Lite bilder från gårdagens fotofika på Knivsöder

Intressanta träffar, de här fotofikatillfällena. Diskussionernas vågor går höga, de tar alltid avstamp i fotografins värld, men kan sedan blomma ut och handla om allting, inte minst eller kanske särskilt dagsaktuella händelser. 

Och så fotograferas det, förstås. Lite oavsiktligt, sådär, men också med direkt avsikt; det är snap shot portraits' förlovade land.

Fotofika, eller?

Också nödvändigt tillbehör.

Och så några droppar till....

På återseende//Göran

Att ta bilder med en telefon - funderingar

Jag hör till dem som har en djupt rotad motvilja inför att använda telefonen som kamera, förutom när man ”måste” ta en bild på något och inte har någon (riktig) kamera till hands. Att vara hänvisad till telefonen som kamera, och tro att man kan fotografera då känns helt fel för mig.

Och då måste man ju ställa sig frågan: Varför? Varför känner jag så? En kamera är väl en kamera, oavsett om den heter Leica och inte går att göra nånting annat med än fotografera eller om kameran är inbyggd i en manick man dessutom kan telefonera med och surfa på internet och skicka och ta emot meddelanden med?

Så fort det är en kamera är det inga problem egentligen, oavsett vad det är för kamera – lådkamera, Brownie, gammal bälgkamera, analog SLR eller digital SLR, småbild eller annat format, P&S etc etc., vilket möjligen är helt fel resonerat, eftersom många kameror i telefonerna är väl så bra, om inte bättre, än många andra enklare kameror.

Men, en kamera är en kamera! En telefon är ingen kamera. Telefonen är något man ringer med. Man ska inte kunna fotografera med en telefon. Eller?

Känslan av att göra något bestämt, dvs tar man fram kameran så fotograferar man. Att fotografera är en särskild grej, något man gör i ett bestämt syfte, något man gör med en speciell målsättning och av någon speciell anledning. Man ser ett motiv, man tar fram kameran, ställer in den med hänsyn till bländare och slutare (om man inte använder ”a”-läget) och tar en bild. Det är fotografi. En alldeles särskild åtgärd, en akt av målmedvetenhet, något som är utöver andra rutiner och göranden. Man är fotograf när man använder en riktig kamera, i någon mån är man i det förmer  på något sätt.

Med mobilkameran trivialiserar man fotograferandet. Med kameran i mobiltelefonen drar man ner nimbusen runt fotograferandet, och reducerar det till något som alla kan göra, något som inte är extra, något som man kan göra i farten, utan att tänka efter, utan att egentligen bry sig.

Och det är kanske där skon klämmer? Att man med en mobilkamera inte längre är eller gör något speciellt? Att fotograferandet kommer ner till en mer vardaglig nivå och inte längre har något skimmer eller ens ökat anseende över sig.

Samtidigt – det är kanske där fotograferandet ska vara. Åtminstone ur någon synpunkt. Det ska kanske inte vara så märkvärdigt att fotografera, det kanske inte ens är så märkvärdigt. Och så får det vara bra med det. Och paradoxalt nog kanske det då är där fotograferandet blir en konst. När det ännu mindre spelar roll vad man har för ett verktyg, när grejen, prylen man fotar med inte är viktig så blir bilden, egentligen, desto viktigare, och samtalet runt bilden och tänkandet kring bilden blir än viktigare och förhoppningsvis mer uppmärksammat.

Då gör det ingenting att alla är fotografer. Eller tar en massa skräpbilder med sin mobilkamera. En bra bild håller ändå, oavsett vem som tagit den och oavsett vilken kamera som använts. 

Bilden alltså inte tagen med en mobiltelefonkamera. Den är gjord med en "riktig" kamera, förstås.

