Vårflod. Och lite om den eviga frågan.

Osannolikt fint väder de senaste dagarna, med sol och relativ värme lockade ut mig på en eftermiddagstur till Nyfors, porten till Tyrestareservatet. Nyfors är en liten fors mellan Tyresö-Flaten och Albysjön, en del av ett vattensystem som börjar lång uppe på Södertörn och letar sig ut till havet. Wättingeströmmen, som den också kallas har tillräckligt stor fallhöjd för att kunna användas i industriellt syfte, vilket också har gjorts. Bland annat har man gjort papper här. Men det var då. Nu är den bara fin att titta på, och fotografera. Strömstaren lever här, men det blev mig inte förunnat att se någon idag. Däremot presenterade forsen en ordentlig vårflod.

Och sen råkade jag på en blogg som behandlade det här med Photoshop, vad man egentligen ser och begreppet SOOC, dvs direkt ut ur kameran (straight out of the camera), vad som är verkligt eller verklighet. Bra tankar (ungefär som jag också tycker), trevligt skrivet. 

För det är ju så att verkligheten inte är generell, det finns ingen annan verklighet än min, dvs den som jag ser. Det jag ser är en bild som, efter att ljuset passerat ögonen och impulsen transmitterad via nervsystemet till hjärnan, helt och hållet är en bild i MIN hjärna, som beror på vem jag är, vad jag har med mig som erfarenheter, hur jag mår för tillfället etc etc. Så alla bilder är sanna. Undantaget förstås när man lagt till eller dragit ifrån i datorn, men det kan man ju också göra när man väljer utsnitt i fotograferingsögonblicket. 

I alla fall, det här inlägget rekommenderas: http://petapixel.com/2015/03/10/why-complaining-about-photos-being-photoshopped-makes-no-sense-to-me/

På återseende//GöranR

Och snart är det väl ändå vår?

Åtminstone börjar man se de första vårtecknen på stan. Eller finns det något säkrare än när folket börjar ta med sig maten ut och gassar sig  i (den fortfarande ganska bleka) vårsolen?

Och så några reflektioner om Alla Är Fotografer: Det är viktigt att prata om Bilden! Det är egentligen inte lika viktigt att diskutera vare sig bländare eller slutare eller ISO eller ens kameramärken och siffrorna efter kameranamnet. De diskussionerna ser vi och hör vi till leda. Och vi blir inte bättre fotografer för det. 

Däremot, att reflektera över bilden ur ett känslomässigt perspektiv, att försöka ta bilder som berör, bilder som betyder något och är ett resultat av att man funderat och försöker ha med erfarenheter och minnen gör oss möjligen till bättre fotografer. Och då behöver man inte kalla det för konstbilder, det räcker gott och väl att man är seriös i sitt uppsåt och inte bara letar efter något klatschigt snap shot man kan finna på gatan.

Jag måste erkänna att jag inte är särskilt bra på den här sortens fotografi. Jag försöker, men når inte ända fram. Jag tycker det är svårt, och är djupt imponerad av hur Rheborg respektive Schyffert har löst sina uppgifter. 

Programmet når längre och längre och blir bara mer intressant enligt min uppfattning.

På återseende//Göran

En vårsalong

Det blev en tuff dag ur kulturhänseende igår. Först Fotografiska, med trevlig samvaro och fotofikande, sen Liljevalchs med årets upplaga av vårsalongen. 

Alltid en trevlig upplevelse, finns någon slags fräschör i mångfalden både när det gäller konstnärerna och deras verk. Det spretar alltid på ett välgörande sätt. Inte sällan kan man ändå se olika trender från år till år, vilket kanske också beror på juryn och dess olika preferenser. I år var det tydligt att fanns många byggnader i olika skepnader och utformningar. Och så blir man varse att det finns oändligt antal sätt att framställa sin konst på. Olika typer av målning samsas med skulpturer av olika slag och av olika material, man ser fotografier, textilier och så förstås en total blandning av tekniker i samma verk.

