Fotoåret 2014 - en kort tillbakablick

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att fotoåret 2014 blev ett bra år. Planeringsmässigt höll det inte ända fram, eller snarare blev det inte riktigt som jag tänkt, men å andra sidan blev det fotograferat en hel del ändå. Och bloggandet b lev tämligen regelbundet, utan några alltför långa pauser.

Fylld av föresatser inför det nya året tänkte jag, liksom många andra, att försöka göra en ”en-bild-om-dagen-i-ett-år” – svit, och gick därför med i Fotoutmaningen 2014 - 365 bilder. Det lät enkelt och bra, man hade 365 teman som man fick välja bland, och man fick ladda upp bilder i eget tempo. Till en början gick det jättebra, men sedan tröt orken, och tiden, och det blev en börda att försöka illustrera de olika teman, så efter lite drygt 100 bilder rann det projektet ut i sanden.

Så här i efterhand kan jag ju emellertid se, att jag inte saknade motiv, och jag hamnade aldrig riktigt i dilemmat att jag inte visste vad jag skulle fotografera.

Min målsättning, och bloggens motto när det gäller min fotografering är ju att dokumentera vad jag är med om, vad som händer runt omkring mig, till vardags och till fest. Och uppenbarligen hände det en hel del; resor och andra tilldragelser, där mitt musikintresse och körsång hjälpt en del. Jag menar, Las Vegas räcker ju ett tag, särskilt när jag kunde komplettera med Grand Canyon.

På utrustningsfronten är jag också tillfreds. Jag har mina m43-kameror, Olympus OMD EM-1 respektive EM-5 med en del bra objektiv, så fastän jag i grunden är en prylnörd behövde jag egentligen aldrig sukta efter nya grejor (möjligen skaffade jag delar av utrustningen under året…). Och jag är väldigt nöjd med mina kameror och tillhörande utrustning.

Sen att jag ändå inte riktigt kan släppa tanken på fullformat, dvs 24x36mm, är en helt annan sak. Jag ger mig ändå lite för storlek och vikt, och Sonys variant, hur lockande den ter sig, är inte riktigt framme ännu i mina ögon.

Så nu en liten bit in på det nya året avslutar jag med den sista bilden för 2014, från Berwaldhallen och Strausskonserten – fast egentligen blev det den första på det nya året, det var ju nyårsdagen!!! Men, det känns som det var en värdig avslutning av förra året, så jag räknar den till 2014.

 Nu frågar sig kanske vän av ordning hur planeringen gäller för det nya året, 2015. Svaret blir enkelt, och grundar sig på tidigare år: Jag fortsätter att fotografera vad som händer mig, vad jag är med om utan att göra någon annan planering. Jag räknar med att det kan bli en del fototorka, men då får jag väl göra nånting åt situationen då.

På återseende//Göran

Nyårsdagen och sedvanlig nyårskonsert - Strauss i verkligheten

Traditionellt gäller två saker på nyårsdagen; backhoppning och Wienervals.

Backhoppningen i TV från Garmisch-Partenkirchen är perfekt förmiddagsunderhållning, för en dag efter kvällen och festen före.

Nyårskonserten med Wienfilharmonikerna är en lika perfekt eftermiddagsunderhållning. Den arrangerades första gången den 31. Dec 1939 i Wien och har varit en tradition på nyårsdagen sedan 1941. Från 1959 har den sänts i svensk TV, varje år. Via Eurovisionen sänds den i fyrtio länder över hela världen.

Men vi har en alldeles egen nyårskonsert, med Straussmusik  - varje år i Berwaldhallen sedan flera år, som anordnas av det svenska Straussällskapet med Stockholms Strauss-Orkester.

För makan och mig var det tredje gången vi startade det nya året med att bevista den konserten. Det är alltså mest musik av Strauss; pappa Johan (d.ä) med sönerna Johan (d.y.), Josef och Eduard, som under många år dominerade musikscenen i Österrike och Wien, ofantligt produktiva, men även av andra samtida kompositörer.

Straussmusiken, eller Wienervalsen, är egentligen ganska mångfacetterad, med de smeksamt böljande valstonerna (naturligtvis) men också taktfasta och klämmiga marscher, snabba och glada polskor förutom mer vemodiga och känslosamma nästan ballader. Mycket av musiken är dansant, och varje år har man med dansare som illustrerar musiken. 

Orkestern stämmer som vanligt innan man sätter igång. Munderingen, de röda frackarna, stammar från kejsar Franz Joseph, som när han bildade den wienska varianten på 1800-talet ville ha dem i uniform. Och då blev det så här. 

Harpan med sin harpist är ett viktigt instrument i musiken. 

I pausen, och innan man sätter igång igen.

Orkesterns chef, konsertmästaren.

Avtackningen under publikens jubel, med två av dansarna och dirigenten i förgrunden. 

Och så tack för i år. Det planeras förstås en ny konsert nästa år, samma tid och samma plats. 

Ett underbart sätt att fördriva årets första dag på!

