Om den där kameran med röd prick, ni vet...

När jag var grabb och dreglade över de nya kamerorna i katalogerna, ivrigt diskuterande med kompisarna (1950-talet, tidigt 60-tal), var det framförallt två kameramärken som hade kultstatus, som man pratade om med respekt; Hasselblad, för att den var svensk och var den bästa kameran i världen, och Leica, med tysk (europeisk kvalitet) som ju alla visste var oöverträffad. Alla japanska produkter betraktades (med viss rätt) som kopior, med sämre kvalitet, oavsett om det var bilar, klockor eller kameror. Sen tog kvalitetsutvecklingen i Japan stormsteg och fick egen respekt, men Leica och Hasselblad var kvar i det absoluta toppskiktet.  

Hasselbladaren var ju direkt oåtkomlig, men även Leican var ju alldeles för dyr. Så det blev japanska kameror. Min första egna kamera var en Ricoh Singlex, med ett 50mm objektiv som sedan kompletterades med en 135:a. Skruvfattning!

Och fortfarande har Leican, av allt att döma kultstatus, särskilt de gamla analoga modellerna – och då kanske framförallt M4:an – men det finns också en fanboyism kring de digitala efterföljarna. I kultstatusen ingår också, särskilt från belackare, att det inte är några ”riktiga” fotografer som köper Leica; eftersom den är så dyr är det läkare och tandläkare som skaffar sig den som statussymbol. Och då gills det inte.

Igår var jag och kände och klämde på Leicakameror. Det finns fotoaffärer och fotoaffärer. Wibergs Foto på Östermalm i Stockholm är en sådan där riktigt gammaldags fotoaffär med massor av såväl nya som begagnade kameror, objektiv och fotoprylar i allmänhet. Hyllorna och lådorna är översvämmade med grejor, och det finns en allmän trivsel i lokalen. Affären är auktoriserad Leicaåterförsäljare, och det finns förutom gamla och nya Leicakameror en stor portion kunskap om märket. Peter Gustafsson som innehar verksamheten idag delar också gärna med sig. Myten omkring Leica bottnar sannolikt dels i kvaliteten, men också att den användes av ”de stora” fotograferna, kanske särskilt dokumentärfotograferna och krigskorrespondenterna.

Den moderna myten, om välbeställda äldre herrar med statushets, gäller emellertid inte (och det är ju tyvärr en myt att just läkare/tandläkare skulle var exklusiva höginkomsttagare – det är inte längre så!), och kanske kan ses som sprungen ur avundsjuka. Enligt Peter Gustafsson, som ju säljer kameran, är det en totalt varierad kundkrets, ”alla” köper tydligen lika gärna Leica som någon annan kamera. Möjligen har Leicakunderna ett mer utvecklat kvalitetstänkande, rätt eller fel. Säkert finns också en stor portion nostalgi med.

Jag tillbringade en god stund i affären, under ivrig (och synnerligen trevlig) diskussion med Peter Gustafsson, och lärde mig mycket. Bilden tagen med en Leica M, hade med mig ett kort i fickan (som vanligt).

Och så fick jag vara med om att packa upp den sprillans nya Leica T-modellen. Ett underbart stycke hantverk, utvecklingsmässigt fjärran från de gamla mätsökaridealen... Men, som en av de första kunderna (fast jag köpte den inte), så fick jag ta en bild med den också.

Jag är svag för kvalitet, och känsla, när det gäller grejorna jag har; fotoutrustning, flugfiskegrejor, trädgårds- och andra verktyg etc. Leica tilltalar mig här. Men, jag är glad över min Olympusutrustning, den har just det, dvs kvalitet och en go´ känsla i handhavandet. Och bildernas kvalitet hänger mindre på mina grejor. Så, Leica får vänta (ändå lite sugen på en gammal M6:a).

På återseende//Göran

Stadsvandring i naturen - stadsnatur?

Inga svåra frågor idag, inga heta diskussionsämnen, inte ens den eviga frågan om rätt låt vann. Istället bara en ren och skär berättelse, man kan nästan säga naturpoesi.

Stockholm är en vacker stad. Som inflyttad stockholmare (från Luleå via Skövde och Göteborg) tog det lite tid, men jag verkligen kommit att uppskatta allt vatten, alla broar, och sist men inte minst all lummighet mitt bland alla husen, alla små och stora parker som finns överallt i stan; alveolerna och bronkiolerna i stadens lungor. 