En intressant studie - Fragile, som illustrerar begreppen vikt/volym samt hållbart/ömtåligt. Verket består av 430 unika skulpturer av betong, gjutna i förbrukat förpackningsmaterial av EPS (Expandable Poly Styrene som i folkmun brukar kallas frigolit). De 430 skulpturerna bildar en fiktiv stad i skala 1:300 som motsvarar Europas årsproduktion av förpackningsmaterial av EPS räknat i volym. Om man som åskådare skulle befinna sig i modellstaden skulle man inte vara längre än 6 mm.

Rummet är konstverket.

Undersåtarna vid kung Ubus hov.

En komplex bild över människornas historia ur flera aspekter. Här kunde man stå länge och fundera över de olika tidsskeendena.

Och efteråt en välförtjänt sen lunch/tidig middag på Blå Porten. En bra dag.

På återseende//Göran

Ytterligare rapport: Med både Dagny och Ellen på fotofika

Tevliga samtal med trevliga människor som delar en trevlig hobby. Och värdigt inramad av Fotografiska. Kan det bli bättre?

Och så roligt att kunna ta så mycket kort så ogenerat - vi är ju bland fotografer, bland vänner ju.

På återseende//Göran

Vildmarksmässan

Galet mycket folk på Vildmarksmässan, men så är det ju samtidig båtmässa också. Fast intresset för uteliv, för ekologi, för ett naturligt liv står sig tydligen.

Många kommuner passar på att visa sina smultronställen och vad som finns att erbjuda; fiske, vandring, klättring, cykling, paddla kanot, ridning i naturen - allt som man kan tänka sig. Sverige är stort i det här avseendet, det finns så många olika möjligheter i olika delar av landet, mycket bara runbt hörnet där man bor.

Och det var mycket som handlade om fotografi. Det var flera större utställningar av natur- och vildmarksfoto, av många duktiga fotografer. Och det gjordes reklam för många möjligheter att åka på fotoresor, till snart sagt överallt i hela världen. Det ska direkt erkännas att det fanns mycket som fick det att vattnas i munnen. Alla föredrag med rapporter och fantastiska bilder jordens hörn gjorde inte den saken bättre heller.

Utrustning är viktigt, och självklart fanns det med i år också, dvs mycket kläder. Men de stora fabrikanterna lyste med sin frånvaro. Det fanns inte heller så mycket annan friluftsutrustning som det gjort tidigare.

Trots intresset och de påkostade arrangemangen verkar ändå glansen falna en smula på här stora mässorna. Jag fick lite samma känsla också för Fotomässan i höstas, inte samma folkfest, inte samma kalas som det har varit. Och jag saknade nu den samtidiga fiske- och flugfiskemässan, som brukat vara ihop med Vildmarksmässan. Det förefaller som det blir mer och mer vanlig marknad över det hela, samtidigt som mässorna krymper. Frågan är om vi blir trötta på allt utbud, om vi börjar nå någon slags gräns för vad vi orkar ta in?

Till slut blev behållningen möjligen att kunna köpa olika typer av viltkorv, fyra olika i samma påse för mässpris (ren, älg, vildsvin och hjort), två par strumpor med bambufiber med mässrabatt och getost från Jämtland. Plus lädersmörjning.

Hur man styckar vilt drog en del publik. (Mörkt i lokalen, svårt att få fokus och skärpa rätt ibland, trots högt ISO)

Klätterväggen populär, men igen, inte samma rusning som jag sett tidigare. Kanske blir mer under helgen.

Hur lagar man mat i vildmarken? Enkelt - man tar och värmer upp vatten, häller det i en påse och efter några minuter har man en måltid.

Drömmar om äventyr.

Samling kring lägerelden (nåja), här i ett fiktivt Lappland. Det var mycket rutiga flanellskjortor!

Serkan Günes med rätta populär.

Sammanfattningsvis tycker jag alltså att det inte längre är samma schwung över mässorna nuförtiden, dvs som det har varit. Eller så är minnena mer guldkantade bara för att det var svunna tider. Vem vet?

På återseende//Göran