Fotografering med objektivlocksobjektivet

Så jag tog med mig mitt objektivlocksobjektiv på min EM-5  på en lunchpromenad på Liljeholmskajen i Stockholm.  Det var gråväder, med ganska tunga moln, där man ändå kunde se solen lysa igenom korta stunder (som jag missade). Kallt och lite ruggigt som det gärna blir med temperaturer bara strax över nollan så här framåt vårkanten, utan någon snö som isolerar eller lyser upp. 

Liljeholmskajen, eller Årstadal, är ett tämligen nybyggt område. På ena hållet är det bostäder, restauranger och affärer, åt det andra hållet är det arbetsplatser, restauranger och lite färre affärer. Det finns ganska gott om öppna platser med olika typer av konstverk, men inte några riktiga grönområden eller parker, vilket är synd och en klar planeringsmiss. Kajen erbjuder emellertid en trevlig strand- eller snarare kajpromenad, som flitigt utnyttjas, året om som det verkar. 

Nästan det första som mötte mig var dessa tre frodiga damer, som möjligen solade sig.

En liten japansk trädgård som försöker övervintra.  

Några böcker utslängda på gatan, symboliserande - ja vadå? Kunskapsföretag kanske?

Några cyklar som var lite slarvigt parkerade utanför en marina med övervintrande båtar.

Långa härliga träbryggor längs kajen, som gjorda för att sitta och gotta sig i solen. Lite glest idag, dock.

En spegelselfie till sist, i ett av de installerade gatukonstverken. 

Lite tveksam känsla till objektivet. Kameran blir diskret, och nästan fickvänlig, men jag saknar att ställa in, fokusera och exponera. Och, kvaliteten lämnar en del över, tittar man närmare är skärpan inte så häftig. Men, jag kommer att fortsätta med det. Har en tanke om att det möjligen kan vara ett fotopromenadsobjektiv. Kanske man får programmera om sina preferenser.

På återseende//Göran

Vevlira och annan musik. Ordensväsende, palats och stipendier.

Först: Alla bilderna tagna med mobilkameran, Samsung S4 (I hate that f….r!). Svår att hålla still, ingen distinkt avtryckning, bilder som håller dåligt för normal redigering, ingen kontroll. Men, det var den kamera jag hade med mig, vilket per definition gör den till den bästa kameran, då och där, ändå.

Jag var idag på stipendieutdelning, en frimurarloge i Stockholm som delar ut stipendier till lovande unga musiker. Konsert i samband med utdelningsceremonin, där de unga lovande musikerna fick möjlighet att visa varför de fått sina stipendier. Och det blev en härlig upplevelse. Så många duktiga ungdomar det finns, och vilken härlig konsert det blev.

Bååthska palatset i Stockholm räknar anor från 1600-talet, med rötterna i medeltiden, eller till och med strax innan. Det är till- och ombyggt sedan dess, men anorna lever kvar. Fantastiska lokaler, stora salar fulla med stora målningar av stora män och kungar, andra väggar fulla med heraldik och Riddarsalen, där konserten hölls, byggd som en basilika, med gotiska pelare och rosettfönster, inte så lite påminnande om en kyrka. Det var frack som gällde, och förstås lång klänning. Mörk kostym fick duga också, vilket var tur för mig.

Min roll i det hela var att agera ombud för min dotter, som fått stipendium, men inte kunde vara med, då hon bor och studerar i Boston, och hade ett för tajt schema.

Jag har ingen erfarenhet annars av ordensväsen, har aldrig varit intresserad, och har väl sett på det som Kolingen på tandborsten. Men, hela tillställningen var imponerande, och det finns en stor sak i all filantropisk verksamhet som härrör från bland annat ordensväsendet. Och att sponsra dessa duktiga unga musiker är en stor och bra sak. Är inte förvånad om vi får höra av och om flera av dem inom en inte alltför lång framtid. 

En ung jazzmusiker laddar upp.

Den nästan kompletta gruppen av unga duktiga musiker.

Mörk kostym, med slips och allt, hela kitet. Lite kul att vara fin, så här ibland, även om det inte blir så ofta.. 

Det var mest klassisk musik som gällde, men en kille som spelade vevlira bröt av på ett härligt sätt, och så förstås jazzgitarristen. 

På återseende//Göran 

Mer om vad är en bra bild, och för vem?

Stötte på begreppen ”wu” respektive ”wabi” i en annan blogg, relaterat till bild, bildupplevelse och bildkvalitet. Det gav näring åt mina allestädes närvarande tankar om själva den här grejen med ”vad är en bra bild”, som jag reflekterat över tidigare.

Det var lite svårt att riktigt greppa innehållet i wu/wabi. Som jag förstår det handlar wu om hantverk, hantverksskicklighet, men inte bara om det, utan också om någon slags känsla i detta, att liksom lägga ner sin själ i själva utförandet. Wabi skulle innebära ännu mer av känsla, nostalgi eller att ingå i ett sammanhang, att det skulle liksom finnas en själ i bilden (i det här fallet), möjligen något som skulle bli mer universellt. Det finns av allt att döma ytterligare ett begrepp, sabi, som används tillsammans med wabi och som då är ytterligare dimension av känsloupplevelsen, ännu mer av nostalgikaraktär. (I detta ska sägas att jag är fortfarande inte alls hemma med begreppen, jag kan mycket väl ha både missuppfattat och hamnat snett i övrigt med tolkningen)

En direkt sanning är att en bild hör hemma i sin kontext. Upplevelsen, och i samband med detta, värderingen av bilden ligger i betraktarens ögon. När jag tar bilder från ”min värld”, kan jag lägga ner min känsla i bilderna, de betyder mycket för mig. Likaså, mina vänner, som finns i den här världen, kan på samma sätt se betydelsen av bilden, värdet av den, eftersom den är hämtad från vår gemensamma värld, och finns i den kontexten, i det sammanhanget som vi delar.

