Sången ädla känslor föder

Min blogg handlar om dokumenterande fotografi i mitt liv. En av de sakerna jag gör, förutom att fotografera, är att sjunga i kör, vilket har framgått av en del tidigare inlägg. 

Att sjunga tillsammans, att göra musik tillsammans är något alldeles extra, och positivt för både kroppen och själen. Otaliga måndagar har jag känt mig trött och sliten efter arbetsveckans första dag, och undrat hur jag ska orka med at sjunga med kören hela kvällen . Och sen kommer jag hem, efter repet, speedad och pigg, fylld med glädje och positiva känslor. 

Det finns också vetenskapliga belägg för att musicerande, och särskilt att sjunga i kör är livsbefrämjande, och motverkar  stress och depression, dvs våra vanliga besvär i vårt mer och mer hektiska liv med alla måsten. 

Och ibland fotograferar jag, eftersom jag ju alltid har någon kamera med mig. Inget märkvärdigt, men alltså bilder ur mitt vardagsliv. 

Extra notstudier

På återseende//Göran

En regnig lördag. Och om gatufoto, och Fotografiska.

Kom på en länk om street photography, där en möjligen känd fotograf hade synpunkter – James Maher, kolla in hans websida: http://www.jamesmaherphotography.com/.

Han diskuterar här bland annat alla dessa gatufoton med människor som bara går längs en gata, och fastän det ibland finns roliga situationer, eller kläder, eller hårfärger så är det oftast som om inget hände, det finns sällan någon idé eller känsla med i bilden. Och då blir bilden ointressant.

Och det är vad jag ofta tycker, när jag ser gatufoton. Jag har många gånger slagits av att bilden inte säger mig någonting; jag tittar och kan tycka att bilden är bra, men sen lämnar den mig med ett ”jaha? Och sen då?”.

James Mahers tankar är intressanta, inte minst ur mitt perspektiv att försöka förstå vad som är en bra bild, vad som gör en bild intressant för en större publik, utöver vad mina närmaste tycker (på exempelvis Facebook).

Så v ad passar väl då bättre en regnig lördag som denna än att besöka Fotografiska för att kolla in främst Anders Petersen och Höstsalongen. Och särskilt när det gäller Anders Petersen så fanns det där, dvs uttrycket, känslan, idén och berättelsen. Jag har ju sett många bilder av honom förut, men det var läckert att ha dem samlade så här, att kunna se en lång rad bildberättelser. Lite mäktigt dock, jag behöver nog gå flera gånger (som vanligt) för att smälta och kunna ta in. Men, alltså så bra, och så intressant.

Höstsalongen också intressant. Trots skiftande kvalitet så fanns här många väldigt bra bilder, ofta dokumenterande, bilder ur livet runt omkring oss.  Svårt att ta fram något speciellt nu, men rakt ur minnet minns jag bland annat en serie ofrivilliga självporträtt – iPhone som var inställd på ”selfies” när fotografen tog bilder på motiv runt omkring sig – med ett intressant  resultat,  en bildserie med spännande perspektivförskjutningar och bilder med djurhuvuden på människor, där fotografen (i mina ögon) på detta viset lyckats fånga ett speciellt uttryck.

Till sist ett besök på den nya restaurangen, eller snarare fiket i mitt fall. Och sen hem med en smula ny inspiration. 

På återseende//Göran

Höstfärger, eller?

Nyligen hemkommen från sydligare delar av Europa möts jag av alla höstens färger, som brinner så till den grad att de nästan brunnit ut. Och jag blir lite missmodig, av flera anledningar.  Vad är väl höstfärgerna om inte annat än en föraning om vintern, ett tecken på förgängelse och bortvissnande. Men jag hinner ju inte ut och fotografera allt heller, och allt är ju redan fotograferat – går det att ta ”egna” bilder nu? Ibland känns det som om alla bilder, särskilt bilder av träd och buskar med brinnande färger i den sneda kvällssolen, redan är tagna, och oftast minst lika bra om inte bättre än vad jag förmår.

Så jag får hålla mig till dokumentation av höstfärgerna i trädgården. De finns ju där också, och faktiskt märkligt att en del av sommarblommorna fortfarande har sina sommarfärger kvar.

På återseende//Göran

Vägen till Medelhavet

kan ta sig många uttryck. Den här vägen är min, ibland, och leder ner till en fullständigt godkänd strand, i det närmaste mitt i stan. Här är sol, här är värme, och även om jag egentligen inte har något emot årstidernas växlingar i Sverige, så är det skönt med solen och värmen. Allt blir så mycket lättare, vilket också kanske beror på att man är ledig. Det gamla uttrycket "att ladda batterierna" håller faktiskt sträck!

Och så är det det här med fotografering då. Ibland känns det som om jag redan tagit alla bilderna, men så inser jag att det ändå är nya situationer, varje gång, även om motiven kan vara desamma. Strandpromenaden är, som ni kanske har sett, en källa till fotografering, och det finns mycket mer. Och jag har, som vanligt, nästan alltid med mig kameran. Idag tog jag och satte på mitt 35-100objektiv, som med m4/3-faktorn blir motsvarande 70-200mm, ett många gånger lagom och direkt användbart brännviddsområde.

Fotbollens universum. Det går knappt att föreställa sig alla möjligheter man har, bara man har en boll och ett någorlunda öppet område. Någon som känner igen de markerade målen? Var egentligen på väg ner för ett kvällsdopp, men blev sittande med kameran istället, roligare att fota, och så blev det för sent.

Snart hemma. Då får det bli höstfärger, om de finns kvar. Här finns inget sånt. 

På återseende//Göran

En kväll på strandpromenaden

Just nu befinner jag mig i en liten stad på Spaniens östkust, Costa Blanca. Det finns här, liksom i många andra spanska kuststäder en fin strandpromenad, med små kaféer, restauranger och affärer av olika slag. På kvällarna särskilt är det en strid ström av människor som går fram och tillbaka, vilket blir ett par kilometer, eller slinker in på någon restaurang eller på något kafé eller bara sätter sig att titta på alla andra som går förbi. Den här staden utmärker sig bland annat för en ganska stor inhemsk turism, dvs spanjorer från andra delar av landet åker hit för att rekreera sig. Säsongen börjar ta slut, så det är bara de tappraste som håller ut. Förutom då alla äldre människor, som inte besväras av plikter i något arbetsliv längre, vilket innebär att så här i säsongens sista skälvande minut strandpromenadens åldersstrata hör de de högre. 

Ett strävsamt par som tar det lugnt och kollar läget.

Ytterligare ett par som lätt skulle platsa i kategorin "strävsamt".

Men som synes inte bara gamla människor. Finns det något mer romantiskt är sånt här?

Alltså för närvarande en lite annorlunda höst. Om någon till äventyrs är lite avundsjuk, så kan jag trösta med att jag snart kommer hem till klimatet i Norden. Men just nu njuter jag.

På återseende//Göran