Sommar, sommar, sommar....

Det var då en välsignad sommar. Jag har närmast flyttat ut och bor på altanen - bästa rummet i huset just nu. 

Jag lyssnar mycket mer på Sommar i P1 är jag gjort tidigare. Inte minst beror detta på Sveriges Radios app till telefon och surfplatta, som gör det möjligt att lyssna när man vill och pausa och återkomma som man vill. Underbart.

Men, jag är lite besviken. De flesta Sommarpratarna är rätt bleka och beiga och förutsägbara. De är oftast framgångsrika personer som pratar om sin barndom, sitt liv och sin karriär, där det undantagslöst har varit lite motgångar och missförhållanden som emellertid kunnat överbryggas och lett fram till det goda livet de lever idag, varvat med lite anekdoter och roliga historier. Men, det är väl det som är programmets idé och innersta mening; jag menar det ska lyssnas på i hängmattan eller på stranden, och då vill man inte få anledning att sätta kaffet i vrångstrupen. Fast det blir lite tråkigt till slut. 

Några har emellertid stått ut, med intressanta program. I mitt tycke handlar det främst om Jason Diakité (Timbuktu) och Athena Farrokhzad, som bägge ur ett personligt perspektiv tagit upp svåra och viktiga frågor i vårt samhälle, som strukturell rasism, ojämlikheter och invandringsproblematik, och gjort det på ett lysande sätt, med en glasklar analys, ett klockrent resonemang att följa. Och följaktligen svaldes av allt att döma rätt mycket kaffe fel - särskilt när det gäller Athenas program har det blivit mycket, och en stundtals ganska patetisk diskussion som nått ända upp på ledarsidorna.  De var framförallt inte förväntat gulliga. Men det handlade om viktiga frågor som man inte kan blunda för, ens i ett gulligt sommarprogram.

Och jag gillar när det är lite sälta i snacket, när det hettar till en smula, när jag får koncentrera mig för att hänga med och nä'r jag blir lite provocerad och måste reflektera själv. 

Samtidigt: Min sommar är alltså inte bara kontroversiella radioprogram. Att sitta på altanen innebär också att ha kameran i handen, för det mesta med makrot på. Humlans (och de andra insekternas) flykt upphör aldrig att intressera, fåglarna som bor i buskagen, blommorna som trotsar torkan och fortsätter att blomma - allt detta är tillsammans med det osannolika vädret viktiga ingredienser i min sommarsallad. 

Så, här kommer (några av) årets humlor (bland annat):

Den lilla världen är nog så viktig, också, eller hur?

På återseende//Göran