Självbild
Begreppet självbild har många bottnar. Vi har en bild av oss själva, hur vi ser ut, hur vi rör oss, hur vi låter, men det är inte alls säkert att det stämmer med hur andra ser oss. Eller ser på oss. Och vår egen bild rimmar inte alltid med hur vi tror att vi blir sedda.
Vi ser oss ju i spegeln dagligen och har gjort så troligen i många år. Det vi ser där är vi förtrogna med, vi har följt oss i olika skeden av livet och möjligen också i olika tillstånd. Och frågan är om vi i spegeln egentligen ser hur vi ser ut, när vi tittar efter kvisslor och blemmor och samtidigt far med handduken över ansiktet, eller hur kavajen sitter, eller vem vi ser där – själv ser jag mer och mer farsan se tillbaka på mig, även om vi inte är så väldigt lika. Vi ser oss genom våra egna ögon.
Sen har vi självporträttet. Men det är lite grand som spegeln. V i har grad av kontroll där, vi bestämmer vinklar, ansiktsuttryck och vi kan alltid greja med den bilden i datorn. Så selfien är inte heller särskilt märkvärdig eller ens hotfull. Det är fortfarande vi som vi själva ser oss.
Det blir annorlunda n är andra tar bilder på oss, särskilt när det handlar om ögonblicksbilder. Ofta har vi ingen kontroll, vi bestämmer inte hur vi ska te oss, och även om vi hinner ordna anletsdragen och posera är det långt ifrån säkert att vi hamnar i enighet med slutresultatet – typ; ”Ser jag verkligen ut så där”.
Att se sig själv genom andras ögon är helt annorlunda än att se sig själv genom egna ögon.
I någon mån kan man jämföra med att höra sig själv genom inspelning när vi pratar eller sjunger. För många kan första gången vi hör oss själva vara minst sagt traumatiskt, särskilt om man sjunger. För det är inte samma sak vi hör i våra huvuden som kommer ut genom munnen.
Det är flera som fotograferar i min familj. Min svåger till exempel (med här i bloggvärlden på Fs), och min systerdotters man, en mycket duktig och erkänd bröllopsfotograf i England där de bor. Och nu har även min niece skaffat kamera, för egen fotografering och videobloggande
Photo: Tova Gillespie
Och jag borde ha anat oråd när hon hade sin kamera framme under hela vår promenad i Tyresö häromdagen – det var tydligen inte bara jag som tog bilder.
Så jag fick se mig själv på bild igen. Först hajade jag som vanligt till, men sen försökte jag se bilden utifrån så att säga, och jag måste ändå säga att det blev en bra bild, trots min ovana att bli avkonterfejad. Efterbehandling enligt uppgift med benägen och viss hjälp av maken.
Kanske kommer jag nån dag att ännu bättre kunna få ihop min egen självbild med hur andra ser mig, åtminstone hur bilderna kan bli.
På återseende//Göran
och självbild undrar okunnig ?
mvh/peter
Men egentligen rätt självklart, eller hur? Och då kan man ju fundera över varför frågan ställdes, liksom. Sarkasm? Ironi? Göra narr av? Passade inte in i hur du tycker att man ska blogga (givet våra tidigare samtal), eller skämt?
Och vem är självupptagen, man undrar ju... Ja ja.
//GöranR
Hälsningar
Gun-Inger
//GöranR
//GöranR
B)
//Göran R
Tycker Toves bild på dig är alldeles utomordentligt bra, gillar perspektivet från sidan där du vänder ansiktet endast delvis mot kameran! Hälsningar/ Björn T
Jag gillar också Tovas bild på mig, mer och mer.
//GöranR
Tackar!//GöranR
//GöranR