På återseende//Göran

Det här med våren, igen

Alltså det här med våren – den blir viktigare och viktigare med åren. Alla de små tecknen att något nytt är på gång, igen, att ljuset kommer tillbaka och dagarna blir längre och längre och man kan nästan fundera på ställa undan snöskyffeln är så positiva - det blir alldeles för lätt att ta till slitna klyschor - men livsandarna vaknar, och det känns gott. Nästa steg är den svåra avvägningen när man ska byta till sommardäck.

Men framförallt; småfåglarna är här igen. Man hör dem, luften blir åter full av fågelsång, och det verkar som de trivs bättre nu, känner sig mindre hotade när det inte finns någon katten Boris som lurar bakom något hörn. Föga anade de att de sista åren var Boris inte så mycket av fågeljägare, varken syn, hörsel eller leder tillät några större excesser i den vägen.

Så  de är tillbaka och det är alltid lika roligt. De hör till och kommer alltså förhoppningsvis att bilda familj, som de brukar och förgylla vår tillvaro bara med att finnas här. 

Någon slags trygghet under rhododendronbusken, men också mycket godis.

Men tydligen mycket gott i gräsmattan också, bland all mossa - det blir jobb för mig längre fram, förstår jag.

Och sen precis i kanten av sol och skugga - för att jävlas med fotografen?

På återseende//Göran

Skilda reflektioner

Vår gamle nestor till finansminister Gunnar Sträng var bland annat berömd för ett uttalande han kan ha gjort och som lyder ungefär: - Varför använda utländska ord när vi har en adekvat inhemsk vokabulär.

Lite då och då ser jag här bland bloggarna och annars också, hur man använder gamla mekaniska objektiv, inte sällan gamla ryska objektiv. Man gläder sig åt känslan, hur skärpedjupsskalan är utmärkt på objektivet, och att få fokusera manuellt.  Man pratar lyriskt om objektivens olika karaktärer och speciella kännetecken, man diskuterar och söker på EBay och andra auktionssajter och visar svartvita bilder, suddiga och med våldsam vinjettering, men med mycket känsla. (Jag överdriver förstås ;) )

Och då funderar jag på  –varför? Varför använda gamla uttjänta objektiv till våra nya kameror, när det finns så mycket bra glas speciellt för dem? Att leka med olika objektiv till de gamla mekaniska/manuella kamerorna, filmkamerorna, kan jag till nöds förstå, de hör ihop så att säga – mekaniskt, årgångsmässigt etc. Men jag förstår inte varför man prompt ska sätta på dem på de nya digitala kamerorna. Framförallt inte när det finns så mycket bra objektiv, gjorda enkom för de digitala kamerorna, specialdesignade för den enskilda kameran och ändamålet, och (nästan) utan behov av särskilda adaptrar.

Jag har också prövat – det kom en äldre Minoltakamera i min väg, med små objektiv som såg läckra ut. Så jag skaffade en adapter och testade. Men, manuell fokusering etc, och resultatet var långt ifrån det som jag kan få med mina originalobjektiv till min kamera. Så de har blivit liggande. Och, det känns inte som jag har någon överdriven lust att hålla på och mickla med dem.

Samma gäller också det här kameralocksobjektivet som jag testade tidigare. Förutom att det är väldigt kompakt ser jag ingen reell användning för det. Det blir så mycket bättre resultat med mina riktiga objektiv. Det är dem jag använder i fortsättningen. 

Nyfors mars 2015 - andra reflektioner, alltså. Med min nya pärla, Olympus mZuiko 40-150/2,8. Underbart skarpt och hanterligt. 

På återseende//GöranR

Inte ens Alice bor här längre

I min ganska absoluta närmiljö. Undrar hur många gånger jag gått förbi utan att se, eller lägga märke. Väcker tankar, särskilt när man, som där jag bor, fortfarande bygger nytt i rätt så stor utsträckning:

Vem har bott här, vad hände med dem, hur såg det egentligen ut på den tiden etc etc. Och varför står de här patetiska resterna fortfarande kvar?

På återseende//Göran