En resa i tiden
Vi har ett behov av vår dåtid, vår historia. Det är den vi bygger vår nutid med, det är den bakgrunden vi planerar vår framtid med. Inte minst därför är vår fotografering viktig, dokumenterandet av den nutid som väldigt fort blir vår dåtid, och sen utgör det kitt som håller samman oss och placerar oss i ett sammanhang i livet.
Det socialt distanserade året 2020 medförde möjligen högre grad kreativ aktivering i flera sammanhang. Att träffas i de små familjegrupperna ledde hos oss till en önskan om att se tillbaka, och inte bara se tillbaka utan också relatera det som varit till idag.
Helgerna firades i vår familj inte längre tillsammans, utan delades upp i de olika familjekonstellationerna på grund av påbuden om maximalt antal personer att samlas samtidigt. Så när bonusdottern L firade jul i den ryska delen av familjen fördjupade man sig i gamla fotoalbum: ”Titta, där var jag när jag var 4 år, och du…!”, etc. Men man fördjupade sig inte bara i gamla minnen, man tog det ett steg längre och reproducerade situationer, fast i nutid. Resultatet blev ett väldigt tydligt tecken på tidens gång, hur vi förändrats, hur vi ser annorlunda ut fastän ändå är desamma.
Så vi tog upp den leken när vi firade nyår tillsammans.
Den 27.e april 2002 gifte vi oss, hustrun och jag. Stor fest, hela den stora familjen och vänner från alla världens hörn samlade, mycket musik och sång, en av de riktigt stora händelserna i mitt liv. En fantastisk tillställning, där det enda jag nu kan fundera över är att det inte fanns någon dedikerad fotograf med. Det togs bilder, men av festens deltagare, låt vara i hög utsträckning med min kamera, en analog Minolta systemkamera. Så det blev ändå bilder till ett album
Så här såg vi ut, mitt under bröllopsfesten 2002. (foto festdeltagare, sannolikt sonens dåvarande flickvän)
Arton år (och nästan lika många kilo) senare, under ett år med samma siffror fast i en annan ordning, ser vi ut så här. (foto L, iPhone)
Skillnad, men ändå inte. Nästan samma stuk på utrustningen, även om originalstassen saknades respektive hade krympt i garderoben. Bröllopsbuketten däremot i original! I original även den lilla Kermitfiguren runt min hals, som symbol för barbershopkvartetten Kermit som jag var med i.
Livet blir lite tydligare när vi tydliggör våra minnen, erfarenheter och vad vi varit med om.
På återseende//Göran
PS Namnet Kermit för kvartetten kommer från att vi stod mitt i kören (Vocal Vikings), alltså en ”Körmitt”. Stavningen internationaliserades efterhand med tanke på vår kommande internationella karriär – kören gjorde flera långa resor runt om i världen, där vi var med – och kopplingen till den lilla TV-grodan blev tydlig.
Sten
//GöranR
Trevlig historia här i början av det nya året.
Hustrun har åldrats med "ynde" (kender ikke det svenske ord) medan du ser ut som en "stillig" man i hans basta alder - stiligt par.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
PS: Vi gifte oss 1967.
Ha det//GöranR
Mvh/Gunte..
Ha det//GöranR
/B
Ha det//GöranR
- hawk
Ha det//GöranR