Vi är alla fotografer, fast olika

Alla är fotografer är igång igen. Och lyckas, precis som förra omgången, att röra upp känslor, uppenbarligen särskilt hos oss som fotograferar. Intressant, faktiskt. Jag fick se det första avsnittet i kväll.

Det är inte mycket, snarare väldig lite fototeknik i programmet. Vill man lära sig fotografera är det nog inte rätt program. Eller, kanske det är just det ändå. För visserligen inte ett ord om bländare och slutare, inga diskussioner om brus och högt ISO, inte ens begreppet skärpedjup var med. Och det stör alldeles klart.

Men, det handlade om något som egentligen är mycket viktigare, dvs bilden, själva idén med vad vi fotograferar; hur vi ser bilden beroende på vilka vi är, vad vi tycker, vad vi har med oss i bagaget i form av erfarenheter och kunskap etc. Och det är intressant.

Första avsnittet med Genusfotografen och Emilia Bergmark Jiménez handlade om hur vi har så lätt att falla i de vanliga fällorna med fördomar som vi kanske inte ens är medvetna om. Det blir emellertid viktigt när vi fotograferar, hur vi ser och hur vi framställer. Frågan blir också större när det kommer till diskussionen varför vi fotograferar, och varför vi tar de bilder vi tar. Man ser det klarare kanske i reklamvärlden, där stereotyperna frodas, men det finns också sannolikt i vårt vardagsfotograferande hur vi väljer att ta bilden och vilken bild vi tar. 

En sån här bild till exempel, från Saigon; kulturkrock, som speglar min förundran över sättet att leva, på ett vis som är helt otänkbart i min kultur, och hur kameran åker fram för att dokumentera och minnas (kanske finns det nåt gendertänkande här också i hur personerna framställs, men det undgår mig just nu). Men vad säger bilden mer, om mig till exempel?

Jag kommer att försöka se kommande avsnitt av serien, jag gillar konceptet.

På återseende//Göran

Årstidsreflektioner. Och avlägsna fåglar.

Under sommarutflykter i de norra delarna av Sverige, på jakt efter nya fiskevatten och flugfiskemöjligheter har vi ibland kört förbi vintersportorter, som i skenet av sommaren tett sig väldigt övergivna och undantagna. Det blir en nästan sorglig känsla att se de stängda kioskerna, de stillastående liftarna utan liftkorgar, och tomheten fjärran från allt liv och rörelse vi vet förekommer på vintern. 

Samma gäller i hög grad sandstränderna, badstränderna. Det finns en särskild sorts tomhet och övergivenhet över dem off season, som om de egentligen är ämnade till något annat och större, men nu får ligga där, ödsliga och sparsamt befolkade av påbyltade människor på sin dagliga promenad, med lek- och sportattiraljer som kräver ett annat klimat, ett helt annat liv med badande människor under sina solparasoller. 

Här är det nu februari. Solen skiner visserligen, men det är bara 12-13 grader i solen, och det blåser nästan halv storm. 

Så till de avlägsna fåglarna: Torrevieja ligger emellan Medelhavet och två stora saltsjöar, Laguna Salada de Torrevieja och Laguna Salada de La Mata. Här bildas ett mikroklimat som sörjer för viss temperering, både sommaren och vintern, med många soltimmar och ett behagligt klimat i sig. De här sjöarna är också tillflyktsort för vanliga flyttfåglar från Sverige. Så till exempel häckar tranorna här under vintern, innan de på våren flyger norrut och kan fotograferas vid Hornborgasjön. 

Men, eftersom de är här nu, och jag är här nu, tänkte jag att de också skulle kunna fotograferas här, vilken tanke dock gick om intet. Man kommer ner till sjöarna bara vid särskilda ställen, där man har ordnat med observatorier, gömslen och utsiktstorn. Det är jättefint arrangerat, bara att fåglarna föredrog att vara någon annan stans, lite längre bort där jag visserligen kunde se dem, men inte nådde dem med mitt 35-100-objektiv i m43-tappning (motsvarande 70-200).

Här borta fanns alla fåglarna. De skarpsynte anar faktiskt en fågel strax till höger om mitten, men bättre än så blev det inte. 

Nå, det kommer fler tillfällen. Tills dess - på återseende//Göran

Fika på stan, i solen

Fortfarande bra väder på Spaniens östkust. Solen värmer fortfarande i lä, men luften har fått lite bett i sig. Ännu dock  väldigt likt en svensk normal sommardag. 

Den lilla hunden hade av allt att döma varit med förr. Den låg så stilla, drack sitt vatten i sin skål på bordet, och avvaktade i övrigt. 

Inga problem att ta med sina husdjur på offentliga inrättningar här. 

På återseende//Göran

Piff? Eller Puff?

Eller egentligen ingen av dem. Piff och Puff (Chip and Dale) är ju inga vanliga ekorrar utan mer som små murmeldjur - groundhogs, eller woodchucks. 

Det här är en "riktig" ekorre, och det var rätt så gott om dem i Boston Commons, Bostons stadspark. Och de var, om inte direkt tama, så väldigt orädda. Tyvärr innebar det inte att just den här lille gynnaren också var stilla och poserade. Nej, han sprang runt hela tiden, och satt han stilla så stack han iväg ett litet stycke, just när man skulle fokusera. Det är hårt att vara naturfotograf.

När jag var liten såg jag många ekorrar, även om de var betydligt mindre än sina nordamerikanska släktingar. Sen försvann de nästan, och om man såg någon, var de magra och skabbiga. Undrar om de drabbades av någon kollektiv sjukdom. Nu har jag börjat se dem igen, men egentligen bara enstaka.

Alla verkade må bra, stora och tjocka och välfödda, med glans i pälsen och otroligt borstig svans

Han sprang omkring oss som om han ville ha mat. Och det kanske han är van vid, vad vet jag?

Och sedan funderade han lite, innan han stack iväg till ett annat träd. Möjligen tröttnade han.

Men väldigt söta. Gulliga kanske till och med. 

På återseende//Göran

Las Vegas - en återblick

En del av bilderna visade tidigare, men jag har roat mig med att göra ett bildspel, med musik till. En liten berättelse om hur jag såg staden; allt glitter och glamour å ena sidan, men också den andra sidan av myntet med bland annat mer eller mindre trasiga människor som alla försöker överleva på olika sätt i denna anakronistiska stad.

Länken ligger på Youtube. Tips: klicka på "YouTube" nere till höger i listen så kan man se bilderna i fullformat (vilket de tjänar på).

På återseende//Göran