Ännu mer - lite annorlunda - strandliv

Torrevieja är från början en fiskeby. Efterhand har den blivit en tillflyktsort för framförallt inlandsspanjorerna, en resort för dem som vill se och uppleva havet. Det är till exempel många Madridbor som har lägenheter här i stora lägenhets- och villakomplex - urbanizationes -  och kommer hit under helgerna och längre ledigheter. På senare tid har också övriga Europa börjat hitta hit, inte minst  och framförallt engelsmän och skandinaver. 

Klimatet är ganska stabilt, man brukar säga att det i den här regionen finns ett mikroklimat som bland annat betingas av de två stora saltsjöarna som ligger en bit inåt landet. Luften och vattnet är rent också på grund av avsaknaden av processindustri - det finns inga fabriker här, utan man lever mest på sin salttillverkning. 

Stadens ställning som resort för landets invånare längre inåt landet har gjort att det aldrig blivit någon charterturism här; inga stora strandhotell och inte den här ytliga turiststämningen man kan se hos andra mer typiska charterturistställen. 

Detta innebär också att strandlivet blir annorlunda. Istället för att bara ligga och steka sig i solen är stranden en plats där man umgås, ett forum för att vara tillsammans, där man träffas. Och det förekommer inte att någon är uppe i ottan för att tinga strandstolar....  Det är klart att en del faktiskt ligger och steker sig, solar på det klassiska strandsättet, men ändå är stranden här en plats där man träffas, där det händer saker på ett annat sätt. Och man är här lyckligt befriad från alla de vanliga turiststrandsattraktionerna, inga karuseller, inga vattenskotrar, inga vattenskidor eller liknande. 

På återseende//Göran

Mer strandliv

Strandpromenaden i Torrevieja, Paseo Maritima, var för knappt 20 år sedan bara en dålig väg längs havet. I slutet på 90-talet, i samband med att man byggde och förändrade så mycket annat i infrastrukturen byggde man om och gjorde strandpromenaden till vad den är idag. Den fyller en viktig funktion, där den slingrar sig längs vattnet,  som träningsrunda på morgnarna, som promenadstråk när man går och badar på Playa el Cura på dagarna och slinker upp för en lunch eller en kopp kaffe hos någon av de otaliga restaurangerna. På kvällarna blir den ett självklart promenadstråk, bara för att vara ute och ta en kvällspromenad, liksom. Så det är alltid folk där, plus att det är där som all streetart finns under säsongen. Och man kan bada på sandstranden, eller i någon av de naturliga bassänger som bildats av lavastenen.

På åtgerseende//Göran

Strandliv på Costa Blanca

Kvällspromenad på strandpromenaden på Playa El Cura i Torrevieja - solnedgången. Det hade varit en lite blåsig dag, med höga vågor som slagit in mot stranden och nästan grävt undan en del av strandlinjen. Men det var roligt att bada när vågorna slog in över en. 

Strandlivet här är både lite speciellt och trevligt. Eftersom jag har kameran med mig nästan hela tiden ska jag dokumentera hur det är lite mer. 

Så. på återseende som vanligt//Göran

Ekvilibrism. Och mer om dokumentärfotografi etc.

Wikipedia: Ekvilibrism, eller ekvibrilistik; av latinets aequilibrium, ”jämvikt” är konsten att balansera.

En synonym till ekvilibrist är virtuos vilket leder till att begreppet i överförd bemärkelse även används för andra typer av skicklighet. Men främst används ordet om balanskonster som att "gå på lina" eller så kallad cykelakrobatik, utövad av "konstcyklister". Den som sysslar med ekvilibrism är ofta en cirkusartist.

Sen har jag lite snöat in på de här begreppen dokumentär fotografi, gatufotografi etc. Det är intressant när det plötsligt bildas ett regelsystem kring företeelser, vilket innebär att man dels avgränsar men också löper risken att förminska. Samtidigt kan det paradoxalt bli en utvidgning av begreppet, en vidare tolkning än vad som från början var meningen. Att gatufotografi inte, som uppenbarligen många tycks anse, bara är bilder som man tagit på gatan är jag starkt medveten om. Så mina gatubilder behöver nödvändigtvis inte vara "¨gatufotografi". 

