Luciafirandet, och andra fester

Det är lustigt det här med alla våra högtider, våra traditionella svenska(??) firanden. Som julen till exempel; från början ett hedniskt midvinterblot, sedan annekterat av  kristendomen och därefter designat av tyskar och nu senast amerikaner. Eller midsommarfirandet, en fruktbarhetsfest. De ligger ju så att de är lätta att förstå; fest mitt i vintermörkret, i hopp om en vändning, respektive en fest inför sådden, förhoppning om skörd etc.

Även Luciafirandet är en kristen vändning på urgamla seder, om troll och oknytt under årets längsta dag, men hur man egentligen fick ihop detta med en ung jungfru från Sicilien på 2-300-talet efter Kristus, som dels stack ut sina ögon, dels blev bränd på bål och till yttermera visso knivstucken för sin kristna tro, det känns inte så lite konstigt.

Men seden med lussetåg börjar bli gammal, den kan räknas tillbaka till 16 - 1700-talet eller till och med tidigare, även om den moderna versionen med lucia och ljuskrona inte är äldre än sedan slutet av 1800-talet.

I alla fall är just Luciafirandet en stor sak här i Norden. Och följaktligen många luciakonserter, förutom alla privata luciatåg, på daghem och skolor och för våra gästande Nobelpristagare.

Och naturligtvis bevistade också jag en luciakonsert. Stockholm City Voices, en kvinnlig acapellakör av världsklass, med rötter såväl i barbershop som i annan lite äldre och ny/modern acappellamusik, gjorde två framträdanden just luciadagen i Eric Ericssonhallen, gamla Skeppsholmskyrkan, som nu är något av ett centrum för just körmusik.

Det blev en väldigt finstämd och vacker konsert, tillsammans med gästartisterna Joa Helgesson, en stor operabaryton som nu verkar från Berlin, och Love Derwinger, en känd konsertpianist och ackompanjatör. Alla de gamla kända jul- och lussesångerna var med, förutom en mängd moderna sånger, med ett slutintryck av ett rikt varierat och intressant program där sångens och musikens kvalitet var i yppersta klass. En underbar och väldigt stämningsfull eftermiddag. 

Publiken strömmar till i den vackra fd kyrkan

Och vad är väl en luciakonsert utan ett luciatåg?

Sångglädjen lyser igenom.

Och som här.

Joa Helgesson, en under bar sångare och musikant - här den lite mer seriösa sidan.

Här tillsammans med kören

Men här en bejublad Balooföreställning

Disney har en stor plats numera i vår sångskatt och sångtradition. Alla var med här, som förutom Baloo här också Benjamin Syrsa.

När man får fota så här fritt, gillar jag att kunna ta de här snapshotproträtten

Och som sig bör avlutas varje sådan här konsert av rang med Adams Julsång, dvs O Helga Natt. Synnerligen mäktigt, med piano- och körackompanjemang till Joas kraftfulla men ändå lyriska stämma i den vackra lokalen. 

På återseende//Göran

En regnig dag i Boston

När man är på främmande ort och det regnar, blir det gärna museibesök. Nu är vi i Boston, och det regnar! Cats and dogs, som ju man säger. Och för att bryta hotellrumstristessen blev det alltså museum, idag MFA, dvs Museum of Fine Arts, som även när det inte regnar tillhör mina absoluta favoriter när det handlar om muséer. 

Just nu är, förutom alla fasta utställningar som man aldrig tröttnar på, det aktuellt med Goya.

Visste inte mycket om Goya sedan tidigare, förutom namnet och ungefärlig tid då han verkade, 1700-talet, men vederbörligen imponerad. Starka budskap, starka uttryck, fantastiska kompositioner vare sig det handlar om enkla tuschteckningar eller monumentala oljor, och ett ådagaläggande av en oerhörd hantverksskicklighet; uppenbarligen behärskade han alla tekniker som behövdes - olja, tusch, etsningar etc. Han var också en av de första att använda tekniker så han kunde reproducera och printa ut sina verk. 

