Den helande naturen

Det var ett tag sedan jag bloggade. Det har varit också varit en refraktär period när det gäller fotandet, och i min bok hör de ihop i rätt så hög grad.  Jag har liksom inte iddats fotografera, jag har knappt ens tagit med mig kameran när jag varit ute. Egentligen ingen särskild anledning, men har känt mig lite tom avseende fotograferingen en tid. Jag har märkt att jag gör det ibland, blir liksom renons på idéer, blir självkritisk och tycker att alla bilder redan är tagna. Det går inte så långt att jag blir så defaitistisk att jag ifrågasätter fortsatt fotograferande, men det är lite åt det hållet, om ni förstår. 

Jag får sådana här perioder ibland, av relativt och tillfälligt tröttnande av det jag håller på med, speciellt då jag å andra sidan är väldigt entusiastisk i perioder. Det blir som om jag behöver stanna upp och fundera, ge mig tid till eftertanke och begrundan och sätta mig och vänta på att entusiasm ska komma tillbaka. För intresset finns där hela tiden. 

Helt har jag inte slutat ta bilder ändå. Jag har alltid med mig telefonen, och jag har använt den kameran lite mer, till Instagram och Facebook, lite snabba snapshots, så där. 

Läste en artikel nyligen om naturens läkande kraft. Det är ju sådant man känner till i det stora hela, men jag fann att det faktiskt bedrivs seriös och omfattande forskning världen över. Det handlar om inverkan på hur man mår, där skogspromenader eller att vistas i naturen hjälper till att förbättra ens medicinska tillstånd framförallt när det gäller ångest, depression och stressmedierade besvär. Att vara ute i skogen är i detta en synnerligen kraftfull medicin. Bara en sådan sak som vad man ser ut från sitt sjuksalsfönster (dvs natur, som träd etc jämfört med betongväggar) kan snabba upp hemgången efter en vanlig operation upp till flera dagar. Och att vara ute i skogen eller naturen är en direkt energiboost för kreativitet och energi i övrigt.

Men man både kan och får gå i skogen utan att vara deprimerad eller ångestfylld, det är bra ändå. Och idag gjorde vi en sådan promenad i vår närbelägna  natur, Tyrestareservatet. Ingen kamera med förutom mobilen. Lite mulet och disigt, med de gröna mättade färgerna på mossan och granarna, och där solen faktiskt stack fram ibland mellan grenarna. Egentligen nästan vårkänsla, trots att det bara är februari. Kom att tänka på en av våra vanliga vårsånger:

Se, hur de silvrade bäckarna små 
Hoppa och slå, 
Hoppa och slå 
Vänliga armar kring tuvor och stenar! 
Se, hur det spritter i buskar och grenar 
Av liv och av dans, 
Av liv och av dans 
I den härliga vårsolens glans! 

Någon vårsol var det ju nu inte speciellt mycket av, utan den får illustreras av makan.

På återseende//Göran