Är fotofika egentligen en slags motsvarande syjunta? Eller junta i en större bemärkelse?
Junta, en sammankomst av en mindre grupp människor som träffas för något speciellt syfte eller ändamål. Jämför exempelvis militärjunta, en grupp av officerare som tar makten, eller syjunta. En slags förening eller klubb (fritt efter Wikpedia).
När man hör ordet, eller begreppet ”syjunta” får det möjligen ett slags löjets skimmer över sig – ett gäng tanter som sitter med sina stickningar och broderier och dricker kaffe och äter kakor och skvallrar.
Eller är det inte bara ytligt konverserande med handarbete, utan egentligen intressanta och bra samtal om stort och smått, inte bara om maskor och färger och garn eller tråd och grannen eller männen utan ett delande av tankar och funderingar, ett sätt att hämta styrka och tröst hos varandra, att våga säga saker som normalt inte sägs i deras liv? Att dela erfarenheter och kunskap, att växa och våga tillsammans? Och försvinner då inte det där lite raljanta skimret av ringaktande munterhet?
Nästan varje vecka har jag förmånen att få sitta tillsammans med människor – fotokompisar - som delar mitt till nörderi gränsande intresse för fotografi och allt som hör till, kameror, objektiv – you name it. Vi fikar, ibland med kakor, ibland lite mer påtagligt käk. Och vi snackar, vi diskuterar, mest om fotografi och fotografiska prylar, men även om annat som hundar, hur situationen är i världen, både den lilla och den stora världen, vardagspolitik med konsten i centrum, vi delar erfarenheter och kunskap… Och är inte det då själva kvintessensen av en junta, en fotojunta?
Det här är i allra högsta grad positivt och givande. Jag har ofta känslan av att även om livet ter sig svartvitt och dystert, så ser man livet i helt andra färger när man åker hem.
Så egentligen fungerar väl den här fotofikan som ett slags junta, som syjuntan, om än inte riktigt jämförbart med militärjunta?
I alla händelser så är vårt behov av samtal om smått och stort i det verkliga livet någonting som vi så väl behöver, och som vi blir stärkta av i våra liv. Så fram för mer fotojuntor! Eller fotofikor – för spelar det egentligen nån roll vad vi kallar det?
På återseende//Göran
Ses/per-erik
/Gunnar S
På återseende//GöranR
Alltid roligt att se även om jag får lite funderingar över första bilden? Så märkligt igensotad delvis utfrätt. Inte likt dina fina bilder som jag är van vid???
/ Bengt H.
Jag fotograferar i grunden i RAW, i färg och jobbar vidare i Silver Efex om jag vill ha svartvitt. Normalt försöker jag göra den svartvita bilden så "bra" som möjligt ur ett svartvitt perspektiv. Ibland är det emellertid roligt att leka lite mer med effekterna och försöka göra bilden mer "konstnärlig", vilket jag försökt med här. Jag tycker den blev rätt så bra ändå, trots att kontrasterna är mycket tydligare än normalt. Men jag förstår vad du menar.
//GöranR
Så är det när man är van vid ett bildspråk. Man är fast.
Jag hade i alla fall rätt att den första bilden skiljer sig från din vanliga trygga drivna bildstil.
Ha det bra.
/Bengt H.
Kul att du såg det så tydligt!
//GöranR
Ha det//GöranR