Fotomässan

En av årets, eller i alla fall höstens begivenheter är ju fotomässan. I tre dagar samlas massor med människor, går omkring och tittar och känner på fotoprylar, lyssnar på föredrag om fotografi och bara går omkring och kollar.

Jag minns att jag var lite besviken på mässan föra året, tyckte att den hade blivit blekare, att det inte var samma kräm i den som tidigare. Och jag funderade över om det var jag som blivit blasé. Men det verkar ha varit ett mellanår.

I år var det igen schwung på mässan, fastän några stora inte var med - främst Olympus och Canon.

Men om det nu fortfarande var de prylgalnas julafton tyckte jag att bilden fick en större plats i år. Det var mer bilder, och bilder lite överallt i större utsträckning än tidigare, oavsett att det fanns en jättestor egen avdelning med bildutställning. 

Några bilder:

Många intresserade av de riktigt långa och stora objektiven.

Många selfietävlingar. Här med rekvisitamöjligeheter.

Så här brukar jag göra. Roligt att se att jag inte är ensam. 

Hektiskt hos Scandinavian Photo - bra mässpriser.

Mycket bilder alltså.

Aktiviteter hos fotoklubbarna som var representerade.

Flera utställningar.

En lite märklig bild faktiskt, inga andra människor i närheten, just då. Annars som vanligt riktigt trångt.

Men, det blir mycket intryck, man blir väldigt trött. Och om man sedan som jag tittade in på matmässan, så kan ni ana hur jag kände mig när jag kom hem. Skönt med en bastu och en god middag. 

På återseende//Göran

Det är farligt att leva, och att äta rött kött.

Livsmedelsverket har gått ut med en varning;  för mycket kött ger cancer! Det är nämligen vad den senaste statistiken visar, dvs ett klart samband mellan vissa cancertyper (fr a änd- och tjocktarmscancer) och mängden kött och charkuterier. Och, svenskarna äter för mycket kött, i alla fall mer än vad man gjorde för 60 år sedan. 

Det produceras mer kött idag än vad det gjordes för 50-60 år sedan. Och vi får betala priset, köttet är överlag sämre nuförtiden. Kötthanteringen är många gånger mer industriell än tidigare. Korna blir matade med speciellt foder, de står inomhus och får inte röra på sig, de får antibiotika fastän de inte egentligen behöver, köttet hanteras effektivt och snabbt, det får inte längre hängmöras utan  möras på ett konstgjort sätt, det sprutas in en mängd substanser som förbättrar färg och gör att det åtminstone ser aptitligt ut etc etc. Och vad normala charkuterivaror innehåller i form av exempelvis saltlake, nitrit, rökarom  och jag vet inte vad, är det säkrast för nattsömnen att inte tala om. 

Köttet är alltså billigare, det produceras i större mängd och folk har det bättre ställt. Så det äts mer kött. Men det här köttet smakar inte gott, det smakar inte som kött kan smaka. Kött som är framställt på riktigt sätt, som är hängmörat, som kommer från djur som fått beta ute är det en helt annan smak på. Men det är dyrare! Och eftersom våra smaklökar är avtrubbade, eftersom vi är vana vid det som finns till buds i kyldiskarna på ICA m fl, så köper vi och äter det och låter oss nöjas. 

Jag har lagt ner att köpa sådant kött. Jag betalar hellre mer för köttet, för "riktigt" kött och äter det mer sällan. Och köttet behöver inte vara huvudnumret på tallriken. Jag tror att det där är en kvarleva från USA inspirerade Texasstekar, ju större dess bättre. 

Jag har också förmånen att köpa kött från Jämtland, en liten gård som producerar ekologiskt kött. Korna går ute, betet är obesprutat och köttet är inte behandlat på något konstgjort sätt och slakten är inte industriell. Sådant kött är ljuvligt.

Jag fick en sådan sändning häromdagen. Så nu är frysen full, och det som inte fick plats har jag stått och tillrett idag. 

Timjanstekt rostbiff med balsamicokokt pärllök, kapris och krasse och ugnsbakad potatis.

Och under tiden har en Boeuf Bourguignon fått stå och småkoka, högrev med ben och allt. Den blir till i morgon, den blir snarare bättre av att stå till sig!

Det kan mycket väl stämma , det här sambandet mellan kött och cancer, även om statistikens resultat är på gruppnivå och inte individnivå. Men jag är lite skeptisk - det är kanske snarare priset vi betalar för hur köttproduktionen ser ut och hanteras idag.

Länk till artikel i DN: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/for-mycket-kott-bakom-manga-fall-av-cancer/

På återseende//Göran

Tuffa tider

Det är ett hårt liv vi lever, vi stockholmsfotografer. Mycket att fotografera, och så ska vi hinna med så mycket annat också i samband med det. I torsdags var det till exempel fotofika på Hornstull på Söder, idag var det fotofika på Tårtan som i och för sig också ligger på Söder och till helgen är det fotomässan. Om man sen ska hinna med alla fotoutställningar som är på gång; Foltografiska, Historiska Muséet etc etc så förstår man att det inte är lätt. Och sen ska jag lära mig göra korv i Gnesta på söndag. 

