Apropå det här med porträtt
Med grad av dödsförakt, eller i alla fall våghalsighet ger jag mig in i porträttens dunkla vrår, efter att ha blivit inspirerad av Björns T’s härliga porträttserie och hans tankeväckande funderingar om porträttfotografi. Utan jämförelse i övrigt!
Det här med att fotografera människor är uppenbarligen något grundläggande. En bild på vad som helst blir direkt intressantare med en person med i bilden. Och det är också ganska uppenbart att bilder på människor i sin situation är roligt att ta, se bara på allas våra bilder från de olika fotofikasessionerna, där de flesta av oss närmast frossar i sådana bilder.
Jag tycker om att ta bilder på människor, gärna ansiktsbilder, som väl är själva definitionen av porträtt. Jag har alltid varit intresserad av människor, hur de ter sig och ser ut, alltid noterat och fäst mig vid särskilda drag eller uttryck i stunden, sett intressanta uttryck i övrigt, där traditionella värderingar om skönhet eller fulhet fullständigt saknat betydelse. Just komplexiteten hos oss människor är tankeväckande och intressant, det gåtfulla eller detta att vi är annorlunda från stund till annan; jag försöker hitta stundens bild, eller ögonblicksbilder, snapshots om ni så vill.
Det blir naturligtvis något begränsande att fotografera så. Man får hålla tillgodo med befintligt ljus, det är svårt att dribbla med hjälpmedel som reflexskärmar eller artificiellt ljus i övrigt – fotograferandet sker i stunden allt annat lika och givet.
Och då blir det mycket skräp förstås. Men ibland hittar man ”det där”, en känsla, ett uttryck som definierar stunden, en sån där bild som ger en aha-känsla, kanske särskilt för de som känner personen ifråga.
Här är några bilder, några ögonblicksporträtt på min mor, tagna när vi satt ute och fikade, mitt på dagen, i obarmhärtigt hårt ljus då solen sken på oss från en molnfri himmel. Hon gruffade lite initialt över att jag satt och pekade med kameran mot henne, men glömde snart bort den. Och hon klagade lite kokett över sin ålder (88) och sina rynkor, vilket ju jag tycker bara kan vara vackert som symbol över långt liv, erfarenheter och upplevelser (vilket hon instämde i efteråt). Några av bilderna är publicerade nyligen i andra blogginlägg, men passar bra som exempel här. De blev till slut bilder av min mamma som jag ser henne, min upplevelse av min mor idag, till dels ställt mot hur jag kommer ihåg hur hon har sett ut tidigare, förutom drag hos henne som går igen hos mig och mina syskon, fast det kan vara svårt att hitta dem för någon som inte känner mig (oss).
På återseende//Göran
Ha det gott/Stig
//GöranR
Sten
//GöranR
Mv/Gunte..
//GöranR
Hälsn Gunnar S
//GöranR
//GöranR
//GöranR