Tema 242: Resenär (5/365)

Tema 242 - Resenär. Fotoutmaningen 2014, 365 foton. Inlägg nummer 5.

Den som reser har alltid något att berätta, och resandet vidgar våra vyer i bästa fall. Men, en resa kan också ta på krafterna, och den där känslan, när det är sent, man är jättetrött och inte har någon stans att ta vägen medan man väntar på bagage eller något annat, och bara önskar att man var hemma, kunde krypa ner i en riktig säng, helst ens egen ...

Bilden tagen den 18. januari mitt i natten på flygplatsen i Alicante, när det tog jättelång tid att få väskorna.

Finns det något ödsligare än en flygterminal utanför "rush hour"?

Olympus OM D E-M1 med Leica DG Summilux 25mm/1,4. 1/13 sek vid f2,8 och 25mm, ISO 200.

Om ni vill läsa mer om Fotoutmaningen 2014, se vilka teman det finns, kolla bilder etc, klicka på bildlänken här till höger. 

På återseende//Göran

Tema 76: Gatukonst (1/365)

Temanummer 76 "Gatukonst" i fotoutmaningen 2014: 365foton.se. Bilden är tagen onsdagen den 22.januari, i Torrevieja på Costa Blanca i Spanien.

Mitt första inlägg i den här fotoutmaningen!

Månne återvinningen går bättre så här? Den blir i alla fall roligare.

Vill ni se och läsa mer om den här fotoutmaningen, kolla årets alla teman etc, så klicka på bildlänken här till höger 365foton.se.

På återseende//Göran

Time Out och Carpe Diem

Planerad time out – två veckor på Spaniens östra kust, Costa Blanca. Välbehövlig ledighet efter ett långt arbetsliv, innan jag fortsätter jobba, med reducerad fart. Tänkte att jag nu och framöver skulle ägna mig åt mina intressen fullt ut, dvs fotografering, körsång, flugfiske när säsongen sätter in, men sen kom jag på att mitt jobb också faktiskt hör till mina intressen. Och kan man ha det i en annan takt tar det inte så mycket tid från det andra.

Nu sitter jag i alla fall här i en liten spansk stad. Inga turister så här års, allt är lugnt och skönt, och stan fungerar faktiskt bättre. Allt är öppet, men det är inga köer, och till och med den allmänna prisnivån är klart drägligare. Och solen skiner, det är riktigt varmt i lä, och det är jätteskönt.

Den svenska vintern i all ära, det kan vara jättefint och det är mycket man kan göra, men jag har mer och mer känt behov av en dosis sol och värme mitt under den mörkaste och kallaste perioden hemma i Sverige.

Det finns inte just nu så mycket att göra här, minst av allt de vanliga vardagsbestyren som annars tenderar att hela tiden komma i vägen. Så jag sitter här och har det hälsosamt tråkigt. Kameran är med förstås, och datorn. Och så tänkte jag att jag äntligen skulle hinna med Moderskeppets Lightroomkurs, och lära mig den nya uptunen till kören. Och det är underbart att rå sig själv, bestämma schemat själv och så – minns ni uttrycket Carpe Diem?

Vi kom sent. Lång väntan vid bagagebandet.

En liten vit häger som inte fick vara ifred för fiskmåsarna.

'

Solnedgång över en helt tom strand. Inget badväder trots allt.

Och glasskiosken öppen, men ingen kö.

Alla bilderna tagna med Olympus OM D E M1, Panasonic Leica Summilux 25mm/1,4. (tänkte jag skulle lära mig kameran ordentligt nu, blir mer  och mer förtjust i den)

På återseende//Göran

Luau - fest på Hawaii

Om man har varit på Hawaii måste man ha varit med om en luau! En luau är en fest med mat och sång och musik och uppträdanden, med typiska traditionella polynesiska och hawaiianska danser, sånger och berättelser som bygger på ibland urgamla sagor och skrönor.  