Tyvärr fick man inte fota inne i utställningen, förstås, men väl i muséet i övrigt, i den stora salen med ett fantastiskt kafé (underbara typiskt amerikanska cupcakes) och den ständiga glasgranen designad Chihuly.

På återseende//Göran

Alla dessa julkonserter i december

December; månaden med den fullspäckade almanackan, med nöjessidorna dignande av julkonserter, månaden då man som aldrig förr går i kyrkan och lyssnar på körer och solister, månaden då man ligger hopplöst efter och aldrig hinner med alla kulturella evenemang som man vill gå på. Gamla artister blir som nya, nya artister poppar upp som svampar efter regn, och alla vill de tolka julens budskap på sitt egna sätt.  Annonserna om olika jul- och adventskonserter överträffas bara av nöjessidornas ut bud av julbord, på svenskt vis, gammaldags eller moderna variationer, julbord med mat från alla världens hörn .

Alltså en späckad månad, där målet är att skapa en julstämning som kulminerar på juldagarna, och där de efterföljande lediga juldagarna blir synnerligen välkomna att kunna ta igen sig på, vila ut och läsa alla böcker man föresatt sig och fått i julklapp , och att umgås med familjen. Dvs de som har familj.

Och i januari är allt glömt och vardagen tar en bråkdels sekund att komma ikapp, och bara lämnar kvar en fadd smak av att allt har gått så fort, igen.  Och efter julens dignande överflöd tittar man sorgset på de nu så magra plastkorten och affärerna laddar upp med blodpudding.

Själv har jag sedan länge insett att det inte finns en chans att hinna med. Jag koncentrerar mig på att försöka se de barbershopevenemang som finns, för att det ju är där jag hör hemma. Dels kören som jag själv sjunger i, som i vanlig ordning producerar Stjärnjul i Filadelfiakyrkan vid St Eriksplan, men också de andra barbershopkörerna som levererar större eller mindre evenemang. Men det är det värt. Det är alltid konserter med hög kvalitet, med underbara artister som gästar, och ett utbud av varierad både julmusik och annan musik. Kan rekommenderas!

Först ut på plan i år var den anrika kören Vocal Vikings, som gjorde en tidig julkonsert i det lite mindre formatet, tillsammans med en jazztrio i en mindre lokal i Sollentuna C. Och förutom att lyssna och njuta av skönsång och härlig musik, så fotograferade jag, förstås. I det avseende jobbiga förhållanden, med framförallt fotografens mardröm; dåligt ljus, med strålkastare som bländade mitt på scenen och lämnade kanterna mörka så det blev minst sagt spännande att exponera. Men roligt var det, och det blev lite grand att titta på efteråt.

Här kommer några exempel.

Vocal Vikings dirigent, Viveka.

Vocal Vikings. Jag ville ha en "laguppställning", med första ledet på knä, som ett fotbollslag. Det ledde först till våldsamma protester; - Vi kommer aldrig ner, och har vi väl gjort det kommer vi inte upp igen. Men det gick ganska bra till slut. 

Jazztrion som både kompade och spelade själva.

Körens egna solist, Gunnar N. 

Här kompad av både kören och trion, i en uppskattad allsång.

Sångglädje - julglädje

Kören med gästande damkvartetter (och hur gör man för att ingen ska blunda?)

.... det sista man såg var hans bländvita skägg. Gläns över sjö och strand, Tomten säljs som isterband. Sedvanlig diktläsning, Tomten. Men inte Viktor Rydbergs variant. Hela texten finns här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2159&artikel=759841

Och till sist en spegelbild. Eller är det en julhägring?

På återseende//Göran

Lagen om alltings spretighet

Jag läste någonstans, möjligen handlade det om bloggar, eller fotoböcker, att: -Du måste ha en tanke, en plan eller linje bakom, annars blir det spretigt. Och det fick det inte bli.

