ut flugan där man tror eller vet var fisken är. Den här yttersta klumpen kan se ut på olika sätt, vara helt jämntjock eller taperad, dvs tjockare i mitten eller längre fram. Med de nya nylonlinorna kunde man tapera linorna nästan hur man ville, relativt hur man ville kasta, långt eller försiktigt. Nylonlinorna, eller de nya plastmaterialen innebar också att man inte längre behövde torka linorna efter varje fisketur, hänga upp dem i lösa öglor för att undvika mögel och andra angrepp på den våta hårt upprullade linan på rullen.

Även om utvecklingen hittills, läs 50-60-tal, hade medfört en rad lättnader och fördelar för flugfisket jämfört tidigare, var ändå den tidens redskap tunga och besvärliga. De redskap som finns nu däremot, där materialen har genomgått en större explosion vad gäller utveckling, med exempelvis kolfiberbaserade spön, rullar av kompositmaterial och linor som är skräddarsydda för varje tänkbart ändamål – sjunklinor respektive flytlinor men inte bara utan också fast sinking, slow sinking, partially floating etc etc innebär att allt är lättare. Man kan fiska med större precision, man får inte så ont i axlarna som tidigare, redskapen är också utseendemässigt moderna och slimmade i alla avseenden.

Och ändå finns det flugfiskare som använder splitcainspön och gammaldags taperingar på sina linor. Är det inte besvärligare då? Varför inte utnyttja de framsteg hos grejorna som gjorts? Jo, men det är känslan, blir svaret. Känslan av aktionen hos ett riktigt fint och gammalt spö som består av ihoplimmade bambulameller, utseendet av det fernissade träet etc. Tillbaka till det ursprungliga, där man inte får allt gratis, där man måste kämpa lite själv, att sätta sig över och bli herre över redskapen snarare än att det är grejorna som styr. Och man fångar inte vare sig mer eller mindre fisk, och fisken man fångar är likadan, oavsett. 

Lek med tanken att byta ut mot kameragrejor, hus och objektiv, speglar etc i tillämpliga delar i historien ovan (även om jag vet att liknelsen inte är eller går att göra fullständig)….

Visst vill vi ha bättre grejor, och visst finns det alltid utrymme för förbättringar; bättre fokus, snabbare, skarpare, mindre (eller större), elektronisk sensor och minneskort istället för celluloidremsor, dator istället för slabbande med tveksamma kemiska vätskor etc, men ibland kan det faktiskt vara så att känslan får styra, att få göra som man gjorde förr, känslan av hantverk, där precisionen (eller skärpan) inte är allenarådande utan kan uppvägas med kunskap och skicklighet och också ett accepterande av de begränsningar som alltid kommer att finnas.

Min syn på saken; åt var och en efter behov och eget skön. Det är också alltid så att man jobbar bäst med verktyg som är designade för sitt ändamål, och här har onekligen utvecklingen gjort sitt till för att vi kan göra saker nu som vi inte kunde då, beroende på vilka grejor vi använder. Vem använder en skruvmejsel idag när det finns skruvdragare?

Och min flugfiskeutrustning då? Jovars, bra grejor som jag är förtrogen med, om än inte fullt i den absoluta framkanten av utvecklingen. Lite som mina kameror faktiskt. Men det funkar det också. 

På återseende//Göran

Från druva till butelj...

Bergsområdet i Valencia- och Murciaegionerna är bördigt och grönskande, med en allt mer utvecklad vinproduktion förutom olivodlingen.

Det spanska vinstadssällskapet (ACEVIN) har märkt ut  rutter i de olika vinodlingsområdena för att främja kultur och traditioner och underlätta för turister inte  minst att ta del av dem, besöka vingårdar och delta i verksamheten.   

Sålunda finns det alltså exempelvis Ruta del Vina de Alicante, Ruta del Vina de Jumilla etc i det här området, som alltså är fullt med vingårdar och bodegor där man tillverkar och säljer vin. Många bodegor är kooperativ. De vanligaste druvorna är Monastrell, Tempranillo, Syrah och Cabernet Sauvignon. Vinerna är för det mesta ganska unga, och får väl karakteriseras som normalt bordsvin, om än av god kvalitet, men vinproduktionen här är under stark utveckling med en allt ökande kvalitet och åtgärder för att höja den, som ursprungstillhörighet; Denominación de Origen, ett reglerat klassificeringssystem för kvalitetsviner. 

Det går lätt att ta sig hit från kusten, inte minst tack vare den suveräna infrastrukturen i Spanien. Alla vägar, från de stora autostradorna till de minsta byvägarna håller synnerligen god kvalitet, om än småvägarna ibland är smala och krokiga där de vindlar sig fram mellan bergssidorna och dalgångarna. Landskapet är vackert, med sin topografi och sin av och till nästan frodiga grönska och det är lätt att hitta. 

Som framgått av tidigare blogginlägg har vi i några dagar besökt och åkt omkring i det här området, där vi till dels följt de här rutterna - se ovan - som fins utmärkta. Så det har blivit en hel del vinprovning, och en hel del vininköp, men framförallt har vi haft en mängd väldigt trevliga upplevelser, sett mycket och vidgat våra vyer när det gäller närområdena innanför kusten, så att säga.  Vi har njutit av naturen, vi har besökt de mest pittoreska byar, ätit på de mest genuina små restaurangerna ute på landsbygden och träffat väldigt många trevliga människor. 

Jag har rest lätt när det gäller fotoutrustning; på min Olympus E-M10 mk II har för det allra mesta suttit mZuiko 17mm f/1,8 (ungefär motsvarande ett 35mmsobjektiv i FF). Jag har lärt mig att tycka om den kombinationen sedan tidigare, som gatufotoutrustning exempelvis, men min upplevelse är att det varit fullt tillräckligt också för att dokumentera våra äventyr här. Förutom att den är så lätt och storleksmässigt behändig håller den hög klass, och inte så sällan blir jag fortfarande förvånad över hur skarpt objektivet är och hur lätt den här utrustningen är att ta med sig och hantera.  Och så blir det bra bilder, ur bildkvalitetssynpunkt alltså.

Det är ett i många stycken mäktigt landskap, med vin- och olivodlingarna och bergen i bakgrunden.

Interiör av en bodega i Jumilla, med alla vinprovningsattiraljer. 

En av de mest högkvalitativa bodegorna/vingårdarna, MGWines utanför Monovar.

Vi blev väl mottagna och fick direkt följa med på en rundvandring i lokalerna, där vi bland anat såg de här mäktiga lagringsfaten, av ek, förstås. 

Här en lite enklare, en kooperativ bodega i den lilla staden, eller byn Alguena.

Hit kommer traktens vinbönder med sina lass, det tas stickprov och så går druvorna till produktionen.

Här såldes, och köptes, vin i flaskor och också i lös vikt, i dunkar (möjligen till restauranger eller motsvarande runt om i trakten). Vinet var OK, hyfsad standard, ett ganska typiskt spanskt bordsvin, sånt man får när man beställer husets vin i glas på en vanlig restaurang.

Och det här är del av det som vi hittade i bilen när vi kom hem ;). Priserna på vin är ju genomgående lägre i Spanien än motsvarande i Sverige, och här var priserna ännu lägre. Vi köpte vin för runt 4 Euro  buteljen som kostade bortemot 10 på restauranger i stan, och antagligen ännu mer i Sverige. 

Men, det var ju inte bara därför, utflykten var en upplevelse nog i sig. 

På återseende//Göran