Fotofika och ny teknik vs sloppy disks
För ett tag sedan träffade jag en bekant som visade kort från sin mammas dödsbo. Det var den berömda skolådan, med svartvita bilder från familjen i olika storlekar och format. Bilderna var för det mesta tagna av pappan, som varit intresserad av fotografi och delvis framkallat själv.
Bilderna var allt från finstämda porträtt av främst barnen i olika åldrar till midsommarlunchen i trädgården och, förstås, badbilderna och semesterbilderna.
Att sitta där och bläddra bland korten, att fysiskt hålla i bilderna, att ta i dem och känna fotopapperet under mina fingrar gav en väldigt påtaglig känsla för bilderna; jag kom ihåg lukter, känslor och alla ljud från min egen barndom med liknande bilder, jag hörde hur det plaskade i vattnet när vi hoppade ifrån bryggan…
Jag har uppemot 60 000 bilder i min dator (och det är sannolikt inte uppseendeväckande många, andra har säkert fler). Jag har väldigt svårt att tänka mig att mina efterlevande skulle sitta på altanen och bläddra igenom de bilderna, som vi gjorde nu med de här papperskopiorna. Antagligen skulle de inte ens komma åt mina bilder, om de inte hade tillgång till mitt lösenord, och att kopiera över dem på disker, stickor eller liknande – frågan är om det skulle finnas vare sig hårdvara eller mjukvara att läsa dem då. Tänk på hur nyligen det var vi använde disketter, sk sloppy disks, som nu är totalt oläsbara – vem har väl en diskettstation för sånt hemma?
Att kopiera alla bilder till papperskopior är ett dödsdömt företag, och inte att tänka på. Att gå igenom allt material och ta bara de bästa, eller viktigaste – när skulle jag hinna eller orka med det?
Så det är mer eller mindre nys att nu när alla fotograferar senare tiders barn skulle vilja eller kunna eller orka se vad vi dokumenterar. Det är för mycket, det blir ett kung Midasliknande problem när alla är fotografer. Och tittar vi på vad bilder i vardagen som dokumenteras i våra sociala medier – hur många luncher, selfies med plutmun och underben på badstranden skulle man klara av? Om man ens försökte?
Så digitaliseringen är en chimär. Och om ändå elektriciteten inte längre funkar är allt bildmaterial som finns knappt ens en dröm.
Det är viktigt att hålla i saker och ting, känna den fysiska förnimmelsen av nånting påtagligt, att kunna bläddra, fram och tillbaka, kanske titta på flera bilder samtidigt. Det kan man göra med papperskopior. Men ännu bättre, man kan göra det med fotoböcker. Och det är väldigt lätt att göra fotoböcker, som kan tas fram och stoppas undan utan lösenord, som är begränsade men ändå informativa. Jag ska göra fler fotoböcker nu. Jag kommer aldrig att komma ikapp, men jag kan ändå göra nånting.
Sånt här och mycket annat kan diskuteras på fotofika, som till exempel idag när vi träffades på Café Tratten i Sötälje när både Viksängens second hand och Tårtan har sommarledigt. En analog Contaxkamera kom förstås upp, fördelar respektive nackdelar med kameror med fast optik som inte ens går att zooma med, men också vardagsdokumentation av miljöer och situationer från ett Södertälje som knappt ens finns längre. Och gott kaffe till det, med en ack så liten mazarin… som vanligt en väl spenderad eftermiddag. Och hunden hade haft det jättebra hos sin tillfälliga dagmatte som rycker in ibland så här, och var så där översvallande glad när jag kom som bara hundar kan vara.
På återseende//Göran
/B
Ps. Min fru har läst! :)
//GöranR
//GöranR
Lycka till!
Och en bok är nåt att hålla i, alltid en bok.
Tack för din kommentar//GöranR
Fine billeder fra dagens træf.
Med mange venlige hilsener fra Erik.
//GöranR