Frukost på Hawaii

Så var man hemma igen efter två veckor på Hawaii. Stor kontrast, även om den möjligen kunde varit större – snön har ju inte kommit till Stockholm än - men tänker tillbaka på hur enkelt det var med solen och värmen; en t-shirt, shorts och sandaler och så var det bra med det...

Första veckan tillbringades i Honululu, för att se och lyssna på barbershopsång. Det var de internationella mästerskapen för kvinnlig barbershop; Sverige ställde upp med inte mindre än tre körer och tre kvartetter så det var ett digert program för oss medföljande inte minst. Tiden delades mellan Waikiki Beach där vi bodde, och Honululu Convention Centre där barbershopbegivenheterna försiggick.

Frukostrestaurangen på Hilton Waikiki Beach Village var i enlighet med klimatet en öppen lokal, halvt ute, halvt inne, med en damm som var full med fisk utanför. Fäste mig vid den lilla hägern, som gjorde sällskap vid frukostbordet och försökte hitta sin mat i dammen utanför där vi satt. Han var inte särskilt duktig, frekvensen missar var hög, trots att dammen var full med småfisk, men han blev nog någorlunda mätt ändå, till slut.

Har förstås en väldig massa bilder med mig hem. Så, det kommer mer. På återseende, alltså//GöranR

För det här är det bästa jag någonsin gjort...

Eller, ja, kanske inte det allra bästa, men definitivt högt på listan.

Har alltså nyss kommit ut ur bastun, njutit en god middag (fisk under något slags piccatatäcke med svamp, rostade rotfrukter i ugnen). 

Man känner sig alltid så avslappnad och skön efter bastun, eller som makan tycker; livet blir nog ändå lite roligare ändå.

Bastun här hemma symboliserar också något som är viktigt för mig, nämligen att den är ett verk av mina händer. Varje bräda, varje spik har jag fixat dit, och varje gång jag sitter i bastun tittar jag runt, tänker på den brädan som blev lite skev, på den listen som kunde kommit upp ytterligare några millimetrar etc. Och sen tänker jag att det är bara jag som ser det så, och jag är egentligen rätt stolt och nöjd.

Det är en ganska liten bastu, som inte fick plats på ritningen. Vi fick faktiskt rita den på plats, snickare Göran skakade på huvudet när jag föreslog att vi kunde skära hörnet, men flyttade in duschväggen ytterligare tio cm och byggde väggarna, och ja, duschen håller byggnormen i alla fall. Sen dröjde det ändå innan jag kunde sätta upp panelen, plattsättaren Seppo hade kärleksbekymmer, det blev fel lutning på golvet och han for hem till Finland för att fixa sitt privatliv. Men till slut lutade golvet åt rätt håll, panelen var uppspikad och kaminen inkopplad. Och sen dess badar vi bastu. Det är väldigt skönt. Och enkelt. Och man blir ren, och livet blir lite ljusare efter bastun. Faktiskt!

På återseende//Göran

Och dom har mer i Lissabon

Fasader till exempel. När man kommer första gången till Lissabon slås man av hur husen ser ut. Det kanske man gör annars också, men här är det särskilt spännande, det finns en alldeles särskild stil. Man ser många hus med pastellfärgade fasader, man ser hus där fasaderna är kakelklädda, man ser ornamenterade balkonger i smidesjärn, man ser andra nästan svulstiga ornamenteringar blandat med nya, futuristiskt arkitektoniska fasader, starka färger, glas och betong, ibland sida vid sida och mitt inne i stan, men också ute i det tidigare expoområdet där världsutställningen 1998 ägde rum. 

Kaklet på fasaderna har förstås sin historia, förutom att Portugal är ett välkänt och världskänt kakelland. Efter många bränder i stan för länge sedan, bestämdes det att fasaderna skulle kläs med kakel som stod emot brand och hetta, och minskade riskerna för katastrof. 

Sammantaget kan mitt intryck av Lissabon sammanfattas i begreppet "sliten elegans". Man fick känslan av en snygg kostym som använts lite för mycket, med blank ända och lite fransiga ärmar, men fortfarande med stil.

Till slut ett lite udda inslag i stadsbilden, men det fanns fler. Snacka om graffitti!

Det fanns så mycket att se, så mycket att dokumentera. Det kanske kommer mer. På återseende alltså//Göran

Den bästa kameran

är den som man alltid har med. Eller hur? Idag hade jag inte det! 

På väg hemåt såg jag i ögonvrån och på något avstånd, en grupp som såg ut som komna från någon cirkus, utklädda till clowner.  De hade samlats vid en automatmack, och skulle av allt att döma köra igång någon slags föreställning. Så, direkt hem, hämtade kameran och körde tillbaka, men för sent. Alla hade försvunnit, utom en ensam clown som emellertid också var på väg bort. När jag tittade runt, eftersom det var en så märklig situation utan publik, på en tämligen gudsförgäten plats utan mycket människor eller så¨, såg jag att man hade en relativt professionell filmutrustning. Min tanke är då att man gjorde en inspelning av ett uppträdande som man möjligen ska visa i annat sammanhang. Hade ändå varit kul att fota, vilket ju inte gick utan kamera. Och det är nu eftertankens kranka blekhet kommer in. Ta alltså alltid med kameran, man vet aldrig vad som kan komma i sin väg. 

Några dagar tidigare hade jag ändå faktiskt med kameran, då jag stötte på den här situationen. En lastbil som hade vält på en avfart från en motorled till en annan - högerkurva, svag nerförsbacke, egentligen utan anledning. Ingen skadad, bara smärre materiella skador, men trafiken stoppades upp för några timmar under bärgningsarbetet av bil och släp plus lasten, som såg ut att vara sopor...

Så, den bästa kameran är den som alltid är med.//GöranR