Morgontidningen och socialt beteende

Satt just och "läste tidningen" och passade samtidigt på att kolla bloggarna. Och blev lite inspirerad av Bengan ;).

Här i Spanien kommer det inte någon morgontidning. Och morgontidningen är viktig. Och roligare att ta itu med i det här livet som ger lite mer tid. Just det fysiska med tidningen spelar också roll, att kunna bläddra, se på flera sidor samtidigt, bläddra tillbaka samtidigt som man har en annan sida uppe etc - saknar det här nere, även om det finns alternativ. 

Alternativet blir emellertid mera av bara faktainsamlande och läsning. Själva stunden med tidningsläsningen går liksom förlorad och situationen tappar en del av sin tjusning. 

Nå, nu är det inte helt sant att tidningen inte finns här, det gör den. Men jag känner mig ännu inte helt bekväm med att läsa tidningen på ett annat språk, särskilt inte spanska (ännu). Och den kommer inte i brevlådan. 

Steget över till de sociala medierna är inte långt, med den här modellen. Kanske alldeles för kort, egentligen, även om Fotosidan hör till just de sociala medierna. 

Nån dag ska man möjligen kunna göra så här. Den fysiska tidningen är viktig, ett universellt begrepp, även om medierna hävdar motsatsen och skär ner och satsar på nätet. 

På återseende//Göran

Mera (eller snarare mindre) strandliv - eller kanske livskvalitet

Har just gjort en lite roadtrip till de sydligare delarna av Costa Blanca i Spanien, så långt söderut som nedanför Cartagena; dels en lite fiskeby Aguilas utanför Lorca, men också till en ännu mindre by av mer semesterkaraktär, Calabardina. Fullt med små stränder insprängda mellan klippuddar, väldigt lite folk - vilket kan ha att göra med säsongen också. Men ändå, avskildhet och rofylldhet bara förnamnet. 

Havet är emellertid detsamma, fantastiskt vatten, precis lagom badbart för oss svenskar.

Och sen kan man, som sannolikt stolsinnehavaren gjorde, gå till den närbelägna restaurangen och äta paella.

Och titta ut på havet därifrån. Faktiskt livskvalitet!

På återseende//Göran

Fotofällor och strandliv

Det finns fotofällor överallt. Strandliv kan ju i någon mån betraktas som gatufoto – gatans (strandens) teater, människor som rör sig, situationer som uppkommer etc. Ligger stranden dessutom i anslutning av en stad (som här), blir det urbana närmast självklart.

Nå, fotofällorna då. Jo, tittar man på mycket gatufoto, finns det en del situationer och scener som återkommer hela tiden; människor som går fram och tillbaka, situationer där människor står och pratar, lustiga människor och lustiga situationer. En del fällor är också konstruerade så att bilderna försöker likna sådana bilder som är tagna av erkända gatufotoikoner, som Cartier-Bresson et al, svartvita bilder  med mörka skuggor och mycket vemod, eller färgglada strandbilder a la Parr. De bilderna må likna sina förebilder, men blir sällan lika bra.

Och är man sen på stranden återkommer alla de här gatufotofällorna; människor som går fram och tillbaka, situationer som uppkommer men sällan säger något- med alla färgglada parasoll, och handdukar och denna stora variation av människor i alla åldrar, alla storlekar och utseende och utrustning, så är exempelvis tanken på Martin P aldrig långt borta. Men det vill liksom aldrig bli samma. Det är lika lätt på stranden att det bara blir dokumentation, precis som i gatufoto annars.

Men, det får aldrig avhålla oss från att fotografera. Om inte annat är det viktigt att dokumentera vad vi håller på med, skapa minnen för oss och våra efterlevande, tidsdokumentera.

Och sen om det är gatufoto eller inte, eller om våra bilder aldrig når samma verkshöjd som exempelvis hos Vivian Myer, spelar ingen roll i det långa loppet.

På återseende//Göran

En street- eller snarare restaurangserie

Man är väl lite skadad som amatörfotograf - alltid trevligt att sitta och iaktta sin omgivning genom kamerans sökare. Och jag är svag för serier, bilder som skildrar ett skeende. 

Och vad gjorde vi innan mobiltelefonerna?

På återseende//GöranR

Funderingar kring det här med gatufotografi

Har börjat fundera mer och mer över det här med gatufotografi. Uppenbarligen är gatufoto populärt; liksom ”alla är fotografer” så verkar det som om nästan lika många är gatufotografer. Och jag har inte riktigt fattat, inte insett vad det handlat om eller egentligen blivit berörd. 

Det verkar enkelt det här med gatufoto. Det borde väl bara vara att gå ut på stan och fota några intressanta fysionomier, roliga människor eller spännande situationer, gärna i svartvitt – och det verkar vara det de flesta gör. Men det räcker inte. De flesta av de bilder jag sett, inte bara här på Fs, har ändå inte gett mig nånting, ofta ganska platta och rätt så intetsägande.  Så för mig har det blivit en hajp (hype?), där det verkar vara för lätt att ta sig själv och det här med gatufotografi på för stort allvar.

Jag hörde en gång en känd fotograf och fotolärare som uppmanade till att titta igen på bilder man inte gillade, just för att utmana sig själv. Och ju mer jag tittat på gatufotobilder, desto mer har jag sett som har blivit bättre och bättre. Jag ska väl inte säga att jag nu plötsligt förstått och sett storheten i gatufoto, men det är begripligare nu, och jag ser fler bra bilder.  Inte minst Vivian Myers utställning på kulturhuset var en ”eye opener”.

Samtidigt har det blivit svårare, inte minst att själv ta bra bilder som är (bra) gatufoto. Det räcker inte med en situation eller intressant fysionomi, det måste till mer.  När det är som bäst samverkar motiv och komposition till en helhet, där man måste fundera lite,  där det finns flera lager eller nyanser, där inte allting är givet eller bara avbildat. Och det är svårt. Och det räcker inte att göra svartvitt av bilden heller.

Men intressant. Så det är bara ett ge sig i kast med uppgiften och köra hårt! Fast ännu kallar jag mig inte för gatufotograf!

På återseende//Göran