Årets humlor. Och lite trädgårdstankar

Det har blivit väldigt mycket mindre fotograferande nu på sistone. Precis som om jag har behövt ta en bildpaus, utan särskild anledning. Bild- och fotograferingsintresset finns där som tidigare, men kamerorna har fått ligga. Kanske blir man mätt ibland.

Däremot har det blivit väldigt mycket trädgård. Bra väder med sol och växlande molnighet, några enstaka regnskurar – en bra svensk sommar. Och mycket tid att tillbringa ute i trädgården.

Jag går ut efter frukost varje morgon, inga egentliga planer, bara strosar runt. Men där hittar jag alltid nåt att göra, det finns alltid nåt att pyssla med, nån blomma att plantera om, en död kvist att klippa av, en snigel att förpassa till deras sälla jaktmarker etc. Och så finns lite större planer ändå, men det är väntan; väntan på att han med grävmaskinen kommer och gräver upp stubbarna efter den gamla fula granhäcken, och kommer med jord för den nya häcken, som ska bli en gammaldags nyponroshäck, med vresrosor.

Det är lite nostalgi i det. Det fanns en stor nyponroshäck runt sandlådan där jag bodde när jag var liten. Jag minns den, för de många blommorna, för doften som direkt tar mig tillbaka dit, och för att man kunde knipa ihop blommorna med humlor i, känna hur humlan surrade runt och kanske också kasta på flickorna som skrek. Nå, det är väl preskriberat nu, och det var aldrig så farligt. 

Att gå omkring i trädgården är också tillfälle till eftertanke och begrundan, inte minst över livets paradoxer; den absurda skillnaden i att kunna ta en kopp kaffe på altanen i förmiddagssolen, samtidigt som så mycket hemskt sker ute i världen och hur lyckligt lottade vi ändå är. Jag har varit i Nice, gått på strandpromenaden där och kan lätt tänka mig den fasa som fanns för några dagar sedan. Och sen att läsa kommentarer i media och på nätet, de enkla förklaringarna, den islamiska ondskan (utan att någon egentligen vet om det var ett av IS organiserat terrordåd eller ett vansinnesdåd av en förvirrad och sjuk människa, oavsett religion). Världen tenderar att bli svartvitt utan nyanser däremellan, och det gottköpta vinner mer och mer, tyvärr. Rädslan tar över mer och mer, och med det minskar öppenhet och generositet, och världen blir kallare.

Men humlorna och koltrasten verkar strunta i terrordåd. För dem, och faktiskt för oss, går livet vidare ändå. Vilket det måste göra, också.

I hummelriket

Och så blev det lite fotograferande i alla fall, makrot åkte fram i kvällssolen, och årets humlor blev dokumenterade.

På återseende//Göran

Grexit.

Eller egentligen exit den stora granen. Det har varit en lång process, men nu är den borta. Äntligen!

När vi byggde och flyttade in för 15 år sedan fanns kvar från den gamla fastigheten bland annat en gran. Den hade blivit omsorgsfullt ansad och såg ut som en sockertopp. Den var lagom stor och hanterlig, och i december kunde man smycka den med en ljusslinga och lysa upp i mörkret.

Men träd har som bekant en fallenhet för att växa, och det gjorde också den här granen. Vi mäktade inte hålla jämna steg med den vad gäller ansandet och tuktandet, och snart hade den, både bildligt och bokstavligt, vuxit oss över huvudet. Förutom att den mer och mer skymde och var i vägen, skuggade den effektivt stora delar av tomten, med resultat dålig och mossbelupen gräsmatta och dålig fart på rabatterna i dess skugga.

Men man vande sig lite, blev hemmablind, och den hade ju "alltid" varit där, även om det var länge sedan man kunde linda ljusslingor runt den. Den hade blivit för stor.

Så när jag ringde till Trädfällarna, mest för att diskutera möjligheten av att göra något åt den, visade de sig ha en återbudstid dagen därpå, dvs idag. Ett tecken! Och nu är den inte mer. Nu återstår bara en stubbe, som så lägligt erbjöd en plats för det gamla soluret som jag fått efter min far men inte haft någon plats att ställa hittills. Och så mycket öppnare och ljusare det blev. 