Idag var jag nere vid Trekanten (fd Trehörningen), den lilla sjön i Gröndal och Liljeholmen. Det är en just en sån här liten pärla bland alla de andra parkerna. Nästan osannolikt ligger här alltså en lite sjö mitt i storstan, inramad av lummiga träd, ett parkområde som fastän det är omgärdat av de stora vägarna och genomfarterna ger en känsla av att man är ute i den vilda skogen ibland. Trots närheten till Essingeleden, som svävar strax ovanför, trots närheten till all bebyggelse hör man inga bilar eller något stadens brus. Det man hör är hur fåglarna sjunger och hur den lilla bäcken porlar, och hur hur smågrabbarna skojar med och ropar till varandra där de står på den lilla spången i änden av sjön och kastar sina drag efter sjöns fiskar.  

På stigen runt om flaneras det, och joggas, och marscheras, svettiga och flåsiga löpare rundar mer eller mindre elegant barnvagnarna och pensionärerna. Men fast det är rätt mycket folk i rörelse, blir det ingen trängsel. Stundtals kan man faktiskt prata om någon slags stillhet. 

Man kan bada i sjön, den är till dels dricksvattenreservoar och man planterar ut ädelfisk. Vintertid är det en populär skridskosjö, och man kan alltså flanera längs sjöns stränder. Den lär ha ett hyfsat rikt fågelliv också, men det såg jag inte så mycket av idag. 

En lite bäck som porlar mellan stenarna.

Några sena vitsippor i skuggorna av träden vid sjön dröjer sig kvar.

På avstånd, men inte så långt ifrån syns Essingeleden.

Bilden är rättvänd. Det blev et märkligt ljus, solen kom fram och molntcket lättade en smula, så att det blev sådana här speglingar i vattnet.

Närheten till staden ändå tydlig...

Men staden också på behörigt avstånd, i kvällssolen, med molnen speglande sig i vattnet.

Faktiskt första gången jag var här. Men det finns sannolikt fler sådana här godbitar att upptäcka. Mitt i stan.

Bilderna inte särskilt dogmatiska, även om det handlar om ett fast obejktiv - Pana 40mm/1,7 - på min Olympus OMD EM-5. Finns en del beskärningar gjorda, och bilderna är definitivt inte direkt ut ur kameran - RAW och Lightroom. Men det fungerar också.

I morgon ska jag åka och klämma på Leicakameror!

På återseende//Göran

Inga tillsatser!

Men grad av efterbehandling innan presentationen och konsumtionen.

Kan alltså inte låta bli att presentera en hastigt ihopakommen söndagsmiddag; Panerad rödspätta med kokt potatis, en grönsallad och lite sparris.

Det här är, helt oavsett, vanliga råvaror utan tillsatser - total kontroll på ingredienserna. Det känns skönt, och gör det om möjligt ännu lite godare.

På återseende//Göran

System Overload!

Det är melodifestivalen på TV just nu. Vad jag förstår, inte minst efter alla skriverierna i media, en av de stora händelserna och begivenheterna i världen just nu. Eller, rättare - jag förstår inget. Säkert finns det några bra sånger av alla dem som som just nu matas ut i Europa via TV'n, men de kommer i en aldrig sinande ström, det är hamsterburar, trapetskonstnärer och rullskridskor och fyrverkerier och det blir för mycket, den ena svulstiga produktionen efter den andra, jag kan inte ta in eller särskilja längre. Allt flyter ihop, och jag blir helt tom.

Börjar jag bli för gammal? Eller?

Nå, det svenska bidraget inte alls dumt, och hon sjöng ju rent, Sanna Nielsen, vilket inte kan sägas om alla, men, det känns inte som jag längtar att få höra sången igen...

Tur att man laddat upp med en god måltid innan; Rostad Vitlökssoppa, med Skogssvamptoast och Krutonger. Och ett gott vin.

På återseende//Göran

Tårtan en onsdag i maj

Fotofika på kaféet Tårtan. En samling fotointresserade herrar (lägg märke till att jag inte skrev gubbar...), ett forum för umgänge och samtal om fotografi, kameror - gamla som nya, till och med Leica!?!), särskilda fotoidéer och intressen, intressanta anekdoter och en stundtals intensiv diskussion, men alltid högt i tak. Och så fika förstås. Ett trevligt sätt att tillbringa en eftermiddag på - jag tror att det är bra för själen.

Alla sorters fotografi och kameror finns med - till och med pappersbilder.

Det finns några rader i Frans G Bengtssons Röde Orm - Sjöfarare i Västerled, som jag osökt kommer att tänka på i samband med våra diskussioner. Det är när den nordiske vikingen Orm och hans mannar har varit tillfångatagna och slavat som kalifens roddare, men sedan kom att tjäna som livvakt åt kalifens visir, Almansur. Vikingarna blev nu väl behandlade och förfriskade, och blev också bjudna varsin slavinna till sällskap i sängen, vilket gladde dem mest av allt: "De lågo länge på morgnarna, på mjukare bolstrar än de någonsin känt: och vid bordet trättes de vänligt om vem som fått den bästa slavinnan, och ingen ville byta bort sin".

På återseende//Göran