Och så den svåra frågan om dokumentär kontra reportage kontra dokumenterande fotografi. Hittade detta på nätet, skrivet av en fotoklubbskamrat, Anette Urbach, som i mitt tycke fångat problematiken riktigt bra.

"Vad är Dokumentär fotografi? Vad är skillnaden mellan Dokumentär foto och Reportage tex ? Enligt Wikipedia: Avser en slags Bildjournalistik där Fotografen försöker skapa en sanningsenlig och objektiv bild av ett särskilt motiv som oftast är en människa, bilderna återspeglar oftast ett av fotografen utvalt perspektiv av motivet. Enligt Sune Jonson , som är en av våra kända Dokumentärfotografer som skildrat Svenska landsorten och hur människor levde förr: Är en konstform som beskriver omvärlden utifrån en personlig vision, som grundar sig på djup kunskap och stark inlevelse, man kan tom hävda att kunskap måste vara basen för all Dokumentär fotografisk metodik! Enligt Per L-B Nilsson , Högskolan för Fotografi: En Fotograf som arbetar med att analysera en bestämd tidsperiod, en bestämd plats eller en bestämd aspekt på mänskligt liv! Dokumentärfoto i den klassiska traditionen handlar inte om bestämda personer med namn födelsedata mm , de är oftast anonyma . Oftast skildras socialt utsatta människor och används för att skildra, informera, skapa opinion och locka fram medkänsla. 

Skillnaden mellan reportage och dokumentär fotografi är att Reportage gör du under en kortare tid och är mer ett avfotograferande av en händelse eller situation. Dokumentär fotografi är mer djupgående, subjektiv, reflekterande och konstnärlig! Behöver inte vara en serie eller kollektion utan kan också vara enstaka bilder. Det viktigaste är att bilden berättar något för betraktaren, det kan vara om en plats , en människa en företeelse eller en känsla."

Så, bilderna som följer är exempel på ekvibrilistik/ekvibrilism, de är dokumenterande, men knappast gatufotografi och absolut inte dokumentärfotografi. 

Först gällde det att (som den här killen) hoppa rakt upp på en cirka 130 cm hög avsats, sen vända cykeln...

...placera sig parallellt med räcket...

...och sedan hoppa upp på räcket! Och balansera sig kvar där!

För att till slut nästan lite nonchalant rulla ner och hoppa ner på marken. Med cykeln! Balanskonstnär?

På återseende//GöranR

Gatans teater - praktisk psykologi och dokumentation av föreställningar

Det har efterlysts mer dokumentära bilder här i bloggdiskussionerna, mer dokumentation. Men, samtidigt tänker jag; är det inte det vi gör i hög grad nästan allihop? Dvs dokumenterar och visar, fast på olika sätt, våra egna sätt? Jag tänker alltid (eller hoppas) att mina bilder, om än tråkiga för alla andra en dag ska återfinnas och man ska då betrakta dem som tidsdokument från en svunnen tid, precis som vi gör nu med bilder som vi hittar och visar hur det såg ut förr. 

Plaza Mayor i Madrid är en sån där stadsdel med charm, nerv och där det händer saker. Där finns massa streetart, läckra små restauranger i skumma källare där inkvisitionen har hållit till, där finns stretmarkets och en massa människor av alla slag och sorter.

Gatuteater. Den här mannen var suverän i sitt samspel med publiken. Egentligen gjorde han ingenting särskilt, men sättet han gjorde det på, sättet han engagerade publiken att ställa upp på en massa hyss var fullständigt obetalbart. Och han fick bra betalt när han gick omkring med sin strut han samlade pengar i.  Och det var han värd. Ett bättre exempel på praktisk psykologi, hur hantera människor och publik har jag sällan sett.

Dokumentation av dokumentation av dokumentation (mannen till vänster tar just eller har just tagit) en bild på konstnären som ritar av grabben (och gör en karikatyr).

Snacka om såpbubblor, ytterligare en slags föreställning alltså.

Och räknande av kassan efter en lång arbetsdag med en i allra högsta grad teatral föreställning.

Till sist en annan typ av föreställning, men dokumenterandet av en akt i alla fall. Det ser ju rätt så märkligt ut, men jag tror jag har genomskådat det. 

Så, även om detta kan sägas vara semesterbilder, så vill jag hävda att det i någon mån också är gatubilder, och dessutom av dokumentär karaktär. Eller?

På återseende//Göran