Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

... och den ljusnande framtid är vår...

Jag missade kosläppet i år. Men, igår var jag istället på ett studentsläpp, eller heter det studentutsläpp? Min hustrus brorsdotter – blir inte det någon slags niece? – tog studenten. Efter att ha sett bilder på olika kosläpp, undrar jag om det egentligen var någon jättestor skillnad. Samma förväntan, samma glädje och energi, samma krumsprång och glädje över att inte längre vara instängd...

Massor av folk var samlade, en stockholmare hade kanske sagt att det var byst med mennisker, som västgöte nöjer jag med mig att det var knôkat med fôlk. Spänd förväntan i luften minst sagt, alla laddade med blommor och ballonger och allehanda saker som skulle hängas på abiturienten (heter det så fortfarande fastän det inte är en riktig, gammaldags studentexamen?), plakat med bilder på vederbörande som liten, som väl skulle symbolisera den aktuella livsresan hittills, vuvuzelor som skränade, barn som ropade och tjoade och en otrolig trängsel. Alla ville stå längst fram, där det var avspärrat som om det gällt en rockkonsert eller ett derby på Råsunda.

"Vad väntar vi på, egentligen?"

Så kom studenterna ut äntligen, under ett våldsamt jubel. Trängseln blev än värre, nu skulle alla hitta till sina anhöriga respektive sin student; det var ett under att ingen blev nedtrampad. Under en kort tid var det totalt kaos, men trots all trängsel var det bra stämning, människor stötte i varandra, knuffades och trängdes, men hela tiden var det goda miner, alla skrattade och jublade.  Eller, ja...

En ny tradition(?) som jag inte sett förut: välskakade magnumbuteljer med Pommac och andra mousserande drycker sprutades direkt på den stackars studenten. Det gällde att som bredvidstående huka sig, och hålla för kameran…

Andra lika välskakade buteljer med konfetti  sprutades också upp i luften och över studenten och alla i närheten.

Stolt mamma - glad och lycklig dotter. En inte ovanlig scen bland alla människorna.

"Jag vill också se, och vara med och åka bil..."

Sen gick det fort. Alla skyltar som visade var klasserna skulle samlas togs ner och studenterna försvann för att samlas inför den sedvanliga flakåkningen. 

Vi stod och väntade lite för länge utan att veta vartåt bilarna skulle köra, och missade lite avfärden med lastbilar fulla av ungdomar som skulle åka runt och visa upp sig för alla övriga stockholmare.

 Och så var ungdomarna iväg, första steget mot ett eget liv, och vi andra började dra oss hemåt, för att förbereda mottagningen.

Så, vad med den ljusnande framtiden då? Vi ser ökade klyftor i vårt eget land, ekonomiskt inte minst, med social utslagning, arbetslöshet och bostadsbrist, och vi ser hos oss fascistoida grupper med främlingsfientlighet och rasism på agendan få ett allt starkare fotfäste, liksom ute i övriga Europa. I mellanöstern rasar krig, människor är flyktingar i sina egna och angränsande länder, svälter och lemlästas, familjerna har inte råd att försörja sina familjer och säljer sina döttrar till giftermål i allt för ung ålder, för att inte tala om krisen i Ukraina, där man står på tröskeln till inbördeskrig, om inget händer. Vad finns för ljust i framtiden, om nutiden ser ut sådan?

Men, det är klart; vi lever våra liv trots alla hemskheter och orättvisor här hemma och ute i världen, vi har vår bubbla, vår vardag som ju ändå måste tas hand om, och en dag som denna är svält och krig och elände ändå väldigt långt borta. Och måste kanske så vara, ibland. 

Och vi hade tur med vädret! Bara det...

På återseende//Göran

Inlagt 2014-06-06 02:41 | Läst 1608 ggr. | Permalink


(visas ej)

Vad heter Disneyfiguren Kalle A*** i efternamn?
Mycket härliga bilder och text Göran.
Mycket bra blogg inlägg. =)

//Johanna
Svar från gorred 2014-06-06 08:43
Tack, Johanna. Uppskattas. Det var riktigt roligt att v ara där med kameran. Det var flera år sedan vi hade student i familjen, och mycket har förändrats. //GöranR