Så var det det här med fika, och foto....

På återseende//Göran

Seniora tankar och funderingar

Stefan Sauk ryter till: -Sverige är åldersfixerat och åldersdiskriminerar. Och han är inte ensam om att tycka så. Och visst ligger det något i vad han säger. I väldigt mycket prioriteras ungdomen, som får stå för det nyskapande och fräscha, medan de (vi) som är äldre anses förlegade och passé.

Sen görs det stor sak av att Claes Elfsberg, Aktuellts nyhetsankare, eventuellt inte får jobba kvar efter 67 års ålder. Där stöder sig SVT på gällande lagar och kollektivavtal, som bland annat innebär rätten att arbeta kvar till 67. Sen har man i och för sig en praxis om att så gamla medarbetare kan erbjudas tidsbegränsad anställning/kontrakt. Elfsberg funderar ändå att gå till TV4, som inte har sådana restriktioner vad gäller åldern.

Det är också tämligen allmänt känt, att det är betydligt svårare att få jobb efter fyllda 50 (!?!).

För länge sedan var ålderdomen ett signum för vishet och klokskap. Det var de äldre som ledde verksamheter, som fattade beslut för gruppen, som styrde och ställde. Det är inte så nu, åtminstone inte i vårt land. Det finns länder (Japan?) där man inte får bli till exempel styrelseordförande före fyllda 70, eftersom man inte anses ha nått vederbörlig grad av erfarenhet och visdom annars.  

Samtidigt, och det är lite paradoxalt, baxnar man för att höja pensionsåldern, åberopande rätten att få sluta arbeta, ta det lugnt och njuta sitt otium. Detta handlar emellertid mer om vilket jobb man har i vår väldigt varierade arbetsmarknad.

Jag är för mångfald och diversifiering. Det är viktigt att tillvarata den erfarenhet och vishet som man får i kraft av ett långt liv, och fortsätta utnyttja det för de som vill och kan. Det är dock lika viktigt att de som haft ett slitsamt arbetsliv ska ha rätt att gå i pension när de behöver, givet de ramar vi har.

Så, åt var och en efter behov och önskan, dvs även här borde 1000 blommor få blomma.

Himbafolket i Namibia lever fortfarande på ett väldigt traditionellt sätt. Kvinnorna hedras eftersom det är de som ger liv. När männen arbetar i städerna är det dessutom de som sköter ruljangsen i övrigt med bland annat boskapsskötsel. Här har de äldre förkörsrätt, i kraft av erfarenhet och sålunda visdom. 

På återseende//Göran

Vikten av att dokumentera

I den aktuella fotodiskussionen efterlyses bland annat mer dokumentära bilder. Det handlar om att dokumentera vår tid, att fånga det som är typiskt, att ha något att visa efterlevande generationer hur vi egentligen hade det under vår tid. Det handlar också om att fånga det som varit, att bevara för eftervärlden situationer, företeelser, verksamheter och byggnader med mera med mera, som inte finns längre.

Det här med att ta dokumentära bilder har ändå många bottnar. Det är enligt min mening inte bara projekt avseende nu rivna stadsdelar eller fångandet av industriprocesser som nu inte längre används eller liknande som är dokumentärt. Många vardagsfotografer är ju i hög grad dokumenterande i sin fotografering. Man tar bilder på familjen i olika situationer, man fotograferar händelser som man är med om eller söker upp, man tar bilder av sin miljö, där man befinner sig.

Och detta är synnerligen viktigt. Det finns få så frustrerande situationer som att inte ha en bild när man behöver någon, och samtidigt så belönande att kunna illustrera en situation när det behövs.

Jag har nästan alltid kameran med mig. Jag fotograferar i omgångar nästan jämt. Ofta blir det tämligen meningslösa bilder på familjen i olika situationer; födelsedagsfester och andra sammankomster – dvs meningslösa i den bemärkelsen att de är ganska intresselösa för andra än familjen. Men, även om sådana bilder inte har speciellt hög verkshöjd är de ändå så viktiga (och egentligen borde de sättas in i album för att kunna ses av fler och inte bara sparas i datorn).

Min svärmor gick bort i somras, efter ett långt och fullt liv. Vi behövde en bild för minnesceremonien, men svärmor var inte mycket för att fotograferas, hon gick inte till fotografen, så det var inte självklart att hitta en som passade. Jag gick då tillbaka till alla de gånger jag hade haft med mig kameran när vi träffats och hittade till slut en bild, egentligen ett snap shot från något år tidigare, någon födelsedagsfest eller liknande. Alla är vana vid att jag alltid har med mig kameran, så jag kan ta bilder utan att motiven poserar. Så, jag kunde fånga svärmor i ett typiskt ögonblick, med glimten i ögat, där hon satt och som vanligt nästan presiderade vid bordet, alltid debattglad och aktiv, utan att hon var så medveten om att hon faktiskt porträtterades.

Jag är väldigt glad över den här bilden, inte minst för att det är så mycket av henne som åtminstone vi anhöriga ser. Och jag är glad över mitt intresse, att fotografera, för att kunna fånga och bevara.

På återseende//Göran