Behövs skärpan eller kan det bli för skarpt?
Vi diskuterade autofokus, fokus och skärpa häromsistens över en fika på stan. Och tog slumpvisa bilder förstås. Jag visade en sådan bild för min fotokollega, som har rötter i den svartvita filmeran, med mycket korn på redan låga ISO etc, som spontant utbrast: - Det är alldeles för skarpt för mig!
Vad jag tror det handlade om var att man kanske skaffar sig något slags bildseende som präglas av de omständigheter man lever i, i det här fallet alltså svartvit film, typ (exempelvis) Tri-X, med mycket kontraster, mycket korn och en mjukhet skärpemässigt, särskilt vid en pressad framkallning, jämfört med dagens digitala bilder.
Med moderna fotografiska verktyg blir det lätt knivskarpt, och väldigt "rent" i bilderna - blir det suddigt så är det utanför fokus och då ser det bara suddigt ut, utan den själ man kan ana i "gammaldags" svartvita bilder som alltså inte är så skarpa.
Men, kan man acceptera grad av oskärpa (suddighet?) även digitalt? Just frustrationen över oskarpa bilder trots autofokus och dyr utrustning är en vanlig forumfråga. Ofta är det faktiskt oskarpt pga tafflig behandling av exponeringsparametrar eller att inte skärpedjupet beaktats eller liknande. Men ofta är det i mina ögon inte så oskarpt att det stör.
Så frågan är om vi verkligen ska sikta mot den ultimata skärpan. Och var går då gränsen för den? Och kanske vi här igen får fundera över betraktningsmedia (skärm, papper, canvas, etc), betraktningsavstånd, och vad bilden vill säga oss - kontext, information, budskap etc.
Satt och grävde i arkivet och hittade den här räven som bodde uppe vid Tjuonajokks fjällstation/fiskecamp vid Kaitumälven. Han var inte särskilt skygg, men på sin vakt. Han visste var han kunde hitta mat, och han hade nästan orsakat slagsmål mellan två tyska fiskare och deras stuggrannar; tyskarna hade lagt sin fångst på trappan utanför stugan, och när den sedan var borta kunde de inte förstå annat än att grannarna snott den och det var den fisken de grillade.... Nå det löste sig till sist. Men, alltså, blev räven tillräckligt skarp på bilderna?
Och nu inser jag ju också att jag borde haft de grejor - kamera och objektiv - som jag har idag, förstås, eller ännu hellre de jag kommer att köpa i morgon. Hade ju blivit så mycket bättre då, eller hur?
På återseende//Göran
Och precis, idag har jag inget nyköp som pockar på...
Tack för kommentaren//GöranR
Skärpa gillar jag i de flesta bilder, men det behöver ju inte vara över hela bilden och autofokus är ett måste för mig med min ögonsjukdom. utan den skulle jag nog aldrig få en skarp bild.
Fast nu på senaste resan så har jag lärt mig att ha koll min kamera hela tiden och inte låta klåfingrigt barnbarn få ta den. Tog ett bra tag innan jag upptäckte vilka inställningar hon fixat åt mig. ;)
Så många bilder är bra mycket grynigare än vad jag vill ha.
Men det är från bild till bild, Och som jag sa här ovan; ibland kan för bra bilder bli lite tråkiga och till och med platta.
//GöranR
PS: uppskattar din passus också om klåfingriga barnbarn - gäller att hålla koll, annars kan det bli onödigt spännande :) DS
Tror man tappar bort fantasin i det knivskarpa! Eller glömmer bort! Men lagom e såklart bäst, man bör ju se vad det föreställer! Men vad gäller skärpejakten, där håller kamera och objektivtillverkarna i taktpinnen, och vi konsumenter springer med utan att ifrågasätta!
Om man tittar litet närmare på de flesta oljemålningar, han Bruno Liljefors tex, inte e det nå'n kanonskärpa på hans rävar! Å andra sidan han e ju bildkonstnär å ingen bildtekniker! ;)
/B
Och intressant att du tar upp dels fantasin, dels de gamla oljemästarna. Besökte Zornmuséet förra sommaren och skrev ett blogginlägg om det: https://www.fotosidan.se/blogs/helgosocken/skarpa-och-de-gamla-mastarna.htm
Där blev det så tydligt att det handlade om åskådarnas fantasi och betraktningsavståndet: "Det är som Zorns bilder är mer av betraktningsanvisningar, där vi får fylla i själva, och där det samlade intrycket är viktigare, det som bygger upp bilden, en process som snarast sker hos oss själva."
Men sen verkar det vara som en del av oss inte kan titta på bilden, utan far efter enskilda pixlar och punkter. Och det är synd.
//GöranR
/B
Ha en fin kväll!
Tack för kommentaren, och du också//GöranR
Jag har också funderat på den här jakten på ultimat skärpa. Det pågår en diskussion i forumet om hur många pixlar man behöver för landskapsfoto. Mycket teoretiskt resonemang. Jag gjorde stora utskrifter från min EOS350D för ett antal år sedan. Den har 8 Mpixel. De upplevs som klart skarpa trots att jag gjorde upp till 70x100 cm. Man klarar sig ofta med mindre än man tror...
Hälsningar, BJarne
Teoretiska diskussioner kan vara viktiga, och roliga att ge sig in i, men de får inte skymma sikten. Sådana resonemang når väldigt lätt och fort nån slags nonsensnivå. En bild blir automatiskt inte bra bara för att det är väldigt många pixlar på sensorn eller att skärpan blir "perfekt", det är många fler faktorer som spelar in.
//GöranR
//GöranR