Bilden kan i detta äga grad av kvalitet, någon slags hantverksskicklighet – komposition, skärpa, färgrymd, dynamik etc, men det räcker inte för alla andra, för att göra bilden bra, eller intressant i ett större perspektiv. Det som ger en djupare upplevelse är då själva delaktigheten, känslan av sammanhang, att man, när man ser bilden, ingår i ett större helt tillsammans.

Så, jag var och hälsade på min gamla kör häromdagen, men mitt nya objektiv Olympus mZuiko 40-150/2,8. De här människorna känner jag väl, sedan långt tillbaka. Världen vi delar, barbershopsång, är likaledes bekant av oss, vi tillhör den tillsammans. Det finns en hög grad av igenkänningsfaktor för oss i vår gemensamma värld, vi ser och känner igen känslan, och då är bilden bra, för oss, även om den inte räcker till i ett ännu större sammanhang. Och mer och mer räcker det för mig. Den här typen av dokumentation blir mer och mer mitt fotograferande. 

Sen måste jag uttrycka min glädje med mitt nya objektiv. Värdelösa förhållanden ur ljushänseende, färg/vitbalans etc, fick jobba med höga ISO-värden, men ändå, alltså. 

På återseende//Göran

Med rytm i blodet? Eller? Nej, det var längesedan....

Väl hemkommen från fredagens jympapass, med efterföljande bastu och bastusnack med jympakollegor, inser man flera saker:

• Ingenting är gratis
• Det märks att man blir äldre
• Samvariationen av ökad ålder med ökat bukomfång borde inte vara nödvändig, men är till förfång när den är det.
• Rytmen är inte längre självklar
• Och, faktiskt att det kan vara skönt när det gör ont.

Tittar jag tillbaka har jag alltid varit igång med olika fysiska aktiviteter, om än i perioder. Det blir nog lätt så när man har ett tonårsförflutet som idrottsutövare. Emellertid har perioderna emellan blivit längre, vilket gett utrymme för negativa följdverkningar och allt svårare att komma igång igen. Att man sprungit maraton för 25 år och lika många kilo sedan hjälper inte idag. Faktiskt!

”Jag har alltid varit lättränad”. Jo, pyttsan, det gäller inte längre. Och rytmkänslan, om man nu har haft någon, verkar helt borta, svårigheterna att samtidigt röra på armar och ben i takt med musiken i komplicerade turer är uppenbara och borde filmas. Det är ren underhållning.

Men, det finns inga gratisluncher, vill man komma igång så kostar det på. Samtidigt finns det ju så härliga belöningsinstrument inbyggda i detta, som känslan efter ett jympapass när man är trött och svettig, de praktiska följderna när det blir lättare att gå i trappor, orka med dagen och kunna knyta skorna utan risk för blodstörtning.

Och nu, när jag ser ut genom fönstret, så har det börjat snöa. Ytterligare träningspass, men också lättare att skotta när man orkar mer. 

Frukt är också hälsa, och sol.

På återseende//Göran

Drömmen om Leica

Eller finns det något mer njutningsfullt än att packa upp nya elektroniska grejor, allrahelst fotoprylar, ur sin kartong för första gången, ta bort transportplasten och känna på den nya leksaken?

Jag vill gärna betrakta mig som en ganska måttfull person, lite sansad så där när det gäller prylar. Jag kämpar mot prylhysteri, jobbar aktivt mot konsumtionsraseriet och är kritisk mot konsumtionssamhällets slit och släng.

Men så är det där med kameror, då. Och objektiv. Bland annat.

Som förvandlad till någon slags Mr Hyde dras jag till nyheter, läser rumoursidorna om eventuella nya släpp av kameror och gluggar – kanske inte riktigt besatt, men i alla fall väldigt intresserad.

Nu köper jag inte allt nytt som kommer, långt därifrån. Men, det är viktigt med kvalitet, och när jag fått ögonen på något har jag svårt att släppa det.

Exempelvis Olympus nya glugg 40-150/2,8 har sedan jag först läste releaserna triggat igång mina spottkörtlar, och när jag sedan kunde klämma på det på fotomässan i höstas har jag varit fast.

Ändå har jag kunnat bärga mig - det handlar om ganska saftiga pengar trots allt – ända tills nu, då jag kom över ett erbjudande som det var svårt att tacka nej till. Om jag fattat det rätt har jag inte bara sparat pengar utan också tjänat på affären. Eller?

Så objektivet kom idag på posten, eller rättare sagt till den lokala Shellmacken. Och jag använde det idag för första gången lämpligt nog på min fotoklubbs möte ikväll.

En underbar pjäs. Något stor och tung relativt m43, även om de stora och tunga DSLR-pojkarna tyckte det var lätt och smidigt. Bländare 2,8 rätt igenom klarade ljuset med en liten ISO-höjning, och det verkar vara snorskarpt. En fröjd att använda.

Jag gjorde en prioritering här. Drömmen om den analoga Leican som jag närt en tid får fortsätta vara en dröm, ett tag till verkar det som. 

Samtliga bilder tagna med den nya gluggen, ISO 800 för det mesta, utom några bilder som faktiskt var uppe i ISO 3200. Känner mig väldigt nöjd så långt.

På återseende//Göran