Som den såg ut i sina sista, skälvande minuter.

Den var så stor att killarna fick klättra och ta ner den i sektioner. 

Den var drygt 5 meter i diameter! Nu återstår att gräva upp jorden som varit under granen, den är sur och behöver förnyas. 

En utmärkt plats för ett solur, inget i vägen för solen längre. 

På återseende//Göran

Konglomerat

På temat "Det händer mycket i trädgården nu".

Kommer inte ihåg vad den här heter - någon?

På återseende//Göran

Man ska ha husvagn

Man ska ha husvagn - så är semestern redan klar!
Man ska ha husvagn - det har jag sett att alla har!
Man ska ha husvagn - och stuva in familjen i
Man ska ha husvagn - för då blir man fri

Det händer mycket i trädgården nu. Det är ju semestertider...

Vinbergssnäckan (som jag tror och hoppas att detta är), lär inte vara så farlig för växterna, inte som den spanska mördarsnigeln i alla fall...

På återseende//Göran

Idag är det rosens dag!

En av de mest älskade och så symbolmättade blommorna. Alltid vackra att se på, ofta väldigt väldoftande och källa till glädje både för oss människor och insekter, som i rosens innandöme hittar mängder med godsaker.

Idag odlas rosor för det mesta för dess skönhet och doft, men de har haft en stor betydelse som läkeväxter och används som mytologiska, mystiska och religiösa symboler. Inom de hedniska kulturerna hade rosen en stor betydelse.

Tänk parfym, rosenolja och rosenvatten. Att få bada i ett hav av rosenblad. Kandera rosenblad till bakverk och konfekt, använda som brännvinskryddning och likörer, dekoration av maträtter och bakelser. Till och med som medicin – medeltidens munkar gjorde rosenhonung som användes för att bota lungsot, och rosenolja för att lindra ögonssjukdomar, till balsamering, och för att hålla huden ung. Apotekare har använt rosextrakt som olja etc på grund av dess antiseptiska egenskaper.

Och så förstås  nyponsoppan som är så rik på C-vitamin.

Wild Edric - en rugosavariant

En av mina favoriter - den vanliga nyponrosen, eller vresrosen

Den röda rosen förknippas med erotisk kärlek - enligt grekisk mytologi skapades rosen av Adonis kärlek till Afrodite då vid sin död förvandlades till en röd ros. Afrodites son Eros gav sedan en ros till förtrolighetens gud Harpokrates som medförde att rosen uppfattas som en symbol för tystnadsplikt. I antikens Rom smyckade sig ofta den romerska aristokratin med rosenkransar, och rosenblad ströddes ut på marken framför någon som ärades.

Rosa Helena, eller honungsros

Den kinesiske kejsaren hade 600 böcker om rosor i sitt bibliotek enligt Konfucius (500-talet f.kr). I Persien var rosen en religiös symbol, och det finns flera bevis för att det funnits en rosenkult i mellersta Östern, Indien och Syrien. Om den röda rosen var tecken på kärlek så tolkade man den gula rosen som falsk kärlek eller otrohet – enligt legenden förvandlade Allah en ros till gul för att bevisa att en av profeten Muhammeds hustrur varit otrogen.

Hos kristendomen förknippas den röda rosen med Jesu blod. Den vita rosen symboliserar å andra sidan död.

Sedan har vi alla krig som är förknippade med rosor, för att inte tala om rosens plats inom heraldiken – hur många vapensköldar pryds inte av rosor, om än stiliserade. Till och med politiska partier har ju rosor som sina symboler.

Finns det något mer kärleksfullt man kan kalla någon än "rosenknopp"F

Litteraturen är full av rosor. Umberto Eco och Shakespeare är bara några. Och hos Gustaf Fröding (Idealism och Realism) hittar vi den välkända strofen:

Men strunt är strunt och snus är snus

Om ock i gyllne dosor

Och rosor i ett sprucket krus

Är ändå alltid rosor.

Vilket jag tycker sammanfattar det hela på ett föredömligt sätt och visar att rosen egentligen är en symbol för hela livet, inte minst i den fotografiska konsten.

På återseende//Göran