När jag startade den här bloggen för nu drygt ett år sedan, var min programförklaring att jag fotograferar vad som händer i mitt liv runt omkring mig, i vardag och fest, på resor och hemma, dvs i helg och söcken, och ville ha ett forum att visa bilderna i förutom för familjen och på Facebook.

I bloggen har jag tidigare – och kommer säkert göra igen – diskuterat bildspråk, det där med att ha en distinkt stil, förutom allmänna funderingar och berättelser. Mina bilder har varit – och kommer säkert fortsätta vara – allt från storslagna naturvyer till makro, såväl färg som svartvitt och gatufoto och rena dokumentärer. Och så har jag gett uttryck för – och kommer att fortsätta sträva efter och diskutera - min ständiga undran; vad gör en bild bra, dvs när blir en bild så bra att den når bortom den närmaste kontexten, blir allmängiltigt bra så att säga.

Och jag har upptäckt en i någon mån ny fotovärld här på bloggsidan. Flera bloggare har en mer eller mindre distinkt stil, om det nu är företrädesvis svartvitt, stämningsfulla nattvandrarbilder, skira makrobilder eller bilder från fjärran landskap både ovan och under vattnet. Även texterna är inte sällan också hyfsat konsekventa till sitt innehåll för många bloggare. Och jag har funderat över min stil i relation till detta, både när det gäller vad jag skriver om och vilka bilder jag tar, och visar.

Så märker jag att det alltså ändå blir väldigt spretigt. I alla fall. Så tänker jag att det kanske hindrar utveckling; om man konsekvent håller på med något särskilt blir man troligtvis till slut bättre på det man gör. Och om man hela tiden hoppar från det ena till det andra, hinner man aldrig riktigt förkovra sig och utvecklas. Eller?

Mitt fotointresse är allmänt. Jag gillar att fotografera, och är nästan besatt av att dokumentera vad som händer runt omkring mig, att berätta med mina bilder. Jag har en massa olika intressen, men har svårt att i fotografiska sammanhang koncentrera mig på enstaka områden, eller enstaka stilar. Och så får det väl bli då. Jag får fortsätta sträva efter att fotografera så bra som möjligt inom ramen för det jag håller på med, och acceptera att jag kommer att vara generalist och ingen typisk ”sådan där” fotograf.

Men jag gillar att laga mat. Och jag fotograferar ibland vad jag har lagat, tycker att det är kul och tycker om att se på bilder på mat. Nu köpte jag en intressant bok på Fotomässan om just det här med att fotografera mat. Så vi får kanske se (även om jag är en smula skeptisk).

Söndagmiddag idag den 23/11 2014; Spaghetti Bolognese, eller spagetti med köttfärssås.

På återseende//Göran

Mindre marknad men flera bilder

Fotomässan är sig aldrig riktigt lik från år till år. Nya lokaler, annan layout - inte fullt så många prylar jämfört med tidigare, men mera bilder i år i en större utställningssektion, mer action och interaktion. Men fortfarande många människor, mycket att se och höra, många intressanta och tankeväckande föredrag. Och ändå viktigt med prylarna, att få möjlighet se och ta i nyheterna på kamera- och objektivsidan.  Det är svårt att missa den, den är ju också en mötesplats för alla fotografer. 

Storasyster ser dig! 

Leksaker av olika slag var det gott om.

Frågan är bara vad man egentligen behöver, och vad hushållskassan tillåter...

Litteraturavdelningen kändes större i år. Det finns uppenbarligen oändliga möjligheter att åtminstone teoretiskt vidareutveckla sig som fotograf.

Bengans bilder betraktades, och diskuterades.

Och fotoklubbarna hade fått större utrymme, där det var mycket action.

Sammantaget en mix av många olika intryck. Och trevligt att strosa omkring en hel dag, kika på bilder och grejor - inte utan att jag blev direkt sugen på Olympus nya objektivflaggskepp, det nya ljusstarka telet 40-150/2,8 - träffa fotovänner och så, men man blir trött. Hade tänkt komma flera dagar, men det är frågan, man blir rätt mätt efter en dag. 

På återseende//Göran