Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Några bilder av människor på gatan

När man har en digital kamera som ser precis ut som en analog mätsökarkamera från tidigt 1980-tal och med ett motsvarande objektiv som till och med har ett motljusskydd som ser ut som på de gamla originalen borde man vara ekiperad för att kunna ge sig i kast med gatufoto.

Problemet är bara att jag aldrig kommit in i det där med äkta gatufoto riktigt, vilket möjligen beror på att jag är ute för sällan för just den sortens fotografi vilket i sin tur gör att jag inte är så känslig för människor jag möter, situationer jag ser eller det här med människor som aktörer i Gatans Teater. Eller, jag ser det förstås, men för sent och jag är liksom inte inställd på det. Jag tror, nej är övertygad om att just gatufoto, som många andra genrer egentligen kräver övning och träning – typ 99% transpiration och 1% inspiration. Möjligen är det som att plocka svamp, först ser man inget, sen ser man ingenting och så ser man en svamp och plötsligt är skogen full. Gatufotoögonen alltså! Och för att få dem behövs alltså övning.

Emellertid, är jag i främmande stad blir det lite annorlunda. Jag vill förstås dokumentera, kanske särskild arkitektur, spännande miljöer, smala vindlande gränder med blommor vid dörrarna, de annorlunda färgerna – ja allt som känns nytt och annorlunda. Och då blir det ofrånkomligt att man får med människor på bild, som gatufoto.

Cartagena, en stad lite längre ner på Spaniens östkust, fullproppad med historia och historiska monument, vackra stadsmiljöer med stildrag från många tidsåldrar och mycket att se och förundras över – då blir det förstås att man går omkring med kameran på magen som den turist man är. Lägg därtill shorts, sandaler och en motsvarande panamahatt (med solglasögon) så är bilden komplett. Samtidigt har man, inte minst med sin mätsökarkamera, lite av carte blanche för att fotografera som man vill. Man är ju ändå inte japansk turist med en stor DSLR på magen.

Hon sprang flera gånger fram till ett litet monument på det lilla torget och poserade, han fotograferade och efter varje gång sprang de ihop och tittade på resultatet.

Tyckte den lilla grabben var så gullig i sin skelett/benrangelkostym, helt omedveten om sig själv.

Ett diskret ögonblicksbildporträtt av okänd kvinna.

Olympus Pen F, den moderna och digitala varianten, fungerar väldigt bra tillsammans med 17mm/1,8 (alltså motsvarande 35mm FF), till nästan allting; översiktsbilder, situationsbilder och porträtt (bara man inte kommer för nära). Och att ha bara ett fixt objektiv på sätter lite fart på fantasin, man får jobba lite och zooma med fötterna om det behövs.

På återseende//Göran

Inlagt 2019-10-24 20:41 | Läst 1989 ggr. | Permalink


(visas ej)

Vad heter Disneyfiguren Kalle A*** i efternamn?
Hej Göran.
Jag kommer att avstå från att kommentera ämnet gatufotografering. Jag har gjort det många gånger och har gett upp :-)
Däremot gillar jag dina foton här i den här bloggen - särskilt om nummer 2, där du inte ens behövde berätta vad de gjorde här - superfångade.
När jag går (kör) runt staden är det med en fast 35 mm och det är det som fungerar bäst för mig och jag kallar inte bilderne för något specifikt längre.
Med många vänliga fotohälsningar från Erik.
Svar från gorred 2019-10-24 23:48
Tack Erik, och du har alldeles rätt. Ingen anledning att klistra etiketter på vad vi håller på med, istället acceptera bilden som sådan!
//GöranR
Gatufoto e att köra på intution/känsla! Å snabbt! Se'n får man se när man kom hem om det blev något!
Tror och tycker jag! :)
Tycker du har lyckats bra med dina gatufotobilder!
/B
Svar från gorred 2019-10-25 22:34
Tack Bengt. Och du har också rätt. Men jag tror också att intuition och känsla för gatubilden skärps till av övning och träning. Och det är en liten hake för mig just nu.
//GöranR