I Väst - och Öst, Checkpoint Charlie
Senast jag var i Berlin var sommaren 1991. Det hade då gått två år sedan muren revs, stora delar av den var emellertid kvar mitt i stan och det var en tydlig skillnad mellan västsidan och östsidan, man visste precis var man var och när man passerade gränsen. Grått och torftigt i öst, grällt och festligt i väst.
Värden för det B&B vi bodde på, en övertygad öststatsberlinare, var direkt negativ till förändringarna. Nu var, bland annat, sommarlägren för hans son plötsligt avgiftsbelagda, och dessutom fans det inte längre något som hindrade att han skulle besöka sin syster på västsidan, något han nogsamt hade kunnat undvika i många år.
Nu, 17 år senare, är allt förändrat. Det finns inte längre någon direkt synbar skillnad mellan något väst eller öst. Man har byggt väldigt mycket, restaurerat annat och stadsbilden är helt ny och moderniserad jämfört med då. Muren är borta, förutom någon kilometer i utkanten som är bevarad av närmast museala skäl.
Men fortfarande säljer man parafernalia från det kalla kriget på gatorna, uniformspersedlar från Östtyskland och Sovjet, bitar av muren etc, och staden är fortfarande full av minnen från både andra världskriget och det därpå följande kalla kriget med bland annat ett delat Tyskland.
Vårt hotell ligger på Friedrichsstrasse, precis där Checkpoint Charlie låg, den kanske mest kända gränsövergången, i de allierades – USA’s - kontroll. Man har byggt upp baracken som var gränsporten igen, där finns ett museum i vars butik man fortfarande säljer bitar av muren, fast nu bättre förpackade än sist jag var där, och nästan hela kvarteret är ett levande monument över muren. Numera kan man låta sig fotograferas tillsammans med förmenta amerikanska soldater vid sandsäckarna vid kuren, skylten med informationen att man nu lämnar den amerikanska sektorn finns kvar (kopia, men originalet finns bevarat). På dagarna fullt med turister från hela världen som fotograferar och låter sig fotograferas, och det är väl bara en slump då att det ligger en McDonaldsrestaurang som närmaste granne idag…
Det finns fortfarande ändå kvar en skillnad mellan det forna öst och väst, även om man byggt bort mycket, i människors medvetande och minne. Man förefaller bevara minnet av kriget och det kalla kriget med respekt, och jag tror att det är viktigt. Vi får inte glömma, det är viktigt att vi håller minnena levande men att vi bygger framåt. Minnen bleknar annars alldeles för lätt, det blir snart som att inget hänt, vilket vi inte minst kan se hända idag.
På återseende//Göran
//GöranR
//GöranR
PS Härliga bilder från en levande stad!/ Björn T
//GöranR
Berlin är alltid Berlin....!
/MA
Berlin är en härlig stad att besöka!
//GöranR
Intressant med mannen som tyckte det var bra som det var i öst och att han inte ville besöka systern. Har goda vänner som flytt från öst, men brodern blev kvar. Dör uppkevde systern i Sverige det något jobbigt med broderns besök. Framförallt ekonomiskt. De fick bekosta resa och uppehälle, nu när de kan resa fritt är inte besöken så viktiga tycker brodern.
Tack för en trevlig kommentar!//GöranR
1964 kom jag och några kompisar från Rostock där vi tävlat i modellflyg (och i mitt och en kompis fall blivit tyska mästare) till Östberlin f v b VM i Ungern. Det hotell vi bevisligen bokat var fullt och tog inte emot oss. Men i Västberlin skulle det kanske ordna sig!
Det blev stopp i Checkpoint Charlie. Fel stämplar i våra papper. Kom med här sa vakten. I originalbaracken fanns en trappa ner till underjorden. Där satt en handlingskraftig kommissarie med hår på armarna. Jag förklarade läget, att vi var inbjudna av DDR till freds- och vänskapsmötet Ostseewoche, nu skulle vidare och att hotellet vi bokat inte tog emot oss. Han konstaterade att det var fel stämplar, beordrade en medhjälpare att ringa Rostock och läsa lusen av oduglingarna och en annan att sätta dit rätt stämplar. Så där ja, allt klart sa han.
Kan vi åka till Västberlin nu då? frågade jag. Självklart inte, sa han. Men var ska vi bo? frågade jag. Då ringde han hotellet och beordrade att svenskarna skulle tas emot.
Vi åkte dit. På trottoaren stod en stor svart familj i afrikanska kläder och såg vilsna och olyckliga ut. Inne på hotellet ursäktade dom sig, våra rum skulle strax vara i ordning. Och vi kunde snart gå och lägga oss.
//GöranR