Vi var på en sådan fest som ägde rum på en gammal tidigare sockerrörsplantage, Kilohana Estate, nu iordningställd för fester och tillställningar av det här slaget.  Hawaii var berömt för sin sockerproduktion sedan tidigare, men nu finns ingen sockertillverkning kvar, den sista sockerplantagen stängde för bara några år sedan.  I och för sig kvarstår romtillverkningen – rom bygger ju på bland annat rörsocker – och Hawaii har en betydande tillverkning av synnerligen god rom.

Den luau som vi besökte var magnifik. Massor med god mat, en fantastisk buffe med många hawaiianska specialiteter, och en mäktig föreställning med dans, musik och sång, där man beskrev i sagoform tillblivelsen av öriket Hawaii, hur man färdades mellan örikena i Polynesien, och varför. Som i så många andra sammanhang byggde det på kärlek, revirstrider och påverkan av högre, mer andliga makter. Föreställningen var en upplevelse!

Ukulele och rom - väldigt typiskt för Hawaii.

Graciös huladans, på riktigt.

Det fanns en genuin glädje i framförandet, även om det i högsta grad var professionellt.

När jag skulle åka till Kauai sa man; - Du måste kolla soluppgången. Den är fantastisk. Och det var den, förstås. Man gjorde också en ritual till den. Jag har tidigare varit med om att man ritualiserat solnedgången, men aldrig soluppgången. Väldigt trevligt, ändå.

Och det var inte bara jag som var uppe och skulle föreviga det hela. Undrar i hur många smartphones, eller på hur många hårddiskar det finns soluppgång på Kauai, runt om i världen?

Det är långt att resa till Hawaii. Men det är värt det, och kan rekommenderas. I allra högsta grad. Längtar tillbaka.

På återseende//Göran

Bilderna tagna med Olympus OM D E M5 och diverse objektiv, samt med Olympus Tough TG-810.

Brasfotografi, eller mer minnen från Hawaii

I min flugfiskevärld finns ett begrepp som heter brasfiske. När säsongen är slut (för de flesta) ägnar man de långa mörka vinterkvällarna att sitta framför brasan och läsa goda böcker om flugfiske, gå igenom utrustningen, binda flugor  och drömma om nästa säsong då man ska ta den där stora öringen …  

Undrar om man kan tillämpa samma begrepp på fotografering?  Märker i så fall att jag sista tiden mest ägnat mig åt brasfotografi. Har inte fotat så mycket på länge – trots min nya kamera -  mer än mat som jag lagat, lite slött så där, men mera suttit med Lightroom för att gå igenom alla bilder från Hawaii i höstas.  Rätt skönt, faktiskt att i vårt sura vinterväder minnas och drömma sig tillbaka till solen, stränderna och bad och alla upplevelser.

Vi avslutade vår Hawaiiresa på ön Kauai, den gröna ön, också känd för att väldigt många kända filmer spelats in här, som Jurassic Park, The Descendants och många fler. Kauai var betydligt mer ”på landet” än Oahu och Honululu, mer avspänt, lite enklare.  Vi åkte runt, paddlade kanot på floderna, gick i djungeln och hittade The Secret Waterfall, som kanske inte var så hemligt, vi badade och gjorde utflykter till inspelningsområdena. Och så var vi på en Luau, en polynesisk/Hawaiiansk fest, med mat,  dans, sång och musik av ursprungskaraktär. 

Först en aktuell bild; Baconlindad hjortfärslimpa på en bädd av rödkålssallad, med äppelssmörsås. Väldigt gott, men inte så nöjd med bilden, fr a inte med kompositionen.

Men över till Kauai, då.

Kanoting på en av floderna, dubbelkanot med min dotter, ett vågspel som fungerade över förväntan.

Det hemliga vattenfallet som vi hittade efter en timmes vandring genom djungeln. Allt sådant här vatten är ackumulerat regnvatten, det finns inte något grundvatten.

Stränderna var fina, men på sina ställen var havet lite lurigt. Fungerade i alla fall bra för både vanlig surfing och som här kitesurfing. 

Sådana här tuppar sprang omkring överallt. Ingen brydde sig om dem. 

Och det fanns också fina badstränder, förstås....

som vi delade med sköldpaddorna, som kom ända in till strandkanten ibland. Mäktigt!

Fortsättning följer - på återseende//Göran