På återseende//Göran

Isaktiviteter

Jag har varit lat den här julhelgen. Jag har knappt kommit utanför dörren, trots det fina vädret med solsken och vitt på marken - lite av en drömsituation för oss fotografer, ju. Å andra sidan har det blivit en del gjort på andra områden, det har sorterats och slängts och plockats i ordning, vilket också behövs. 

Men idag kom jag mig iväg i alla fall, om än lite sent. Jag tog min vanliga promenad i skogen hemmavid, runt den lilla sjön. Det var en del aktiviteter ute på isen, och rätt så mycket folk ute. Det såg ut som om man skottade undan snön och gjorde en bana - för att åka skridskor? Jag vick svar när jag hade gått runt och kom tillbaka. 

Det var alltså en del folk ute på isen, till och med en vinterfiskare som pimplade. Aldrig sett förut här - undrar om han fick nån fisk. 

Men det var en startbana, för modellflygplan. Visade sig vara rätt så mycket pyssel innan planet kom iväg.

Under tiden lite titt i omgivningen. Den typiska vinterutflyktsfrukten, som kontrasterar fint mot det vita. Men den hör ju egentligen hemma i tunnan bredvid.

Klart för start. Förväntansfulla åskådare samlades - spänningen steg.

Flygturen blev emellertid inte så lång. Missade den - för dåligt ljus för att få fokus, men den stannade så här efter några meter både i distans och höjd.  Man försäkrade mig ändå att planet hade flugit flera kilometer, tidigare. 

På återseende//Göran

Piff? Eller Puff?

Eller egentligen ingen av dem. Piff och Puff (Chip and Dale) är ju inga vanliga ekorrar utan mer som små murmeldjur - groundhogs, eller woodchucks. 

Det här är en "riktig" ekorre, och det var rätt så gott om dem i Boston Commons, Bostons stadspark. Och de var, om inte direkt tama, så väldigt orädda. Tyvärr innebar det inte att just den här lille gynnaren också var stilla och poserade. Nej, han sprang runt hela tiden, och satt han stilla så stack han iväg ett litet stycke, just när man skulle fokusera. Det är hårt att vara naturfotograf.

När jag var liten såg jag många ekorrar, även om de var betydligt mindre än sina nordamerikanska släktingar. Sen försvann de nästan, och om man såg någon, var de magra och skabbiga. Undrar om de drabbades av någon kollektiv sjukdom. Nu har jag börjat se dem igen, men egentligen bara enstaka.

Alla verkade må bra, stora och tjocka och välfödda, med glans i pälsen och otroligt borstig svans

Han sprang omkring oss som om han ville ha mat. Och det kanske han är van vid, vad vet jag?

Och sedan funderade han lite, innan han stack iväg till ett annat träd. Möjligen tröttnade han.

Men väldigt söta. Gulliga kanske till och med. 

På återseende//Göran

Boston MA, USA

Som framgick av  tidigare blogginlägg så regnade det i Boston när vi var där förra veckan. Men inte nog med det - det var dimma också. Allt som allt tråkigt väder, ungefär som här hemma, men vi hade ju annat att göra också, så det gick ingen nöd på oss. Vi bevistade dotterns examenskonsert, åkte sightseeingbussarna (alltid väldig trevligt, var man än åker - rekommenderas!), besökte Chinatown och hittade en av de mest populära och bästa kinarestaurangerna - vi hade det bra, trots vädret. 

Men, det var lite tungt att vakna upp och se över stan, där man knappt såg handen framför sig.

Turistbussarna - alltid väldigt informativt och trevligt, med kunniga chaufförer.

Quincy Market. Kul att ha julgransprydnader som representerar var man har varit. Och i Amerika finns det att välja på...

Quincy Market är gamla hamnmagasin. Här finns allt, om man är ute efter souvenirer och krimskrams.

Minns ni de gamla Dinky Toysbilarna? Här igen, i modern tappning.

Det här är inte ovanligt i Boston, dvs små kyrkor av olika slag, liksom insprängda bland den övriga bebyggelsen.

Boston Common, den äldsta parken i USA, faktiskt. Fullt med julgransbelysning i träden i den delen av parken som heter Public Garden, mer av botanisk trädgård.  Och det regnar!

Ekorrarna är större än de svenska (förstås), och i stort sett tama. Väldigt söta, och oemotståndliga.

Mat- och interiörbilderbild från China Town, i en av de mest populära och bästa restaurangerna, Gourmet Dumpling House. Alltid kö, alltid mycket folk, men fantastisk mat, särskilt alla olika dumplingsknyten.

Man tar julen på allvar i USA. Överallt hör man julmusik, dvs överallt i hela stan; i taxibilarna, på bussarna, i alla affärer, i galleriorna, på gatorna. Och julgransprydnaderna hittar man också överallt. Kanske lite stora för den egna granen...

Många bilder, men alltid svårt att välja ut när man vill berätta om något, var man varit etc.

På återseende//Göran